Genealogilänkar:

Introduktion

Genealogi

Släktträd

Folkes krönika

Folkes släktträd

Esters krönika

Esters släktträd

Folke&Ester

Ättlingar till Jöns Sjöholm

Mattias Lundqvist

Rasmus Feuk /Johanna Persdtr

Rasmus Feuks övriga ättlingar

Ättlingar till Rasmus Broberg

Appendix

Bildgalleri

Namn

Källor

VIOLINER

© 2011 Rolf Rasmusson
Uppdaterad 2013 11 28
Vad som här nedan behandlas gäller i tillämpliga delar även för de större medlemmarna i violinfamiljen.
Här upptages aspekter på ämnet som förefaller att ha förbigåtts, eller inte blivit tillfredsställande belysta på annat håll. I slutet av artikeln lämnas länkar till platser där ytterligare uppgifter i ämnet kan inhämtas. Eventuella felaktigheter är jag angelägen att korrigera och nya uppgifter är alltid välkomna.  
Lämna gärna synpunkter i Gästboken
Interna länkar:

Andra länkar:

Limhamn

Limhamnsminnen

1900-tal

Rim

Violiner

Hälsosidan

Baksidan

Klimatstörningar

Tester

Twitter

Almanackan

Uppdatering

Bilder

 
 

Att värdera en violin eller en stråke till ett visst penningbelopp är naturligtvis inte möjligt eftersom priset styrs av ständigt variabla parametrar såsom konjunktur, plats, efterfrågan och presumtiva köpares angelägenhetsgrad att förvärva objektet.

 

Om en musiker eller handlare värderar ett instrument till ett visst belopp så innebär detta oftast endast att man anger det pris man själv skulle vara villig att betala för att komma i besittning av instrumentet och detta är sannolikt för lågt.

 

Om värderaren å andra sidan inte har något intresse av att själv förvärva instrumentet finns det risk att han av missriktad artighet anger ett alldeles för högt pris.

 

En bedömning som gjorts mot betalning är för den skull inte mera tillförlitlig.

 

Det är alltså tveksamt att använda ordet ”värdering”. Det är mera meningsfullt att göra ett slags bedömning av instrumentet efter en viss skala än att ange ett penningbelopp.

 

Man kan förslagsvis ange instrumentets rang i en skala efter följande kriterier:

I. Instrumentet är sämre än (bättre än) en ordinär skolfiol

II. Instrumentet är tillräckligt bra för att användas i en professionell symfoniorkester

III. Instrumentet passar en konsertmästare i en professionell symfoniorkester

IV. Solistinstrument

V. Exceptionellt förnämligt solistinstrument
 
Marknadsvärdet överensstämmer kanske inte med det värde Du själv tillskriver din violin
Det beror också på vem den presumtive köparen är. Värdet är inte detsamma för en instrumenthandlare som för en antikvitetshandlare eller en musiker. En handlare anger i regel ett för lågt värde eftersom denne oftast räknar med den förtjänst som är möjlig att göra vid en eventuell affär.
 
Att låta en instrumenthandlare värdera en fiol kan inte rekommenderas. Detta gäller oavsett om denne också är violinbyggare eller utövande musiker och även om han säger sig vara helt ointresserad av att köpa instrumentet eller kanske i synnerhet då!
Naturligtvis är ljudet väsentligt men också hur lättspelat instrumentet är, skicket, utseendet, byggarens anseende, instrumentets ålder och proveniens mm.
 
Oprofessionella reparationer och svårreparerbara skador, som t ex sprickor i botten eller i locket i nivå med ljudpinne och eller basbjälke, sänker värdet avsevärt.
 
Då det gäller instrument av oviss ålder och okänd tillverkare eller där skicket inte medger möjlighet för provspelning, är man hänvisad att göra värderingen utifrån utseendet.
 
Lackens lukt och utseende avslöjar ofta om det rör sig om en enkel, cellulosalackerad fiol tillverkad industriellt i massproduktion under tidigt 1900-tal. Med hjälp av en tandspegel kan man avslöja om lockets insida är jämn. På billigare fioler kan man ofta se grova spår efter verktygen och basbjälken har inte limmats på utan utgöres av trä som lämnats kvar efter en grov bearbetning. Om man tar ut stränghållarknappen och håller fiolen mot ljuset, kan man, genom att kika in i hålet, se om limmet mellan sarg och botten lossnat eller om hörnklossar saknas eller andra defekter finns. Det förekommer att man limmat på fanerstycken över de främre hörnen för att dölja att hörnklossarna saknas. Sådana bedrägerier avslöjas ofta inte förrän fiolen öppnas.
 
Man kan göra en grov lägsta-pris-värdering genom att summera värdena av de olika delar av instrumentet som är i sådant skick att de skulle kunna användas i annat instrument av samma slag. Man värderar då delarna med hänsyn till deras skick och ställer detta i relation till priset på delarna i fråga på marknaden och får då också ta arbetskostnaden för monteringen med i beräkningen. För närvarande (februari 2009) kan man grovt räkna med nedan angivna värden (värdena kan dock snabbt ändras).

Ett greppbräde, över- och undersadel, stränghållarknapp och skruvar går knappast att få i handeln under 400 kr. Sadlar och greppbräden säljes såsom ämnen och man får räkna med minst dubbla kostnaden om man inte själv är händig nog att göra anpassningen eller saknar tillgång till rikthyvel och de handverktyg som behövs.
 
