VIOLINER
© 2018 Rolf Rasmusson
|
Att värdera en violin eller en stråke till ett visst penningbelopp är
naturligtvis inte möjligt eftersom priset styrs av omständigheter som
ständigt varierar såsom konjunktur, plats, efterfrågan och presumtiva köpares
angelägenhetsgrad att förvärva objektet. Det beror också på vem den presumtive köparen är. Värdet är inte detsamma
för en instrumenthandlare som för en antikvitetshandlare eller en musiker. En
handlare anger i regel ett för lågt värde eftersom denne oftast räknar med
den förtjänst som är möjlig att göra vid en eventuell affär. Att låta en instrumenthandlare värdera en fiol kan inte rekommenderas.
Detta gäller oavsett om denne också är violinbyggare eller utövande musiker
och även om han säger sig vara helt ointresserad av att köpa instrumentet
eller kanske i synnerhet då! Om en musiker eller handlare värderar ett instrument till ett visst
belopp så innebär detta oftast endast att man anger det pris man själv skulle
vara villig att betala för att komma i besittning av instrumentet och detta
är sannolikt för lågt. Om värderaren å andra sidan inte har något intresse av att själv förvärva
instrumentet finns det risk att han av missriktad artighet anger ett alldeles
för högt pris. Det är alltså tveksamt att använda ordet ”värdering”. Det är mera
meningsfullt att göra ett slags bedömning av instrumentet efter en viss skala
än att ange ett penningbelopp. En bedömning som gjorts mot betalning är för
den skull inte mera tillförlitlig. Naturligtvis är ljudet väsentligt men också hur lättspelat instrumentet
är, skicket, utseendet, byggarens anseende, instrumentets ålder och
proveniens mm. Man kan förslagsvis ange instrumentets rang i en skala efter följande
kriterier: I. Instrumentet är sämre än (bättre än) en ordinär skolfiol II. Instrumentet är tillräckligt bra för att användas i en professionell
symfoniorkester III. Instrumentet passar en konsertmästare i en professionell
symfoniorkester IV. Solistinstrument V. Exceptionellt förnämligt solistinstrument Oprofessionella reparationer och svårreparerbara skador, som t ex
sprickor i botten eller i locket i nivå med ljudpinne och eller basbjälke,
sänker värdet avsevärt. Då det gäller instrument av oviss ålder och okänd tillverkare eller där
skicket inte medger möjlighet för provspelning, är man hänvisad att göra
värderingen utifrån utseendet. Lackens lukt och utseende avslöjar ofta om det rör sig om en enkel,
cellulosalackerad fiol tillverkad industriellt i massproduktion under tidigt
1900-tal. Med hjälp av en tandspegel kan man avslöja om lockets insida är
jämn. På billigare fioler kan man ofta se grova spår efter verktygen och
basbjälken har inte limmats på utan utgöres av trä som lämnats kvar efter en
grov bearbetning. Om man tar ut stränghållarknappen och håller fiolen mot
ljuset, kan man, genom att kika in i hålet, se om limmet mellan sarg och
botten lossnat eller om hörnklossar saknas eller andra defekter finns. Det
förekommer att man limmat på fanerstycken över de främre hörnen för att dölja
att hörnklossarna saknas. Sådana bedrägerier avslöjas ofta inte förrän fiolen
öppnas. Man kan göra en grov lägsta-pris-värdering genom att summera värdena av
de olika delar av instrumentet som är i sådant skick att de skulle kunna
användas i annat instrument av samma slag. Man värderar då delarna med hänsyn
till deras skick och ställer detta i relation till priset på delarna i fråga
på marknaden och får då också ta arbetskostnaden för monteringen med i
beräkningen. För närvarande (februari 2009) kan man grovt räkna med nedan
angivna värden (värdena kan dock snabbt ändras). Ett greppbräde, över- och undersadel, stränghållarknapp och skruvar går
knappast att få i handeln under 400 kr. Sadlar och greppbräden säljes såsom
ämnen och man får räkna med minst dubbla kostnaden om man inte själv är
händig nog att göra anpassningen eller saknar tillgång till rikthyvel och de
handverktyg som behövs. Priset på stränghållare kan variera i handeln beroende på modell mellan
75 och 300 kr. Stränghållarsenan tillkommer. Om finstämmare är fast inbyggda
i stränghållaren får man räkna med en prishöjning på minst 100 kr. Ämnet till stallet kan kosta ca 30 kr men detta måste skäras till och anpassas
till violinen och kan man inte göra detta själv får man räkna med en extra
kostnad på minst 200 kr Lösa finstämmare finns i prisklasser från 20 kr till 50 kr/st.
Finstämmare har en livslängd som kan variera mellan ett och tio år eller mera
beroende på skötsel och användningsfrekvens. Gängorna brister ibland. En
droppe symaskinsolja per år skadar inte. En strängsats kan kosta från 250 kr upp till
över 800 kr beroende på kvalitet. Även om strängar och stall finns monterade
på en violin som utbjudes till försäljning så får man ofta räkna med att det
är dags för ett utbyte. Att sätta en förfallen fiol i stånd kräver en viss händighet och kunskap. Om locket varit spräckt sjunker värdet avsevärt även om ibland
tonkvaliteten efter lagningen kan vara bättre än före skadan. Om lagningen
däremot är så skickligt utförd att man svårligen kan upptäcka spår efter
skadan behåller violinen sitt värde. Sprickor i violinens botten är betydligt
allvarligare. Har violinen exceptionellt hög tonkvalitet är värdet högt trots
reparerade sprickor. Det är vanligt att limningen till sargen släpper vid halsens sida. Detta
syns tydligt då man kikar in genom stränghållarknappens hål. Detta är lätt
att åtgärda och behöver inte resultera i någon större värdeminskning.