Priset på stränghållare kan variera i handeln beroende på modell mellan 75 och 300 kr. Stränghållarsenan tillkommer. Om finstämmare är fast inbyggda i stränghållaren får man räkna med en prishöjning på minst 100 kr.
Ämnet till stallet kan kosta ca 30 kr men detta måste skäras till och anpassas till violinen och kan man inte göra detta själv får man räkna med en extra kostnad på minst 200 kr
 
Lösa finstämmare finns i prisklasser från 20 kr till 50 kr/st. Finstämmare har en livslängd som kan variera mellan ett och tio år eller mera beroende på skötsel och användningsfrekvens. Gängorna brister ibland. En droppe symaskinsolja per år skadar inte.
En strängsats kan kosta från 250 kr upp till över 800 kr beroende på kvalitet. Även om strängar och stall finns monterade på en violin som utbjudes till försäljning så får man ofta räkna med att det är dags för ett utbyte.
Att sätta en förfallen fiol i stånd kräver en viss händighet och kunskap.
 
Om locket varit spräckt sjunker värdet avsevärt även om ibland tonkvaliteten efter lagningen kan vara bättre än före skadan. Om lagningen däremot är så skickligt utförd att man svårligen kan upptäcka spår efter skadan behåller violinen sitt värde. Sprickor i violinens botten är betydligt allvarligare. Har violinen exeptionellt hög tonkvalitet är värdet högt trots reparerade sprickor.
Det är vanligt att limningen till sargen släpper vid halsens sida. Detta syns tydligt då man kikar in genom stränghållarknappens hål. Detta är lätt att åtgärda och behöver inte resultera i någon större värdeminskning. Betydligt allvarligare är en deformering av sargen på grund av en alltför hårt påspänd hakhållare.

En enkel men fullt spelbar skolfiol kan knappast fås på marknaden under ca 900 kr och i en musikhandel får man vara beredd att betala ca 5 gånger så mycket.
 
Härtill kommer en kostnad (ca 700-1500 kr) för stråke, harts och etui.
En rak, lätt och nytaglad stråke av brazillträ eller glasfiber kan köpas för ca 400 kr, vilket är lägre än priset för en omtagling. Vill man ha en stråke av phernambuco eller kolfiber får man ibland vara beredd att betala minst det tredubbla.
 
Av ovanstående framgår att ett inköp av en gammal sliten fiol utan strängar och stall och stråke kan vara en ren förlustaffär även om man bara betalat ett par tior. Å andra sidan (men ytterligt sällan) kan man ha gjort ett verkligt kap.
 
Ofta framgår violinens kvalitet av dess utseende.
En värdefull violin låter man naturligtvis inte förfalla. Strängar kan brista med tiden (i synnerhet A-strängen) även om violinen inte brukas och under förvaring vid alltför torr luft kan limfogar lossa. Trots sådana skador brukar instrumentets utseende i övrigt vittna om dess kvalitet

En fiol som är i gott skick och välvårdad trots att den visar tecken på att vara av hög ålder kan ofta vara värdefull oavsett om den är äkta, efterbildning, kopia eller falsifikat. Ljudkvaliteten är naturligtvis avgörande, inte enbart äktheten.
 
Om fiolen är smutsig och eftersatt i underhåll eller om lack och färg ser leksaksaktigt eller industriellt ut har den oftast ett lägre värde.
 
Det kan också ge goda ledtrådar för värderingen om man kan få fram vem som ägt instrumentet och i vilka sammanhang man använt det. Det är alltid av värde att notera instrumentets proveniens.
 
Handelns priser på olika violintillbehör kan studeras på t ex följande länkar:
 
Tradition och fördomar
Andrea Amatis violiner från mitten av 1500-talet, t ex "Il Carlo IX di Francia" från 1566, ser i princip ut som vilken modern violin som helst. Tradition och konservatism hos instrumentmakare, musiker och publik har resulterat i att violinen sett nästan likadan ut under mera än fyra århundraden. Flertalet moderna violiner har mått och form enligt Stradivarius eller Guarneri.
 
Avvikelser betraktas ofta som utslag av okunnighet eller smaklöshet och instrumentmakare som experimenterar med andra former och material anses inte alltid som seriösa. Man söker genom efterapningar komma underfund med Stradivarii hemlighet i stället för att genom kreativitet åstadkomma något ännu bättre. Det förekommer tävlingar där violinbyggare premieras efter i vad mån de uppfyllt vissa på förhand uppställda kriterier beträffande utförande och material. Denna konservativa syn påverkar naturligtvis hur violinen värderas av marknaden. Den som kan frigöra sig från dessa fördomar har möjlighet att förvärva ett instrument med god tonkvalitet till ett lågt pris.
 
Man har låst sig vid att violinens botten, sarg och hals med skruvlåda och snäcka skall vara tillverkad av tysklönn (sykomorlönn). Svensk lönn värderas lägre. Om bottnen består av två sammanfogade delar skall träets flammighet bilda ett fiskbensliknande mönster. Skönheten i skiftningarna brukar förhöja marknadsvärdet. I sargen skall skiftningarna bilda täta stående linjer med en bredd som varierar mellan någon mm upp till ca en halv cm. Det anses att även halsen skall vara randig och det förekommer att man helt enkelt målar dit ränderna om inte träet själv bjuder på detta. Påmålade ränder avslöjas lätt genom att inte skifta läge då halsen betraktas i olika riktningar. Detta sänker värdet.
 