Betydligt allvarligare är en deformering av sargen på grund av en alltför
hårt påspänd hakhållare. En enkel men fullt spelbar skolfiol kan knappast fås på marknaden under
ca 900 kr och i en musikhandel får man vara beredd att betala ca 5 gånger så
mycket. Härtill kommer en kostnad (ca 700 -1500 kr) för
stråke, harts och etui. En rak, lätt och nytaglad stråke av brazillträ eller glasfiber kan köpas för ca 400 kr,
vilket är lägre än priset för en omtagling. Vill
man ha en stråke av phernambuco eller kolfiber får
man ibland vara beredd att betala minst det tredubbla. Av ovanstående framgår att ett inköp av en gammal sliten fiol utan
strängar och stall och stråke kan vara en ren förlustaffär även om man bara
betalat ett par tior. Å andra sidan (men ytterligt sällan) kan man ha gjort
ett verkligt kap. Ofta framgår violinens kvalitet av dess utseende. En värdefull violin låter man naturligtvis inte förfalla. Strängar kan
brista med tiden (i synnerhet A-strängen) även om violinen inte brukas och
under förvaring vid alltför torr luft kan limfogar lossa. Trots sådana skador
brukar instrumentets utseende i övrigt vittna om dess kvalitet En fiol som är i gott skick och välvårdad trots att den visar tecken på
att vara av hög ålder kan ofta vara värdefull oavsett om den är äkta,
efterbildning, kopia eller falsifikat. Ljudkvaliteten är naturligtvis
avgörande, inte enbart äktheten. Om fiolen är smutsig och eftersatt i underhåll eller om lack och färg ser
leksaksaktigt eller industriellt ut har den oftast
ett lägre värde. Det kan också ge goda ledtrådar för värderingen om man kan få fram vem
som ägt instrumentet och i vilka sammanhang man använt det. Det är alltid av
värde att notera instrumentets proveniens. Handelns priser på olika violintillbehör kan studeras på t ex följande
länkar: Samband mellan violinens utseende och
marknadsvärde Tradition och fördomar Andrea Amatis violiner från mitten av
1500-talet, t ex "Il Carlo IX di Francia"
från 1566, ser i princip ut som vilken modern violin som helst. Tradition och
konservatism hos instrumentmakare, musiker och publik har resulterat i att
violinen sett nästan likadan ut under mera än fyra århundraden. Flertalet
moderna violiner har mått och form enligt Stradivarius eller Guarneri. Avvikelser betraktas ofta som utslag av okunnighet eller smaklöshet och
instrumentmakare som experimenterar med andra former och material anses inte
alltid som seriösa. Man söker genom efterapningar komma underfund med Stradivarii hemlighet i stället för att genom kreativitet
åstadkomma något ännu bättre. Det förekommer tävlingar där violinbyggare
premieras efter i vad mån de uppfyllt vissa på förhand uppställda kriterier
beträffande utförande och material. Denna konservativa syn påverkar
naturligtvis hur violinen värderas av marknaden. Den som kan frigöra sig från
dessa fördomar har möjlighet att förvärva ett instrument med god tonkvalitet
till ett lågt pris. Man har låst sig vid att violinens botten, sarg och hals med skruvlåda
och snäcka skall vara tillverkad av tysklönn (sykomorlönn). Svensk lönn
värderas lägre. Om bottnen består av två sammanfogade delar skall träets flammighet bilda ett fiskbensliknande mönster. Skönheten
i skiftningarna brukar förhöja marknadsvärdet. I sargen skall skiftningarna
bilda täta stående linjer med en bredd som varierar mellan någon mm upp till
ca en halv cm. Det anses att även halsen skall vara randig och det förekommer
att man helt enkelt målar dit ränderna om inte träet själv bjuder på detta.
Påmålade ränder avslöjas lätt genom att inte skifta läge då halsen betraktas
i olika riktningar. Detta sänker värdet. Locket skall vara tillverkat av alpgran i en
eller två sammanfogade delar. Rödgran, lärk och en
värderas lägre. Att avgöra vilket träslag som använts till locket är mycket
svårt om man inte har öppnat fiolen. Greppbräde, skruvar, översadel, undersadel, stränghållare och
stränghållarknapp skall vara tillverkade av ebenholts eller möjligen buxbom.
Andra material sänker värdet avsevärt. Om svart färg använts för att ge en illusion
av ebenholts sjunker värdet ytterligare. Avsaknad av inläggningar längs det yttre av botten och lock ger intryck
av allmogefiol vilket sänker värdet. Det hävdas ibland att inläggningarnas
syfte är att förstärka de yttre delarna av botten och lock men tradition och
rent estetiska skäl kan man inte bortse ifrån. Inläggningen medför att
ytterkanten blir mera sårbar. Fusk såsom ditritade eller påmålade linjer för
att ge illusion av inläggningar är i regel lätt att avslöja. En smutsig, repad och kantstött fiol med lack som mist sin lyster är
självklart mindre värd än en välskött fiol. Kopior och Falsarier Man hör ibland den nedsättande benämningen ”fabriksfioler" om fioler
som tillverkats med rationella metoder och moderna verktyg i stora produktionsvolymer,
men det är svårt med gränsdragningen eftersom hela skalan från små verkstäder
med ett fåtal anställda till stora fabriker existerar. Den ensamme violinbyggaren är i regel en amatörbyggare. Den professionelle byggaren har i regel en verksamhet med flera anställda
som arbetar i team eller i rangordning från mästare till elev. Vissa av
medarbetarna är speciellt skickliga i att snida snäckor och andra kan ha
tilldelats uppgiften tillverka och basa sargar osv. Det kan också finnas
specialister på tillverkning av lock eller bottnar mm. Limning och
ytbehandling kräver också speciella talanger. De producerade violinerna är
alltså ofta resultat av teamwork även om de bär mästarens eller verkstadens
namn på etiketten. Det finns troligen inte något säkert samband mellan storleken på
anläggningen där violinen har tillverkats och violinens kvalitet. Fioler från tidigt 1900-tal har ibland, utöver stradivariusetiketten,
ursprungsbeteckningen "Made in Czechoslovakia" Man kan ibland träffa på enstaka
sådana exemplar som har förbluffande tonegenskaper. Virket på dessa
massproducerade instrument förefaller vara valt med omsorg men den hårda
lackeringen gör att instrumentet likväl ser billigt ut. Ett falsarium föreligger när ett instrument försetts med en
etikett som låter påskina att instrumentets ursprung är ett annat än det
verkliga. En kopia är alltså inte detsamma som ett falsarium ifall det klart
framgår att instrumentet är en kopia. Ett instrument är inte att betrakta som ett falsarium
av det skälet att etiketten visar att instrumentet är tillverkat i samma stil
och enligt samma metoder och mått som t ex Stradivarius, Guarneri,
Amati. Om däremot etiketten på en sådan violin
uppger en annan byggare än den verklige så föreligger ett falsarium. Instrument som tillverkats enligt de gamla italienska
mästarnas modeller och metoder bör inte betraktas som falsarier eller kopior.
En kopia i ordets egentliga betydelse är ett instrument som in i minsta
detalj söker efterlikna ett alldeles speciellt instrument, t ex den Guarneri del Gesu 1742, som
Paganini kallade ”il Kanone" En sådan kopia
överensstämmer inte bara med mått, färg och lack med originalet. Man har även
valt virket på ett sådant sätt att det så nära som möjligt i varje skiftning
och ådring överensstämmer med originalet "il Kanone".
Till och med uppkomna skador och åldersförändringar söker man ibland
efterlikna. I tonalt avseende kan en kopia eller ett falsarium vara sämre eller i
undantagsfall bättre än originalet. De violiner från 1600-talet och fram till senare delen av 1700-talet som
fortfarande är spelbara är ombyggda på så sätt att halsen (och därmed även
greppbräde och basbjälke) är förlängd och vinkeln mellan korpus och hals är
ökad. Ofta låg greppbrädet i direktkontakt med locket. Spåren av ombyggnaden
syns tydligast där skruvlådan med snäckan är anskäftad
till den nya och länge halsen. Det förekommer att nyare instrument har
skruvlådan anskäftad för att man skall få intrycket
att instrumentet har hög ålder. Anskäftning av ny hals i skruvlådan till äldre
violin (Hopf).Halsen är
utbytt men skruvlådan med snäckan har bibehållits. Den nya halsens utskott har skurits in i
skruvlådans innerväggar så långt att första och fjärde strängens skruvar
omfattas. Ofta är anskäftningen så skickligt gjord att det är svårt att se
limfogarna. På den mittersta och den högra bilden har därför limfogarna
färgats Det förekommer
naturligtvis varianter och olika metoder. Av någon okänd anledning har man
tydligen inte ansett sig kunna behålla den ursprungliga snäckan i detta fall. En kil har skjutits in mellan den nya
halsen och greppbrädet såatt detta inte ligger an
direkt mot locket. Eftersom limfogarna är svåra att se på
den vänstra bilden har dessa förtydligats på den högra bilden.. Några exempel på vanliga etikett-texter Antonius Stradivarius Cremonensis faciebat Anno 1725 Översättning: Antonio Stradivari från Cremona
har gjort den år 1725 Antonio Stradivari levde 1644-1737.Under
de senaste seklerna har åtskilliga fioler tillverkade på olika håll försetts
med denna etikett med olika årtal. Detta behöver inte betraktas som bedrägeri
eftersom alla förutsättes veta att etikettens text enbart syftar på
violinmodellen. I många fall finns också "Made
in Germany" eller "Made
in Czeckoslowakia" som tillägg på etiketten
vilket tydligt markerar att instrumentet inte gör anspråk att vara en äkta cremonesare. Motsvarande gäller också för t ex Guarneri- och Amatimodellerna. Jacobus Stainer in Absam prope Oenipontum
1665 Översättning: Jacob Stainer i Absam vid Innsbruck 1665 Jacob Stainer levde 1617-1683
vilket innebär att årtalsangivelser utanför intervallet 1635-1683 måste tyda
på förfalskning eller efterapning, men även en violin med en årtalsangivelse
inom detta intervall kan vara en förfalskning. Snäckan i Stainers fioler kan ibland vara
utskuret som ett människo- eller djurhuvud, Joh Bapt. Schweitzer Fecit
At Forman Hieronym Amati,
Pestini 1841 Översätttning: Johann Baptist
Schweitzer, men tillverkad i Hieronymus Amatis stil
i Pestini 1841 Girolamo Hieronymus Amati var en av sönerna till Andrea
Amati. J B Schweitzer, född i Wien, levde 1790-1865. En violin som är tillverkad före 1800 eller
efter 1865 kan alltså omöjligen vara tillverkad av J B Schweitzer. J B
Schweitzer etablerade sig i Budapest 1825 Pestini ligger vid Budapest i Ungern. Flertalet violiner med denna etikett med
olika årtalsangivelser (1816 och senare) är tillverkade i Tyskland under
tidigt 1900-tal. Joannes Baptista Guadagnini Cremonensis
Fecit Taurini alumnus Antoni Stradivari 1720 Översättning: J. B. Guadagnini från Cremona.
Tillverkad av Taurini, elev till Antoni Stradivari 1720 Taurini förekom mycket på etiketterna i förfalskningar under 1900-talet. (Namnvarianter som Giovanni Batista eller Jean Baptist och liknande
betyder Johannes Döparen) Petrus Joannes Mantegatia, fecit
Mediolani in Via S. Margaritæ
1784. Översättning: P J Mantegazza,
gjord i Milano på Via S. Margaritae (S. Margareta-gatan
!?) 1784 Bröderna Montegazza i Milano var byggare
och restauratörer av stråkinstrument. De anlitades ofta för ombyggnad av
äldre violiner för den nya tidens krav, t ex fölängning
av violinens hals och anskäftning av skruvlådan
till den nya halsen Ton Instrument System Schrötter Kunst-Geigenbau-Anstalt
Gossengrün bei Graslitz in Böhmen Andrew (Andreas) Schrötter, violin och stråkmakare, verksam i Gossengrün
i Böhmen från 1930-talet. Uppfann nya tillverkningsmetoder. Flera tyska konstnärer och instrumentmakare med namnet Schrötter (Schroetter) är
kända. Anton Schroetter Mittenwald i Bayern var
verksam omkr sekelskiftet 1900 Pietro Palotta allievo di
Giovanni Rossi Fece in Perugia
Anno 1814 Översättning: Pietro Palotta, elev till
Giovanni Rossi. Gjord i Perguia år 1814 Bruno Franz Paulus Mittenwald Karwendelgebirge Violiner som tillverkats vid 1900-talets mitt och som därefter haft en
kraftig värdeökning. En begränsning är att dessa fioler oftast saknar såväl
tillverkningsnummer som uppgift om tillverkningsår Alois Sandner Massproducerade violiner av sent datum, som är välgjorda av väl valt
virke men med måttliga tonegenskaper som knappast motiverar de alltför höga
priser de åsättes i Sverige. Hazelton, Blessing, Lark, Parrot m fl Billiga kinatillverkade skolfioler av kinesiskt virke. Lackeringen täcker
ibland även greppbräde och stämskruvar. I stället för inläggningsådern har
linjer målats på dess plats före lackeringen och mörk färg har ibland använts
för att imitera lönnens skiftningar. Instrumenten kan göra ett
oprofessionellt och billigt intryck men tonegenskaperna är dock ofta klart
bättre än hos betydligt dyrare instrument som tillverkats med iakttagande av
gängse regler för virkesval och byggnadssätt. Hopf Violiner som i sin form avsevärt skiljer sig från de gängse stradivarius-
eller Guarneri-modellerna och som ibland gör ett
intryck av kantighet har ofta brännstämpeln HOPF på botten närmast halsen.
Dessa violiner har vanligen hel botten och orienteringen av virkets flammighet är ofta sned. De bär ibland tecken
av slintande verktyg och felskärningar och gör intryck av hastverk. Ofta
saknas hörnklossar och halsen har en okonventionell infästning där en del av
sargen är inskuren i halsvirket. Dessa, ofta undermåliga instrument, kan inte utan vidare betraktas som
förfalskningar eftersom åtskilliga violinbyggare, mer eller mindre
besläktade, har burit namnet Hopf. Värdet är dock i
regel lågt även om instrumenten kan ha en avsevärd ålder. Violinbyggare med namnet Hopf har sedan
1600-talet verkat i Klingenthal vid Vogeserna och
några av deras instrument har hög kvalitet. Hopf-violiner,
med eller utan stämpel, är också sinsemellan olika till formen. Etiketter eller märkningar och namn på enklare instrument härrör inte
alltid från tillverkaren, som ofta är okänd. De kan vara placerade på
instrumentet av företag i försäljningsledet och t ex utgöras av exportörens,
importörens eller grossistfirmans namn Ragnar Othelius, Örebro har en utmärkt hemsida
där han bl a visar etiketter på http://www.othelius.se/index.html http://www.othelius.se/index35.html En utmärkt presentation av storheter inom
violinbyggnadskonsten finns på http://www.violinateljen.com/fakta/index.html Märkning med brännstämplar HOPF
BRETDON STAINER Ljudegenskaper
|
|
|
I violiner av hög kvalitet ligger
snäckspiralens centrum i bottenplattans plan, som i bilderna har markerats
med grön linje
Vänster bild: Grön linje går inte genom
snäckspiralens centrum, vilket här medför att stallet blir mycket lågt.
Vinkeln behöver ökas (Violin nr 8 byggd av B Nyzell
1982)
Höger bild: Konventionell vinkel. En
linje i bottenplattans plan går genom snäckspiralens centrum. Kinesiskbyggd
violin av märket Hazelton
Jag använder även här ett rakblad och eventuellt vattenånga för att sära
bottenplattan från halsen. Därefter lossar jag halsen genom att tänja
sidledes och bryta uppåt. Trots den brutala behandlingen har jag i samtliga
fall med flera fioler lyckats med att få delarna isär utan skador.
(Detta är inte alltid möjligt. Om bottenplattan är pluggad till
halsvirket eller om bottenplattan är fogad med syntetiskt lim måste man välja
andra metoder för att öka greppbrädets lutning. Man kan t ex placera en kil
under greppbrädet såsom visats på en tidigare bild. Detta kan tyvärr medföra
att fiolen blir mera svårhanterlig och svår att placera i ett vanligt etui)
Efter att halsens kontaktytor mot ändklossen och bottnens utskjutande del
avslipats till rätt vinkel kan delarna åter fogas samman. Tänk på att ytterst
minimala avslipningar av halsens kontaktytor ger en betydligt ökad vinkel
mellan hals och korpus. En stallhöjd över 3,3 cm
kan göra violinen svårspelad och det kan bli svårt att finna ämnen till stall
som har tillräcklig höjd.