Locket skall vara tillverkat av alpgran i en eller två sammanfogade delar. Rödgran, lärk och en värderas lägre. Att avgöra vilket träslag som använts till locket är mycket svårt om man inte har öppnat fiolen.
Greppbräde, skruvar, översadel, undersadel, stränghållare och stränghållarknapp skall vara tillverkade av ebenholts eller möjligen buxbom. Andra material sänker värdet avsevärt. Om svart färg använts för att ge en illusion av ebenholts sjunker värdet ytterligare.
 
Avsaknad av inläggningar längs det yttre av botten och lock ger intryck av allmogefiol vilket sänker värdet. Det hävdas ibland att inläggningarnas syfte är att förstärka de yttre delarna av botten och lock men tradition och rent estetiska skäl kan man inte bortse ifrån. Inläggningen medför att ytterkanten blir mera sårbar. Fusk såsom ditritade eller påmålade linjer för att ge illusion av inläggningar är i regel lätt att avslöja.
 
En smutsig, repad och kantstött fiol med lack som mist sin lyster är självklart mindre värd än en välskött fiol.
 
 
 
Man hör ibland den nedsättande benämningen ”fabriksfioler" om fioler som tillverkats med rationella metoder och moderna verktyg i stora produktionsvolymer, men det är svårt med gränsdragningen eftersom hela skalan från små verkstäder med ett fåtal anställda till stora fabriker existerar.
 
Den ensamme violinbyggaren är i regel en amatörbyggare.
Den professionelle byggaren har i regel en verksamhet med flera anställda som arbetar i team eller i rangordning från mästare till elev. Vissa av medarbetarna är speciellt skickliga i att snida snäckor och andra kan ha tilldelats uppgiften tillverka och basa sargar osv. Det kan också finnas specialister på tillverkning av lock eller bottnar mm. Limning och ytbehandling kräver också speciella talanger. De producerade violinerna är alltså ofta resultat av teamwork även om de bär mästarens eller verkstadens namn på etiketten.
 
Det finns troligen inte något säkert samband mellan storleken på anläggningen där violinen har tillverkats och violinens kvalitet.
 
Fioler från tidigt 1900-tal har ibland, utöver stradivariusetiketten, ursprungsbeteckningen "Made in Czechoslovakia" Man kan ibland träffa på enstaka sådana exemplar som har förbluffande tonegenskaper. Virket på dessa massproducerade instrument förefaller vara valt med omsorg men den hårda lackeringen gör att instrumentet likväl ser billigt ut.
 
   Ett falsarium föreligger när ett instrument försetts med en etikett som låter påskina att instrumentets ursprung är ett annat än det verkliga. En kopia är alltså inte detsamma som ett falsarium ifall det klart framgår att instrumentet är en kopia.
 
   Ett instrument är inte att betrakta som ett falsarium av det skälet att etiketten visar att instrumentet är tillverkat i samma stil och enligt samma metoder och mått som t ex Stradivarius, Guarneri, Amati. Om däremot etiketten på en sådan violin uppger en annan byggare än den verklige så föreligger ett falsarium.
 
    Instrument som tillverkats enligt de gamla italienska mästarnas modeller och metoder bör inte betraktas som falsarier eller kopior. En kopia i ordets egentliga betydelse är ett instrument som in i minsta detalj söker efterlikna ett alldeles speciellt instrument, t ex den Guarneri del Gesu 1742, som Paganini kallade ”il Kanone" En sådan kopia överensstämmer inte bara med mått, färg och lack med originalet. Man har även valt virket på ett sådant sätt att det så nära som möjligt i varje skiftning och ådring överensstämmer med originalet "il Kanone". Till och med uppkomna skador och åldersförändringar söker man ibland efterlikna.
 
I tonalt avseende kan en kopia eller ett falsarium vara sämre eller i undantagsfall bättre än originalet.
  
 
Anskäftning
 
 De violiner från 1600-talet och fram till senare delen av 1700-talet som fortfarande är spelbara är ombyggda på så sätt att halsen (och därmed även greppbräde och basbjälke) är förlängd och vinkeln mellan korpus och hals är ökad. Ofta låg greppbrädet i direktkontakt med locket. Spåren av ombyggnaden syns tydligast där skruvlådan med snäckan är anskäftad till den nya och länge halsen. Det förekommer att nyare instrument har skruvlådan anskäftad för att man skall få intrycket att instrumentet har hög ålder.
 
  
Anskäftning av ny hals i skruvlådan till äldre violin (Hopf).
Halsen är utbytt men skruvlådan med snäckan har bibehållits. Den nya halsens utskott har skurits in i skruvlådans innerväggar så långt att första och fjärde strängens skruvar omfattas. Ofta är anskäftningen så skickligt gjord att det är svårt att se limfogarna. På den mittersta och den högra bilden har därför limfogarna färgats.
 
Det förekommer naturligtvis varianter och olika metoder.

 

 

Av någon okänd anledning har man tydligen inte ansett sig kunna behålla den ursprungliga snäckan i detta fall.

En kil har skjutits in mellan den nya halsen och greppbrädet såatt detta inte ligger an direkt mot locket.

Eftersom limfogarna är svåra att se påden vänstra bilden har dessa förtydligats på den högra bilden..

 
 
 
Antonius Stradivarius Cremonensis faciebat Anno 1725
Översättning: Antonio Stradivari från Cremona har gjort den år 1725
Antonio Stradivari levde 1644-1737.Under de senaste seklerna har åtskilliga fioler tillverkade på olika håll försetts med denna etikett med olika årtal. Detta behöver inte betraktas som bedrägeri eftersom alla förutsättes veta att etikettens text enbart syftar på violinmodellen. I många fall finns också "Made in Germany" eller "Made in Czeckoslowakia" som tillägg på etiketten vilket tydligt markerar att instrumentet inte gör anspråk att vara en äkta cremonesare. Motsvarande gäller också för t ex Guarneri- och Amatimodellerna.
 
Jacobus Stainer in Absam prope Oenipontum 1665
Översättning: Jacob Stainer i Absam vid Innsbruck 1665
Jacob Stainer levde 1617-1683 vilket innebär att årtalsangivelser utanför intervallet 1635-1683 måste tyda på förfalskning eller efterapning, men även en violin med en årtalsangivelse inom detta intervall kan vara en förfalskning.
Snäckan i Stainers fioler är ofta utskuret som ett människo- eller djurhuvud,
 
Joh Bapt. Schweitzer Fecit At Forman Hieronym Amati, Pestini 1841
Översätttning: Johann Baptist Schweitzer, men tillverkad i Hieronymus Amatis stil i Pestini 1841
Girolamo Hieronymus Amati var en av sönerna till Andrea Amati. J B Schweitzer, född i Wien, levde 1790-1865. En violin som är tillverkad före 1800 eller efter 1865 kan alltså omöjligen vara tillverkad av J B Schweitzer. J B Schweitzer etablerade sig i Budapest 1825
Pestini ligger vid Budapest i Ungern. Flertalet violiner med denna etikett med olika årtalsangivelser (1816 och senare) är tillverkade i Tyskland under tidigt 1900-tal.
 
Joannes Baptista Guadagnini Cremonensis Fecit Taurini alumnus Antoni Stradivari 1720
Översättning: J. B. Guadagnini från Cremona. Tillverkad av Taurini, elev till Antoni Stradivari 1720
Taurini förekom mycket på etiketterna i förfalskningar under 1900-talet.
(Namnvarianter som Giovanni Batista eller Jean Baptist och liknande betyder Johannes Döparen)
 
Petrus Joannes Mantegatia, fecit Mediolani in Via S. Margaritæ 1784.
Översättning: P J Mantegazza, gjord i Milano på Via S. Margaritae (S. Margareta-gatan !?) 1784
Bröderna Montegazza i Milano var byggare och restauratörer av stråkinstrument. De anlitades ofta för ombyggnad av äldre violiner för den nya tidens krav, t ex fölängning av violinens hals och anskäftning av skruvlådan till den nya halsen
 
Ton Instrument System Schrötter Kunst-Geigenbau-Anstalt Gossengrün bei Graslitz in Böhmen
Andrew (Andreas) Schrötter, violin och stråkmakare, verksam i Gossengrün i Böhmen från 1930-talet. Uppfann nya tillverkningsmetoder.
Flera tyska konstnärer och instrumentmakare med namnet Schrötter (Schroetter) är kända. Anton Schroetter Mittenwald i Bayern var verksam omkr sekelskiftet 1900
Pietro Palotta allievo di Giovanni Rossi Fece in Perugia Anno 1814
Översättning: Pietro Palotta, elev till Giovanni Rossi. Gjord i Perguia år 1814
 
Bruno Franz Paulus Mittenwald Karwendelgebirge
Violiner som tillverkats vid 1900-talets mitt och som därefter haft en kraftig värdeökning. En begränsning är att dessa fioler oftast saknar såväl tillverkningsnummer som uppgift om tillverkningsår
 
Alois Sandner
Massproducerade violiner av sent datum, som är välgjorda av väl valt virke men med måttliga tonegenskaper som knappast motiverar de alltför höga priser de åsättes i Sverige.
 
Hazelton, Blessing, Lark, Parrot m fl
Billiga kinatillverkade skolfioler av kinesiskt virke. Lackeringen täcker ibland även greppbräde och stämskruvar. I stället för inläggningsådern har linjer målats på dess plats före lackeringen och mörk färg har ibland använts för att imitera lönnens skiftningar. Instrumenten kan göra ett oprofessionellt och billigt intryck men tonegenskaperna är dock ofta klart bättre än hos betydligt dyrare instrument som tillverkats med iakttagande av gängse regler för virkesval och byggnadssätt.
 
Etiketter eller märkningar och namn på enklare instrument härrör inte alltid från tillverkaren, som ofta är okänd. De kan vara placerade på instrumentet av företag i försäljningsledet och t ex utgöras av exportörens, importörens eller grossistfirmans namn
 
Ragnar Othelius, Örebro har en utmärkt hemsida där han bl a visar etiketter på http://www.othelius.se/index.html  http://www.othelius.se/index35.html
En utmärkt presentation av storheter inom violinbyggnadskonsten finns på http://www.violinateljen.com/fakta/index.html
 
 
Märkning med brännstämplar
 
 
 
HOPF                                                   BRETDON
 
Violiner som i sin form avsevärt skiljer sig från de gängse stradivarius- eller Guarneri-modellerna och som ibland gör ett intryck av kantighet har ofta brännstämpeln HOPF på botten närmast halsen. Dessa violiner har vanligen hel botten och orienteringen av virkets flammighet är ofta sned. De bär ibland tecken av slintande verktyg och felskärningar och gör intryck av hastverk. Ofta saknas hörnklossar och halsen har en okonventionell infästning där en del av sargen är inskuren i halsvirket.
Dessa, ofta undermåliga instrument, kan inte utan vidare betraktas som förfalskningar eftersom åtskilliga violinbyggare, mer eller mindre besläktade, har burit namnet Hopf. Värdet är dock i regel lågt även om instrumenten kan ha en avsevärd ålder.
Violinbyggare med namnet Hopf har sedan 1600-talet verkat i Klingenthal vid Vogeserna och några av deras instrument har hög kvalitet. Hopf-violiner, med eller utan stämpel, är också sinsemellan olika till formen.
 