Anpassningen av ytorna som skall limmas mot varandra måste vara rigoröst
noggrann. Limningen måste ske snabbt och kontaktytorna måste hållas i press
mot varandra några timmar efter limningen. Det är en fördel om delarna är
uppvärmda vid limningen.
Såväl bottenplattans yta mot halsen som halsens kontaktyta mot ändklossen
måste vara hårt pressade mot varandra medan limmet härdar. Om man inte har
någon annan lämplig gigg eller fixtur tillhanda kan ett grovt persiennsnöre
användas på det sätt som bilden visar.
Det är tillrådligt att man övar flera gånger med uppknytningen av
fixturen innan limningen är aktuell eftersom fixeringen måste ske snabbt.
Man bör inte stämma upp violinen under dygnet närmast limningen
Färg och lack
Då man exponerar de nybyggda, olackerade, trävita instrumenten för solljus
framträder ytans skiftningar tydligare och man erhåller en något mörkare yta.
Denna behandling medför också mognadsprocesser i träet. Färgeffekter kan
också uppnås med utspädd lösning av trätjära i sprit, men vanligen söker man
undvika betsningseffekter, dvs man försöker att undvika att färgämnena suges
in i träet.
Ofta har man på äldre instrument använt äggtempera med organiska
färgämnen eller möjligen färgpigment. Några av de ämnen som kan ha använts är
drakblod. ett rödbrunt harts från drakblodsträdet, Dracena
Draco, och det gulaktiga, gummihartset gummigutta
(som också är ett vattenlösligt laxermedel) och ett rött (eller blått!!)
färgämne från ärtväxten bresilja. Detta träd är intressant även i andra
fiolsammanhang eftersom det lämnar virket phernambuco
som används för stråktillverkning.
Äggtemperan fungerar även som ett porfyllande medel och gör ytan mera
blank och hornliknande till utseende och känsla även efter det att lacken
blivit delvis bortnött. En vackert åldrad yta förhöjer instrumentets
marknadsvärde.
Lacket påföres ofta i flera omgångar med mellanliggande avslipning efter
härdning. Avslipning och polering sker genom att gnida ytan med ett
finkornigt polermedel med en mjuk trasa. Man använder ofta någon form av
smörjmedel vid poleringen. Lacknafta kan t ex användas om det inte löser
lacket
Ytskiktet på en del violiner är extremt sårbart. Det blir lätt
skrapmärken där träet lyser fram trävitt på ett synnerligen missprydande
sätt. Lackskiktet är ofta matt och saknar glans. Det verkar sprött och
fragment lossnar ofta under stallfötterna.
På andra violiner verkar lackytan vara mera seg eller elastisk och har
kvar sin lyster även om instrumenten kan ha en avsevärd ålder. Skadorna i
ytan på dessa instrument är oftast inte repor utan snarare intryckta spår
eller fördjupningar och man kan ibland få intrycket att violinen är
omlackerad, vilket inte alltid är fallet.
Dessa olika ytegenskaper kan bero såväl av
lackets egenskaper som av tillsatser av färg och pigment men i synnerhet
också av hur träet behandlats före lackeringen. Underbehandlingen har stor
betydelse för hur starkt färg- och lackskikt binder till underlaget.
Man ser med lätthet om en violin är omlackerad och detta sänker dess
marknadsvärde.
Om lacken som används vid omlackering löser upp originallacken blir
resultatet ett totalt fiasko. Oljelacker med
terpentin, linolja och andra oljor och med däri upplösta vaxer, bärnsten och
andra hartser eller spritlacker med shellack och annat används vid lackering
av violiner.
Men olika typer av lacker kan inte kombineras godtyckligt.
Påbättring av lacken på de ställen där originallacken är helt borta på
grund av skador eller nötning utan intrång på områden med originallack kan i
vissa fall vara befogad, men det är ytterst svårt att få övergångarna mellan
äldre och nyare lack tillfredsställande.
Kanske är det klokast att acceptera skadorna och underhålla den
befintliga ytan.
Rengöring och polering med bivax i olja brukar ge gott resultat. Bikitt,
propolis, är en annan ”biprodukt! som violinbyggare använder för behandling
av ytan före lackering. Påfallande många violinbyggare är också biodlare.
Vid lagring och torkning vill gärna virket spricka eller vrida sig.
I synnerhet virke av gran har en benägenhet att vränga sig och därför
väljer man granar som växt rakt för instrumenttillverkning.
Träet spricker i längdriktningen utifrån periferin radiellt in mot
kärnan.
Virket för instrumenttillverkning delas i samma riktningar så att man
erhåller skivor med tvärsnitt i form av cirkelsektorer med ca 10 till 15
graders vinkel som figuren grovt visar. Figuren överdriver vinkelns storlek
av åskådlighetsskäl.
Två plattor tillpassas på de utåt riktade ytorna (grå i figuren) och
sammanfogas till en skiva med en plan sida. När instrumentets botten eller
lock tillverkas av denna sammanfogade platta gröpes den plana sidan ur och
kommer att vara riktad inåt i instrumentet. Men många äldre violiner har en
botten tillverkad ur en hel platta.
|
|
Ett flertal, förmodligen de äldsta, av det femtiotal violiner som för
närvarande är i min ägo har en botten som är tillverkad av en enda platta och
detta gäller också för de äkta cremonesare som jag
hitintills sett ( Il Carlo IX di Francia
tillverkad 1566 av Andrea Amati, Hammerle tillverkad 1658 av Nicolo
Amati och Il Cremonese 1715 ex Joachim tillverkad
av Antonio Stradivari)
Även virket för sarg och hals är taget ur trädets längdriktning. Om
skruvlådan spricker vid skruvhålen kan det bero på att virket utskurits på
ett sådant sätt skruvarnas riktning överensstämmer med den radiala
sprickriktningen.
Årsringarna i ändträet motsvaras av längsgående linjer i locket av gran,
där de är väl synliga, eller i botten av lönn, där de på grund av flammiga
skiftningar är svårare att se.
Man hör ibland att linjerna i träet har en funktion som resonanssträngar
och att täta, raka linjer i locket (långsamväxande gran) är en förutsättning
för en god ton. En teori är att kvaliteten på de italienska violinerna från 16-
och 1700-talet beror av att dessa tillverkats av virke från "den lilla
istiden" som varade från 1200-talet till mitten av 1800-talet som
innebar extrem långsam tillväxt och därmed hårdare virke med tättliggande
årsringar. Detta kan inte styrkas. Jag har personligen en violin med god
tonkvalitet där avståndet mellan linjerna i genomsnitt är flera mm.
Att sätta en ljudpinne på plats kräver rätt verktyg och en hel del
träning.
Verktyget för montering av ljudpinnen kan tillverkas av en ca 20 cm lång
järntråd med ca 3 mm:s diameter. Ca tio mm av den ena änden hamras platt och
slipas till en tunn vass egg med en uppåtriktad udd. Den andra änden hamras
ut och bockas till en ögla som kan användas för att finjustera ljudpinnens
läge. Järntråden krökes några cm från ändarna så att pinnen kan föras in
under locket. Man får prova sig fram tills man hittar en krökning som
fungerar och som man trivs med.
Det finns också färdiga verktyg för ändamålet som kan inhandlas för
mindre än hundra kronor.
Om ljudpinnen lossnat kan man skaka ur
den genom något av f-hålen. En alltför dålig pinne bör man ersätta med en ny.