 
 
 
Ljudegenskaper

Tonen beror i första hand på vem som spelar men begränsas naturligtvis av instrumentets kvalitet.
Ett välbyggt instrument av väl valt virke betyder mycket. Träets hårdhet anses påverka tonen positivt och detta ökar med virkets åldrande. Detta gäller både för äldre violiner som för instrument som tillverkats av virke som åldrats i rätt miljö.
     Under åldrandet sker kemiska processer i virket som medför en ökande hårdhet. Många har gjort erfarenheten att t ex gamla takbjälkar ibland är så hårda att det är nästan omöjligt att såga eller spika i dem. Virket blir också mörkare men i tunnare skikt också mera ljusgenomsläppligt.
 
Fiolbyggare anser sig ofta kunna avgöra om ett visst virke är lämpligt för instrumentbyggnad genom att lyssna på klangen som virket avger vid ett slag och botten och lock bearbetas tills klangen vid tillslag svarar mot vissa bestämda tonhöjder. Kanske kan man närma sig en optimal klang på samma sätt som en stålkulas studs mot en stålplatta blir i det närmaste fullständigt elastisk. Tonkvaliteten är dock inte enbart beroende av virket och dess hårdhet. Förutom valet av träslag kan violinens välvning och tjockleksfördelningen i botten och lock ha betydelse.
 
Stallets tjocklek och höjd och inpassning och därmed strängarnas höjd över greppbrädet har större betydelse för såväl ton som spelbarhet än man i allmänhet tror. Mjukare strängar kräver större höjd över greppbrädet än metallsträngar. Fioler som har större vinkel mellan hals och korpus och därmed högre stall får på grund av den ökade stränglängden en större, men ej nödvändigtvis skönare ton. Ämnen till violinstall som finns i handeln måste vanligen slipas ned till mindre än halva tjockleken. Stallet måste därefter skäras till så att det passar den violin stallet är avsett för. Tjockleken vid stallfötterna låter jag högst vara tre mm.
 
Det är viktigt att stallfötterna anpassas så att de passar violinlockets välvning. Detta kan åstadkommas genom att gnugga stallet med stallfötterna mot ett finkornigt sandpapper som lagts tätt intill ytan över den välvda del där stallet skall stå.
 
Avståndet mellan strängarna på stallets övre kant kan variera mellan ca 10 till 12 mm på olika violiner. Violinisten väljer själv dessa avstånd med hänsyn till sin individuella fingerstorlek, spelstil och bekvämlighet. Motsvarande gäller också beträffande skårornas djup och inbördes avstånd på översadeln.
Jag föredrar att inte skära ut spår för strängarna i den övre stallkanten eftersom strängarna ändå förblir i sina lägen och stabiliseras där efter en tids spelande.
 
Stall finns i handeln som ämnen (till höger) som kräver bearbetning för att kunna användas.
Tjockleken hos det bearbetade stallet (till vänster) har minskats,
öppningarna har gjorts större och onödigt material har bortskurits.
Stallfötternas anpassning till violinlockets välvning är viktig.
Hur ljudpinnen är placerad och hur hårt den är inträngd har stor inverkan på ljudkvaliteten. Ljudpinnen har därför ofta kallats "violinens själ". Många violiner har en sprickformad bristning i ytskiktet på bottnens utsida som är mer eller mindre svår att upptäcka och som går genom den punkt där ljudpinnen står. Bristningen brukar inte gå att upptäcka på insidan även då den är tydlig på utsidan. Kanske är det oftast enbart det hårda lackskiktet som brustit medan träet är oskadat. I vad mån denna bristning eller en för hårt inträngd ljudpinne påverkar tonkvaliteten är inte känd.

Jag har gjort erfarenheten att en fiol som är tyngre och innehåller mera trä ofta har en ljusare ton medan en lättare och tunnare fiol har oftast en mörkare eller dovare klang.
 
Under en period på 1800- talet ansåg en del instrumentmakare att man kunde uppnå en mjukare och behagligare ton genom att tunna ut violinens botten. Detta medförde dessvärre också att tonen försvagades avsevärt.
Åtskilliga förnämliga instrument förstördes tyvärr genom denna behandling.
 
I de fall där blåsljud (ljudet av bokstaven H) inte beror av stråkens tagling eller hartsning eller strängarnas kvalitet kan det bero på olämpliga proportioner i violinens konstruktion, f-hålens utformning eller i valet av virke. Detta kan var svårt att kompensera med åtgärder i efterhand. Att spela med nyanser på ett sådant instrument är svårt. Ett pianissimo låter som ett väsande och ett fortissimo åtföljes av ett oskönt blåsljud.
 
Efter att ha studerat att antal avbildningar av kända italienska mästarinstrument och flera andra violiner av varierande ålder har jag kommit fram till uppfattningen att det största avståndet mellan insidorna av botten och lock bör ligga mycket nära ljudpinne och stall för att bästa möjliga tonkvalitet skall kunna uppnås. Stallet kommer då att vara placerat i nivå med f-hålets inre hack och ljudpinnen ca 5 till 8 mm bakom högra stallfoten.
 
Lacken har ingen positiv inverkan på tonens kvalitet. Violinbyggare, som har provspelat violiner före lackeringen, hävdar att tonen försämras något efter lackering. Men färg och lack behövs för att skydda träet mot smuts och annan skadlig inverkan från omgivningen och förhöjer utan tvivel instrumentets yttre skönhet.
 
Enligt en utbredd uppfattning hos violinbyggare kan däremot grunderingen som gjorts före lackeringen medföra att tonkvaliteten blir bättre även efter lackeringen. Denna förbättring skulle alltså inte bero på lackeringen utan på grunderingsmetoden eller sammansättningen av grunderingsmaterialet. Möjligen ligger Stradivarius hemlighet i grunderingen.
 
I avsikt att skydda även det olackerade träet mot skadlig inverkan från omgivningen behandlar man detta ibland med kaliumsilikatlösning (kalivattenglas) som dessutom gör träet hårdare. Detta kan resultera i glansiga fläckar eller vita utfällningar men det går knappast alltid att avgöra med blotta ögat om sådan behandling skett och dess eventuella verkan på tonkvaliteten är omtvistad.
 

 Stråken

Stråkens egenskaper påverkar tonkvaliteten direkt genom tagelval, hartsning och tagelspänning och framförallt genom materalet i stocken och indirekt genom förnimmelser hos violinisten. Stråkar av polyester, glasfiber eller kolfiber kan i detta avseende ibland vara klart överlägsna stråkar av brazill eller phernambuco. Min personliga åsikt är att trästråkarna inte kan mäta sig med stråkar av moderna material. Jag har sannolikt redan köpt min sista trästråke.

Stråkens egenskaper har stor betydelse men det förekommer också överdrivna föreställningar som underhålles av handeln. Den som betalat mera än 1500 kr för en stråke har troligen gjort en dålig affär och den som köpt en stråke för ett femsiffrigt belopp har med största sannolikhet blivit grundlurad. En "signerad stråke" kan vara en medelmåttig stråke med ett inristat fantasinamn.

Violinstråken är ungefär 75 cm lång med en vikt på mindre än 60 g och har vanligen rund eller åttakantig profil, men även andra profilformer har prövats. Sverker Sarnell lanserade en stråke med trekantig profil på 1970-talet.

Skevhet hos stråken försämrar spelbarheten och påverkar tonbildningen negativt. Billigare trästråkar kan vara skeva redan från början men skevheten kan också vara en konsekvens av ojämnt slitage av taglet. Försök att återställa skev stråke genom basning brukar inte ge varaktigt resultat.

Taglet kommer från hingstar eller vallacker. Försök att ersätta taglet med annat material såsom bast, rayon eller annat har hitintills inte rönt någon större framgång. Spel med otillräckligt hartsad stråke skadar taglet och medför att hartsen därefter har svårare att få fäste på taglet.

Egenskaperna kan försämras hos harts som åldrats, troligen på grund av att flyktigare komponenter i hartset avdunstar. Ibland kan man delvis hjälpa upp dessa försämringar genom att behandla hartset med spritlösning.

 

Åtgärder för förbättring av tonkvalitet

Ibland anser man sig genom vissa enkla ingrepp kunna förbättra en violins tonegenskaper eller spelbarhet. Ljudpinnens placering kan justeras, stallets höjd och därmed strängarnas avstånd till greppbrädet kan varieras, djupet i översadelns skåror ökas, stallet kan bytas ut eller mängden av virke i stallet kan minskas genom nedslipning, strängar av material med olika egenskaper kan väljas, stränghållarsenans längd kan ändras och finstämmarna kan bytas ut eller avlägsnas.
 
Val av stråke som bättre passar violin eller violinist har också stor betydelse för tonkvaliteten.
Mera djupgående förändringar som kräver att violinen tages isär genom att limfogar brytes kan var ganska äventyrliga och bör noga övervägas. Om det rör sig om enklare instrument där ett eventuellt misslyckande betyder mindre kan det eventuellt likväl vara värt ett försök.
 
Arbete med basbjälken eller limning av svårare sprickor kräver att violinen öppnas. Lossandet av locket innebär risker. Med hjälp av en ångstråle kan limfogen mjukas upp. Man kan lämpligen börja med att försiktigt tänja med ett rakblad mellan lock och sarg i något av hörnen. Isynnerhet limningen vid hörnklossarna och ändklossarna vid stränghållare och hals bereder svårigheter. Det är mera tur än skicklighet om den otränade violinöppnaren lyckas få av locket i oskadat skick. Själv har jag några spräckta lock på mitt samvete men det har då alltid rört sig om enklare och billigare instrument. En fiol som är limmad med vattenfast lim kan inte öppnas utan att allvarligt skadas.
 
Man brukar säkra svårare sprickor genom att limma små kvadratiska trästycken, "frimärken", över de limmade sprickorna på instrumentets insida. Dessa förstärkningar brukar vara nedfasade mot kantlinjerna så att de får formen av låga kvadratiska pyramider och har sällan en kantlängd större än ca 7 mm och en största tjocklek av ungefär 2 mm. De limmas med årslinjerna vinkelrätt mot årslinjerna i locket och har, enligt de instrumentmakare jag talat med, ingen menlig inverkan på ljudkvaliteten. En del nybyggda instrument har redan från början sådana förstärkningar mellan lockets eller bottnens delar.
 
I många fall kan man avstå från att använda dessa förstärkningar och smärre sprickor i locket kan limmas utan att ens violinen behöver öppnas.
Basbjälkens utformning, storlek och läge och lockets tjockleksfördelning kan påverka tonegenskaperna, men man skall vara medveten om att förändringar oftast medför försämringar.