Pinnen tillverkas av granvirke och får inte vara tjockare än att den kan föras
in genom f-hålets bredaste del utan att skada fiolen. Den nya ljudpinnens
längd kan behöva vara bråkdelen av en mm längre än den gamla. Ändarna bör
vara en aning snedskurna så att pinnen passar in i lockets och bottnens
välvning. Uppgiften blir svårare om man fått tag i en violin där ljudpinnen
helt saknas. Då får man prova sig fram med pinnar av olika längd tills man
finner den rätta längden.
Man fäster pinnen i den uppåtriktade udden ca två tredjedelar från den
ände som skall stödja mot locket. Genom att kika in i stränghållarknappens
hål kan man styra pinnens placering. Pinnen skall placeras så att dess
årslinjer ligger i rät vinkel mot årslinjerna i locket.
Förslagsvis kan man pröva att placera pinnen ca fyra mm bakom stallfoten
på kvintsidan med en dragning någon mm mot f-hålet. Placeringen är dock i
viss mån individuell beroende på violinist och violin.
Skruvlåda och snäcka hos en Bruno Franz
Paulus Mittenwald.
Strängarna monteras så att G- och D- strängarna spännes då deras skruvar
vrides moturs och så att A- och E-strängarna spännes då deras skruvar vrides
medurs. De spända strängarna bör löpa nära skruvlådans innerväggar.
En handduk eller ett annat tygstycke lägges över fiolens lock innan
strängarna monteras på den osträngade fiolen så att lacken inte skadas.
Det är lämpligt att klämma in en del av tyget under greppbrädet så att
det sitter kvar under arbetet.
G-strängen fästes först i den nedersta skruven. Ca tre till fem cm av strängen
föres genom hålet i skruven och tvinnas runt två varv medurs (strängen kommer
att spännas då skruven vrides moturs).
E-strängen fästes därefter i den näst nedersta skruven på samma sätt men
tvinnas i detta fall två varv moturs (skruven skall vridas medurs när
strängen senare skall spännas.
De två strängarna kan
nu fästas i stränghållaren och strängarna kan spännas så pass att de sitter
kvar i sina lägen. När strängarna spännes måste man se till att de lindas upp
kring skruven på ett sådant sätt att de närmar sig skruvlådans innerväggar.
A-strängen fästes nu i den bortersta skruven. Det kan vara svårt att komma åt
den fria änden av strängen och en tång med långa, smala näbbar kan vara till
god hjälp. Strängen tvinnas två varv moturs vid skruven, fästes vid
stränghållaren och spännes genom att skruven vrides medurs så pass att den ligger
kvar i sina fästpunkter.
D-strängen monteras på samma sätt. Strängen tvinnas två varv medurs vid
skruven och strängen spännes genom att skruven vrides moturs.
Stränghållarknappen vill gärna glida ur hålet. Se till att den är
ordentlig på plats innan strängarna spännes.
Det skyddande tygstycket kan nu föras ned så långt att det går att föra
in stallet på sin plats under de löst spända strängarna. Eventuellt kan
strängarna behöva slakas något för att detta skall bli möjligt.
Strängarna spännes omväxlande ett litet steg i taget. Man bör se till att
strängarna håller sig nära skruvlådans innervägg och man måste ge akt på
stallet så att det inte böjer sig, lutar framåt eller flyttar sig då fiolen
stämmes upp.
Om skruvarna kärvar eller inte vill bli kvar i sina lägen, kan man
behandla kontaktytorna med tvål eller krita. Det finns knappast någon
anledning att använda de medel som finns i handeln för att "smörja"
skruvarna. Ett mycket effektivt medel, som man av estetiska skäl kanske helst
inte använder i andra personers närvaro är några droppar saliv.
Experimentera!
Liksom experimenterande med fingersättning, stråkarter, tempoval, frasering och nyansering mm alltid är nyttigt
för att nå det optimala musikaliska utförandet, kan man genom att modifiera
instrumentet hitta sätt att förbättra ljud och spelbarhet. Experimenterandet
är också ett sätt att lära känna instrumentets egenskaper och möjligheter.
För att undvika äventyrligheter med ett dyrbart instrument kan man
lämpligen skaffa sig erfarenheter med enklare och billigare fioler.
Laborerande med strängarnas inbördes avstånd och höjd över greppbrädet
kan naturligtvis leda till oönskade resultat som gör att översadel eller
stall måste bytas ut, men finns ämnen för stall och översadel
i handeln för en ringa kostnad.
Med normal händighet och konventionella verktyg kommer man snart underfund
med hur man skall gå tillväga. En översadel behöver inte nödvändigtvis bestå
av ebenholts eller buxbom. Jag har med gott resultat tillverkat översadlar
såväl av ätpinnar av bambu som av bitar av klädhängare av okänt träslag.
Fordom hade man strängar tillverkade av senor och fårtarmar. Moderna
strängar av stål, krom, silver, aluminium och nylon eller annat är liksom de
tidigare materialen en konsekvens av nytänkande och experimenterande.
Det påstås ibland att alla fyra strängar måste tillhöra samma strängsats och vara av samma ålder för att det skall vara
möjligt att spela rent i kvinterna och att man skall byta strängar en gång om
året eller kanske ännu oftare eftersom man menar att strängar så småningom
blir falska. Handeln omhuldar naturligtvis dessa fördomar. Om Du skall tro på
sådant avgör Du själv efter egen erfarenhet.
Gångna århundradens violinister, som spelade på fårtarmar, spelade likväl
rent i kvinterna.
Smuts och hartsrester måste avlägsnas och skadade strängar, t ex omspunna
strängar där spinningen gått sönder, måste naturligtvis, både med hänsyn till
fingrar och stråktagel, bytas ut, men det finns strängar som är mycket
hållbara.
Jag kan inte påminna mej att jag bytt ut en enda sträng på den fiol som
jag spelat på mest under de senaste femtio åren.
Med eget experimenterade kan man undersöka hur långt man kan gå i brott
mot konvenansens regler.
En E-sträng kan i nödfall fungera som A-sträng (men inte tvärtom!) och
man kan ofta utan större men låta G- och D-sträng byta plats.
Förutom strängarna är ljudpinne, stall, sadlar och stränghållare
lättåtkomliga för experimenterande. På billigare instrument kan man våga sig
på ännu vidlyftigare operationer.
Axelstöd och hakhållare
Axelstödets och hakhållarens uppgift är att bidra till att violinen
hålles kvar i ett bekvämt och vilsamt läge under lägesväxlingar, skifte
mellan stråkarter och andra kroppsrörelser. Hakhållaren skyddar dessutom
lacken för slitage och påverkan från hudens utdunstningar.
Naturligtvis krävs individuella anpassningar beroende på hur violinistens
anatomi och spelstil och det kan ibland dra en del kostnader innan man hittat
utformningar som man trivs med. Eftersom såväl violinistens kropp som
spelsätt kan förändras med tiden, gäller heller inget som oföränderligt för
alla tider.
Hakhållarna brukar klämmas fast över fiolens sarg med hjälp av två
invändigt gängade cylindrar som vrides runt med hjälp av en pinne som kan
stickas in i hål i cylindrarnas mitt. Cylindrarna och skruvarna är vanligen
högergängade upptill, men vänstergängade nedtill, vilket innebär att man
vrider åt höger vid fastsättning av hakhållaren.
Om man använder en spik eller ett utbockat gem för att vrida runt
cylindrarna är risken stor att man råkar repa lacken på sargen. Fiolen kan också
skadas allvarligt om hakhållaren blir för hårt påspänd.
Personligen föredrar jag sedan ett antal år tillbaka att helt avstå från
hakhållare. Någon nämnvärd påverkan på lacken har jag inte noterat, vilket
kan bero på att jag ständigt växlar mellan olika violiner.