Att lossa andra limfogar på violinens resonanskropp än den mellan lock och sarg är mycket äventyrligare och kommer ytterligt sällan ifråga.
Ett sådant undantagsfall föreligger då man avser att ändra vinkeln mellan hals och korpus.
Genom att öka vinkeln och förse violinen med ett högre stall kan tonstyrkan ökas.

 

 

Vänster bild: Grön linje går inte genom snäckspiralens centrum. Till följd av detta blir stallet exeptionellt lågt. Vinkeln behöver ökas (Violin nr 8 byggd av B. Nyzell 1982).
Höger bild: Konventionell vinkel. En linje i bottenplattans plan går genom snäckspiralens centrum. Grön linje på bilden. Kinesiskbyggd violin av märket Hazelton

 

 

Metoden är riskabel och resultatet blir ibland obetydligt.
Jag använder även här ett rakblad och eventuellt vattenånga för att sära bottenplattan från halsen. Därefter lossar jag halsen genom att tänja sidledes och bryta uppåt. Trots den brutala behandlingen har jag i samtliga fall med flera fioler lyckats med att få delarna isär utan skador.
 
(Detta är inte alltid möjligt. Om bottenplattan är pluggad till halsvirket eller om bottenplattan är fogad med syntetiskt lim måste man välja andra metoder för att öka greppbrädets lutning. Man kan t ex placera en kil under greppbrädet såsom visats på en tidigare bild. Detta kan tyvärr medföra att fiolen blir mera svårhanterlig och svår att placera i ett vanligt etui)

Efter att halsens kontaktytor mot ändklossen och bottnens utskjutande del avslipats till rätt vinkel kan delarna åter fogas samman. Tänk på att ytterst minimala avslipningar av halsens kontaktytor ger en betydligt ökad vinkel mellan hals och korpus. En stallhöjd över 3,3 cm kan göra violinen svårspelad och det kan bli svårt att finna ämnen till stall som har tillräcklig höjd.

Anpassningen av ytorna som skall limmas mot varandra måste vara rigoröst noggrann. Limningen måste ske snabbt och kontaktytorna måste hållas i press mot varandra några timmar efter limningen. Det är en fördel om delarna är uppvärmda vid limningen.

Såväl bottenplattans yta mot halsen som halsens kontaktyta mot ändklossen måste vara hårt pressade mot varandra medan limmet härdar. Om man inte har någon annan lämplig gigg eller fixtur tillhanda kan ett grovt persiennsnöre användas på det sätt som bilden visar.
Det är tillrådligt att man övar flera gånger med uppknytningen av fixturen innan limningen är aktuell eftersom fixeringen måste ske snabbt.
Man bör inte stämma upp violinen under dygnet närmast limningen

  
 
Färg  och lack
Då man exponerar de nybyggda, olackerade, trävita instrumenten för solljus framträder ytans skiftningar tydligare och man erhåller en något mörkare yta. Denna behandling medför också mognadsprocesser i träet. Färgeffekter kan också uppnås med utspädd lösning av trätjära i sprit, men vanligen söker man undvika betsningseffekter, dvs man försöker att undvika att färgämnena suges in i träet.
 
Ofta har man på äldre instrument använt äggtempera med organiska färgämnen eller möjligen färgpigment. Några av de ämnen som kan ha använts är drakblod. ett rödbrunt harts från drakblodsträdet, dracena draco, och det gulaktiga, gummihartset gummigutta (som också är ett vattenlösligt laxermedel) och ett rött (eller blått!!) färgämne från ärtväxten bresilja. Detta träd är intressant även i andra fiolsammanhang eftersom det lämnar virket phernambuco som används för stråktillverkning.
 
Äggtemperan fungerar även som ett porfyllande medel och gör ytan mera blank och hornliknande till utseende och känsla även efter det att lacken blivit delvis bortnött. En vackert åldrad yta förhöjer instrumentets marknadsvärde.
 
Lacket påföres ofta i flera omgångar med mellanliggande avslipning efter härdning. Avslipning och polering sker genom att gnida ytan med ett finkornigt polermedel med en mjuk trasa. Man använder ofta någon form av smörjmedel vid poleringen. Lacknafta kan t ex användas om det inte löser lacket
Ytskiktet på en del violiner är extremt sårbart. Det blir lätt skrapmärken där träet lyser fram trävitt på ett synnerligen missprydande sätt. Lackskiktet är ofta matt och saknar glans. Det verkar sprött och fragment lossnar ofta under stallfötterna.
 
På andra violiner verkar lackytan vara mera seg eller elastisk och har kvar sin lyster även om instrumenten kan ha en avsevärd ålder. Skadorna i ytan på dessa instrument är oftast inte repor utan snarare intryckta spår eller fördjupningar och man kan ibland få intrycket att violinen är omlackerad, vilket ofta inte är fallet.
 
Dessa olika ytegenskaper kan bero såväl av lackets egenskaper som av tillsatser av färg och pigment men i synnerhet också av hur träet behandlats före lackeringen. Underbehandlingen har stor betydelse för hur starkt färg- och lackskikt binder till underlaget.
 
Man ser med lätthet om en violin är omlackerad och detta sänker dess marknadsvärde.
Om lacken som används vid omlackering löser upp originallacken blir resultatet ett totalt fiasko. Oljelacker med terpentin, linolja och andra oljor och med däri upplösta vaxer, bärnsten och andra hartser eller spritlacker med shellack och annat används vid lackering av violiner.
 