På vissa axelstöd kan höjden i någon mån varieras med hjälp av skruvar (t
ex Wolf) medan andra kan köpas i på förhand givna höjder (t ex Resonans).
Bladet som ligger an mot axeln kan violinisten böja eller vrida till den
individuella form som känns bekvämast.
|
|
Resonans
Wolf Böjning
och vridning
Man måste i regel använda en tång då man formar axelstödet.
Experimenterandet med att finna passande hakhållare och att forma
axelstöd kräver en hel del arbete och kan bli kostsamt. Otillfredsställande
resultat vid formandet av axelstöden kan ibland innebära att materialet blir
förstört.
Violinens djuriska sidor
Klövar, hovar horn och annat slakteriavfall
(kollagen) utgör råvara för det lim som traditionellt används vid
violinbygge. Limmet brukar försäljas i form av små pärlor och kallas då pärllim eller snickarlim. Limmet uppvärmes försiktigt
till smältning och vatten tillsättes under omrörning tills den heta
limlösningen får den konsistens som lämpar sig för arbetet ifråga.
Lim som skall användas till sprickor och springor
måsta vara betydligt tunnare än lim för exempelvis limning av hals till
korpus (resonanslåda) eller botten och lock till sarg. Hornlimmet är inte
vattenfast. En fiol som är limmad med vattenfast lim är praktiskt taget
omöjlig att öppna då reparation måste göras och en korrektion av fellimmade
sprickor är omöjlig att genomföra.
Fårtarmar och senor användes för tillverkning av
strängar ända in på 1900-talet och tagel från hingstar och valacker används
fortfarande, höns. ankor och gäss levererar ägg för
äggtempera och bina får sörja för behovet av propolis och bivax.
Ny teknik, nya värderingar
Vem kunde i början av 1980-talet ana att
Sovjetunionen skulle upphöra att existera 10 år senare och vem kunde ana att
en kopparbunke eller gryta som på 1970-talet kostade tusen på en antikauktion
nu kan fås för några tior i en secondhandbutik.
På 1970-talet var ett piano ett statusinstrument som
visst inte alla hade råd med och så sent som på 1980-talet var det
fortfarande bara "fint folk" som höll sig med flygel i hemmet. Nu
kan man få pianon och flyglar gratis mot avhämtning och splitt nya pianon med
stålram är osäljbara. Få vill väl idag utbilda sig till pianostämmare. Gamla
pianon, tafflar och flyglar och tramporglar har oftast inte heller något
antikvärde. Inte många tror väl idag att gamla violiner blir värdelösa. Men
vem vet?
Knappt 30-åriga elektroniska orglar med rytmfunktioner
och inprogrammerade ackompangemang som en gång
köpts för tiotusentals kr i musikhandeln har numera knappast några köpare ens
i en secondhandbutik eller på en loppmarknad. Långt mera sofistikerade
keyboards kan numera köpas för några hundralappar på ett varuhus.
Med samplat ljud och elektronisk förstärkning kan
klangen och känslan vid tillslag av tangenterna intill perfektion efterlikna
en flygel av högsta klass. En flygel som dessutom aldrig behöver stämmas och
som är lätt som en plätt.
Bortsett från halsförlängningen på 1770-talet står
violinen i stort sett fortfarande kvar på 1500-talets nivå.
Violinen i framtiden
Vad som ovan sagts om violinen gäller idag. Allt
detta kan vara helt ointressant i morgon. Elektroniken nyttjas numera inte
enbart av populärmusik, inspelningsteknik, radio och television och inte
enbart sångare använder mikrofon.
De första elektriska fiolerna var tunga och krävde
kabelförbindelse mellan fiol och svårinställda förstärkarenheter. Störningar
av nätbrum och rundgång (återkoppling) kunde komma
plötsligt och oberäkneligt, ljudet var inte alltid vackert och tekniken utnyttjades
bara inom populärmusiken.
Numera är instrumenten lätta. Särskilda
förstärkarenheter behövs inte och i den mån de används sker detta med trådlös
överföring. Man behöver inte ens en särskild elfiol och inga utplacerade
mikrofoner på golvet eller högtalare. Möjligheten
att variera tonbilden är nästan obegränsad. Jag är böjd att tro att man med
ny teknik på elektronisk väg kan få en medelmåttig violin att låta starkare
och dessutom mera tonskön än en äkta stradivarius. En elektronisk stråke
utan hästtagel är inte otänkbar. Trästråkarnas dagar är sannolikt redan
räknade.
Alldeles utmärkta stränghållare av lättmetall eller
syntetmaterial har redan fått stor spridning och även i andra delar av
violinen eller rent av i hela violinen är nya material numera tänkbara. Det
har redan tillverkats violiner av kolfiber, polymera material och kompositer. Dessa
instrument har fått viss medial uppmärksamhet med bl
a förevisning och provspelning i TV-program och en del av dem påstås ha
tonegenskaper som kan mäta sig med de yppersta instrumenten av trä. Fördomar
och traditionalism har hitintills hindrat att dessa instrument blivit allmänt
spridda och accepterade men detta motstånd kommer sannolikt så småningom att
försvinna.
Konsekvenserna av detta skulle kanske bli att
violiner som idag värderas till hundratusentals kronor plötsligt inte
värderas högre än en genomsnittlig skolfiol.
All kunskap och alla funderingar kring Stradivarius
hemlighet kan då plötsligt bli helt ointressanta och folk som sysslar med
bygge av fioler i trä kommer att betraktas som originella kufar.
Detta låter inte särskilt uppmuntrande för oss entusiaster.
Men var så säker! Förändringarnas tid kommer. - Och plötsligare än Du anar.
Violinspelets teknik
På en
violin kan en och samma ton frambringas med flera olika grepp.
Tonen A i
tvåstrukna oktaven kan såsom exempel greppas på 22 olika sätt!
Stränginstrument
och i synnerhet stråkinstrument och kanske i särskilt hög grad violinen
skiljer sig radikalt från blåsinstrument i detta avseende.
På t ex en
flöjt eller klarinett svarar varje grepp med undantag av vissa oktavgrepp mot
en särskild ton. Visserligen använder sig exempelvis flöjtister och
klarinettister i undantagsfall, t ex vid snabba tonföljder eller i avsikt att
uppnå speciella ljudeffekter, av så kallade hjälpgrepp. Renhet och
tonklang påverkas då oftast negativt.
På
violinen och i varierande grad övriga stränginstrument kan däremot en och
samma ton åstadkommas på många olika sätt utan att tonskönheten behöver
stå tillbaka.
Tvåstrukna
A, som i enklaste fall greppas med tredje fingret på E-strängen kan även
greppas med första och andra fingret eller i undantagsfall med fjärde fingret
på samma sträng. Det finns alltså fyra greppmöjligheter för tonen på denna
sträng.
Men samma
ton kan också greppas mitt på A-strängen med valfri finger. Det finns alltså
även fyra möjligheter på denna sträng.
Tonen är
även möjlig att frambringa med valfri finger i högre lägen på D-strängen.
Alltså ytterligare fyra möjligheter.
Violinister
med särskilda anatomiska förutsättningar kan även frambringa tonen med fyra
olika grepp på G-strängen.
Till detta
kommer möjligheten att åstadkomma tonen som flageolett med första och tredje
(eller första och fjärde) fingret på G-strängen och fyra möjliga grepp för
flageolett på D-strängen.
Med risk
att driva resonemanget alltför långt, kan ju också påstås, att man, genom att
välja upp- eller nedstråk, har 44 sätt att frambringa tonen.
Dessutom
kan tonen åstadkommas som pizzikato på flera
ställen på greppbrädet.
Både att
ge och ta emot råd och tips beträffande violinspelets teknik är vanskligt.
Det handlar mycket om både givarens och mottagarens omdöme och känsla för vad
som är naturligt och känns rätt i varje enskilt fall.
I det
följande redogör jag för mina åsikter och de erfarenheter jag med tiden
tillägnat mej, men jag kan naturligtvis inte garantera att mina
metoder är lämpliga för alla. Därmed friskriver jag mig från klagomål.
Ett
musikaliskt utförande är inte möjligt utan en god teknik.
De som
tillhör världseliten bland violinsolister har alla börjat mycket tidigt,
ofta redan i tre- eller fyraårsåldern.
Man har
med magnetresonans visat att hjärnaktiviteten vid violinspel är betydligt
större och berör större delar av hjärnan hos barn som börjat spela fiol före
sjuårsåldern än hos de som börjat spela senare. Vi som börjat spela i
övre tonåren får nöja oss med en lägre teknisk nivå oavsett hur mycket möda
och tid vi ägnar åt att öva.
Det
förekommer att man försöker mystifiera violinspelet genom att hävda att
allting måste utföras på ett visst sätt och alla alternativa vägar är
felaktiga. På så sätt cementeras fördomar och traditioner som inte
alltid främjar en utveckling av
tekniken. Violinpedagoger korrigerar ibland i onödan hållning,
fingersättning, lägesspel, placering av axelstöd och hakhållare eller
stråkfattning som avviker från det som de själva en gång blivit lärda. Men
allt sådant är individuellt och beroende på anatomi och andra omständigheter.
Ett bättre alternativ vore nog att uppmuntra eleven till att känna efter vad
som känns rätt och naturligt och på ett lyhört sätt hjälpa till att uppnå
detta.
Naturligtvis
måste man ingripa mot uppenbart orationella, opraktiska och skadliga,
hållningar, rörelser och grepp genom att uppmuntra till prövning
av andra vägar. Förslag kan anammas eller förkastas beroende på om de
uppleves leda till förbättringar eller försämringar.
Det
förekommer olika sätt att hålla stråken såväl bland amatörer som bland
professionella violinister och det finns ingen anledning till att uteslutande
acceptera ett särskilt sätt att hålla stråken som ”rätt stråkhållning”.
Trots
detta accepterar ofta musikskolor och violinpedagoger bara ett sätt att hålla
stråken. Det har gått så långt att man saluför särskilt formade plasthållare
som skall tvinga elevens hand in i ”den rätta hållningen”. Alternativa
stråkhållningar kan vara bättre eller åtminstone lika bra och den bästa
stråkhållningen för en viss person kan vara helt olämplig för en annan.
Ett
tydligt bevis för detta är den suveräne violinisten Adrian Anantawan som är född utan högerhand och som därför varit
tvingad att välja en helt egen metod att hålla stråken.
Det går att utföra mycket avancerade stråkarter med olika
stråkhållningar. Det väsentliga är att stråken föres med tryck
och hastighet som är lämplig i sammanhanget i rät vinkel över
strängarna på lämpligt valt avstånd från stallet.
Taglet och de delar av strängarna som ligger mellan
stallet och greppbrädet får aldrig vidröras. Fett eller svett från huden gör
att taglet halkar över strängarna så att tonen uteblir.
Man
behöver inte alltid ha tillgång till en fiol för att öva och förbättra sitt
violinspel.
Violinister
övar ofta alldeles omedvetet även utan fiol och metoden fungerar för övrigt
även för andra instrument och i andra aktiviteter.
Man kan
öva i sitt tonminne medan man promenerar, cyklar, står i kö, väntar på
bussen eller närhelst hjärnan inte är alltför upptagen av annat. En övning kan
bestå i att i minnet framkalla ett stycke spelat av någon framstående
violinist och då särskilt notera hur de detaljer behandlas där man själv
misslyckas. Man kan öva genom att sjunga eller vissla eller för sitt inre
framkalla minnet av hur en kromatisk skala eller en viss sekvens av toner i
ett musikaliskt sammanhang låter eller bör låta. Liksom i hörselminnet
kan man också i synminnet få värdefulla impulser av en skicklig violinist som
man sett spela. I tanken föreställer man sig hur man utför grepp eller andra
rörelser och hör samtidigt för sitt inre öra den musik som detta resulterar
i. Forskning rörande spegelneuroner styrker detta.
Gehörspel utan noter
En absolut
förutsättning för att klara av de tekniska svårigheterna är att man för sitt
inre öra har anammat tonsammanhanget. Det finns därför ingen anledning att ha
noterna framför sig vid övning. Noterna har spelat ut sin roll så snart man
lärt sig hur musiken skall låta (möjligen kan man ta fram dem om man vill
kontrollera någon detalj som man tror sig ha glömt).
Det är
också viktigt att övningen är lustfylld. Man musicerar även då man övar även
då man själv är den ende njutande åhöraren som gläds över varje framsteg
eller ny upptäckt.
Dur och
mollskalor treklanger eller andra ofta förekommande tonsekvenser spelas i
uppgång och nedgång slumpvis i de olika tonarter som faller en in. Det
är viktigt att spela så rent som man någonsin kan åstadkomma och att variera innehållet
i övningarna. Varje intervall ägnas särskild uppmärksamhet och renheten
kontrolleras med dubbelgrepp och/eller mot lös sträng. Det kan vara nyttigt
att göra korta avbrott för upprepande av övningen i sitt inre öra.
Även vid
gehörsspel är det nyttigt att veta vilken ton man i varje enskilt fall
greppar, dvs att man är medveten om den greppade tonens namn. Om man är
medveten om att den greppade tonen är ett fiss, ett F, ett Ass ett C,
ett diss…. osv...så ökar detta förutsättningarna för
att intervallen blir rena.
Även
namnen på intervallen, såväl vid dubbelgrepp som då tonerna spelas i följd,
är viktiga att hålla reda på. Det är självklarhet att man inte skulle kunna
stämma sin fiol om man inte visste hur de rena kvinterna låter. Det bidrar
också till ett gott resultat om man exempelvis är medveten om att man spelar
en liten eller en stor ters, en ren eller en överstigande kvart. Man har stor
nytta av att kunna känna igen de olika intervallen både då tonerna ljuder
samtidigt och då de ljuder var för sig. Ett vanligt sätt att lära sig
sjunga/vissla/spela eller känna igen ett visst intervall är att komma ihåg
det som begynnelseintervallet i någon visa, låt eller annat musikaliskt
sammanhang.
Tritonus, Djävulens intervall
Ett
intervall som brukar bereda svårigheter är den överstigande kvarten
(förminskade kvinten) som bör övas omväxlande med tonerna på två strängar
eller med båda tonerna på samma sträng. Det är också nyttigt att då och då,
för jämförelsens skull, avbryta denna övning med en ren kvint eller ren kvart.
Den kromatiska skalan,
ett försummat övningsobjekt
Snabbhet i
olika stråkarter kan exempelvis övas genom spelning av kromatiska skalor, men
hastigheten ökas inte förrän man klarar av att få de elva intervallen rena.
Den kromatiska skalans tolv toner kan spelas i stackato omväxlande som fyra
trioler, som två sextioler eller som åttondelar i tretakt både uppåt- och nedåtgående.
Den kromatiska skalan kan övas med olika fingersättning eller med ett finger
på samma sträng. Övningen kan upprepas även med någon av de andra
fingrarna på någon av de andra strängar. Den kromatiska skalan
övas in med olika val av begynnelseton.
Det påstås ibland att man vid utförande
av klassisk musik till varje pris skall undvika spel på lösa strängar. Detta
är helt fel. Det är tvärtom så, att man i vissa fall vill ta tillvara
klangeffekterna av den lösa strängen så att man spelar aperto
dvs öppet. I durtonarterna C G D A E faller sig detta helt naturligt, i
synnerhet i musik av vissa kompositörer t ex Mozart. Detta innebär dock inte
att man i varje enskilt fall skall välja lös sträng. Violinistens eget omdöme
får avgöra och i orkestersammanhang får man vara överens.
Men det finns också situationer där lös
sträng bör undvikas eftersom tonen avviker från sammanhanget eller kanske
inte stämmer. Ibland går det bra att använda lös sträng i en upptakt eller
för begynnelsetonen eller sluttonen i en fras. I snabba passager där en
alternativ fingersättning skulle innebära betydande tekniska svårigheter kan
också lös sträng tillåtas.
Möjligheten finns ju också att med
stråken mildra klangen av den lösa strängen.
Fingersättningen
som ibland förekommer i violinstämmor bör enbart ses som förslag. Såväl
händernas storlek och bredd som fingrarnas längd,
tjocklek och
inbördes storleksförhållande varierar starkt från person till person. Om en
fingersättning känns onaturlig bör man prova andra alternativ.
Om en fingersättning känns onaturlig bör
man prova andra alternativ. En obekväm fingersättning eller handställning
försvårar eller omöjliggör rätt intonation. Det lönar sig att experimentera
med olika fingersättningar tills man hittar den som känns mest naturlig eller
möjliggör det bästa musikaliska resultatet. Eftersom olika fingersättningar
ofta resulterar i spel på olika strängar och i olika lägen är experimenten
också ett sätt att lära känna sitt instrument.
Lillfingret saknar i vissa lägen den
spänst som krävs i högre lägen, i synnerhet på G-strängen, och pekfinger och
långfinger når längst och föredrages ofta i högre lägen på samtliga strängar.
I lägre lägen sättes en liten del av
fingertoppen mot strängen, medan kontaktpunkten mellan sträng och
fingerblomma ligger längre ifrån fingertoppen i de högre lägena, eftersom
fingrarna där är mera utsträckta. Det handlar alltid om en lätt beröring.
I grepp med tredje och fjärde fingret
kan man behöva lyfta övriga fingrar. Vid halva tonsteg måste oftast det först
nedsatta fingret lyftas för att det intilliggande fingret skall kunna sättas
ned. Å andra sidan behöver man ibland, i grepp med andra fingret, hjälp att
hålla nere strängen med första fingret och i grepp med tredje fingret, hjälp
att hålla nere strängen med andra fingret. Detta gäller i synnerhet ovanför
femte läget och särskilt för grepp mitt på strängen. Att använda två eller
tre fingrar är oftast en förutsättning för att spela rent på giss och aiss på
a-strängen.
På samma sätt behövs ibland hjälp av
första fingret vid grepp med andra fingret. Genom att på detta sätt använda
två fingrar intill varandra kan beröringen av strängen bli lätt även där
strängens höjd över greppbrädet är större.
Det finns två anledningar som kan tänkas
bidra till komplikationer vid grepp på strängarnas mitt.
På
många violiner är strängarnas höjd över greppbrädet större än förväntat
mittpå greppbrädet. Detta är oftast en konsekvens av att greppbrädet i sin
bakre del är limmat mot violinhalsen medan den främre delen är fri. Eftersom
trä ändrar form under påverkan av fuktighet och temperatur kan den fria delen
av greppbrädet med tiden röra sig uppåt medan delen som är limmad mot halsen
förblir i sitt läge. Att äldre violiners greppbräden av denna anledning har
en ytterst liten svacka i sin mitt kan ha påverkat en del av senare tiders
violinbyggare.
En
annan anledning som påverkar greppen för toner mitt på greppbrädet beror på
resonans.
Eftersom
stränglängden halveras kommer strängens oktav att klinga med resonans från
dess två lika delar. Det är lätt att konstatera att ett lätt pålagt finger
kan röras flera mm fram och tillbaka från mitten av strängen utan att klangen
av strängens oktav påverkas.
Följande avsnitt är
under arbete, men kan användas
En svensk violinbyggare
Henry Gustafsson 1918 02 22 – 2016 06 10
I mitten av mars 2013 såldes 260 handgjorda fioler i
Myrornas butiker i Göteborg, Skövde, Malmö och Örebro, Linköping Norrköping
Västerås, Eskilstuna, Umeå, Uppsala och alla Stockholmsbutiker. Samtliga
fioler var skänkta av den då 95-årige fiolbyggaren Henry Gustavsson från
Småland. Några av fiolerna var vid detta tillfälle inte helt färdigställda
med avseende på lackering och smärre justeringar.
Henry Gustavsson var född 1918 i Vackamo och bodde sedan
1960 i ett soldattorp i Hermanstorp i Småland. Han lärde sig på egen hand att
spela fiol i tonåren. Han studerade teckning, målning och
instrumenttillverkning och tillverkade över 500 fioler, altfioler och cellos
av material från egen skog. Henry var känd i bygden som fiolbyggare,
kistforskare, biodlare och som kunskapsförmedlare av uråldriga
hantverksmetoder.
Henry Gustafsson arbetade inom lantbruk, skogsbruk och inom
glasindustrin på Boda glasbruk. Han satt med i olika nämnder i Algutsboda och var nämndeman i Kalmar-Ölands tingsrätt i
tolv år.
Ungdomar som spelar fiol har fått eller fått köpa Henrys instrument, men han
har bara tagit betalt för materialet. Det var aldrig hans tanke att tjäna
pengar på sin hobby.
Lämna gärna synpunkter i Gästboken
Länkar
till andra sidor:
http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=3407
En intressant artikel om Stradivari av Stefan Johansson som varmt rekommenderas
http://www.othelius.se/index.html
Här beskriver Ragnar Othelius bl a med bilder steg
för steg hur en violin tillverkas
http://www.violinateljen.com/fakta/index.html
Här lämnas uppgifter om svenska
och utländska violinbyggare
http://sv.wikipedia.org/wiki/Violin
Här lämnas en utförlig redogörelse
för instrumentets konstruktion, historia och spelsätt. Dessutom finns här
litteraturhänvisningar och tips om andra platser på internet
http://www.selectviolins.com/makers/italian_violin_makers.html
En uttömmande översikt över
italienska violinbyggare genom tiderna
http://www.myspace.com/kallekallin
Ett glädjande exempel på en ung
violinbyggare med originalitet och fantasi
Om instrument med
resonanssträngar. Ett forum för kreativa violinbyggare
http://basti.dinstudio.se/diary_9_1.html Myter
http://media.jennyasp.se/2012/04/Spelmansbladet1-2012.pdf
http://www.gutenberg.org/files/21982/21982-h/21982-h.htm
På
Facebook
finns grupperna Fiolbygge och
Svenska Fioler där medlemmarna bjuder
på sina erfarenheter och idéer
Skämtsamt: Kvinnor
och violiner
Litteratur:
Sacconi: I "Segreti" di
Stradivari, La Libreria
del Convegno, Cremona
Il Liutaio, La Libreria
del Convegno, Cremona. Settembre
1973
Hans Olof Hansson: Stradivarius´hemlighet - Ett fall för kemisk
analys, Kemisk Tidskrift nr 5 1993
Jan Dagnell/Sverker
Sarnell: Bygg din egen fiol. En handledning
steg för steg
Anne Nilsson: Fioler
Yehudi Meuhin:
Violin & Viola