Men olika typer av lacker kan inte kombineras godtyckligt.
Påbättring av lacken på de ställen där originallacken är helt borta på grund av skador eller nötning utan intrång på områden med originallack kan i vissa fall vara befogad, men det är ytterst svårt att få övergångarna mellan äldre och nyare lack tillfredsställande.
 
Kanske är det klokast att acceptera skadorna och underhålla den befintliga ytan.
Rengöring och polering med bivax i olja brukar ge gott resultat. Bikitt, propolis, är en annan ”biprodukt! som violinbyggare använder för behandling av ytan före lackering. Påfallande många violinbyggare är också biodlare.

Virket
Vid lagring och torkning vill gärna virket spricka eller vrida sig.
I synnerhet virke av gran har en benägenhet att vränga sig och därför väljer man granar som växt rakt för instrumenttillverkning.
 
Träet spricker i längdriktningen utifrån periferin radiellt in mot kärnan.
Virket för instrumenttillverkning delas i samma riktningar så att man erhåller skivor med tvärsnitt i form av cirkelsektorer med ca 10 till 15 graders vinkel som figuren grovt visar. Figuren överdriver vinkelns storlek av åskådlighetsskäl.
 
Två plattor tillpassas på de utåt riktade ytorna (grå i figuren) och sammanfogas till en skiva med en plan sida. När instrumentets botten eller lock tillverkas av denna sammanfogade platta gröpes den plana sidan ur och kommer att vara riktad inåt i instrumentet. Men många äldre violiner har en botten tillverkad ur en hel platta.
 

 
Ett flertal, förmodligen de äldsta, av det femtiotal violiner som för närvarande är i min ägo har en botten som är tillverkad av en enda platta och detta gäller också för de äkta cremonesare som jag hitintills sett ( Il Carlo IX di Francia tillverkad 1566 av Andrea Amati, Hammerle tillverkad 1658 av Nicolo Amati och Il Cremonese 1715 ex Joachim tillverkad av Antonio Stradivari)
 
Även virket för sarg och hals är taget ur trädets längdriktning. Om skruvlådan spricker vid skruvhålen kan det bero på att virket utskurits på ett sådant sätt skruvarnas riktning överensstämmer med den radiala sprickriktningen.
 
Årsringarna i ändträet motsvaras av längsgående linjer i locket av gran, där de är väl synliga, eller i botten av lönn, där de på grund av flammiga skiftningar är svårare att se.
 
Man hör ibland att linjerna i träet har en funktion som resonanssträngar och att täta, raka linjer i locket (långsamväxande gran) är en förutsättning för en god ton. En teori är att kvaliteten på de italienska violinerna från 16- och 1700-talet beror av att dessa tillverkats av virke från "den lilla istiden" som varade från 1200-talet till mitten av 1800-talet som innebar extrem långsam tillväxt och därmed hårdare virke med tättliggande årsringar. Detta kan inte styrkas. Jag har personligen en violin med god tonkvalitet där avståndet mellan linjerna i genomsnitt är flera mm.
 
Ljudpinnen
Att sätta en ljudpinne på plats kräver rätt verktyg och en hel del träning.
Verktyget för montering av ljudpinnen kan tillverkas av en ca 20 cm lång järntråd med ca 3 mm:s diameter. Ca tio mm av den ena änden hamras platt och slipas till en tunn vass egg med en uppåtriktad udd. Den andra änden hamras ut och bockas till en ögla som kan användas för att finjustera ljudpinnens läge. Järntråden krökes några cm från ändarna så att pinnen kan föras in under locket. Man får prova sig fram tills man hittar en krökning som fungerar och som man trivs med.
Det finns också färdiga verktyg för ändamålet som kan inhandlas för mindre än hundra kronor.
  
 
Om ljudpinnen lossnat kan man skaka ur den genom något av f-hålen. En alltför dålig pinne bör man ersätta med en ny. Pinnen tillverkas av granvirke och får inte vara tjockare än att den kan föras in genom f-hålets bredaste del utan att skada fiolen. Den nya ljudpinnens längd kan behöva vara bråkdelen av en mm längre än den gamla. Ändarna bör vara en aning snedskurna så att pinnen passar in i lockets och bottnens välvning. Uppgiften blir svårare om man fått tag i en violin där ljudpinnen helt saknas. Då får man prova sig fram med pinnar av olika längd tills man finner den rätta längden.
Man fäster pinnen i den uppåtriktade udden ca två tredjedelar från den ände som skall stödja mot locket. Genom att kika in i stränghållarknappens hål kan man styra pinnens placering. Pinnen skall placeras så att dess årslinjer ligger i rät vinkel mot årslinjerna i locket.
Förslagsvis kan man pröva att placera pinnen ca fyra mm bakom stallfoten på kvintsidan med en dragning någon mm mot f-hålet. Placeringen är dock i viss mån individuell beroende på violinist och violin.
 
 
Strängmontering
 
Skruvlåda och snäcka hos en Bruno Franz Paulus Mittenwald.
 
Strängarna monteras så att G- och D- strängarna spännes då deras skruvar vrides moturs och så att A- och E-strängarna spännes då deras skruvar vrides medurs. De spända strängarna bör löpa nära skruvlådans innerväggar.
En handduk eller ett annat tygstycke lägges över fiolens lock innan strängarna monteras på den osträngade fiolen så att lacken inte skadas. Det är lämpligt att klämma in en del av tyget under greppbrädet så att det sitter kvar under arbetet.
 
G-strängen fästes först i den nedersta skruven. Ca tre till fem cm av strängen föres genom hålet i skruven och tvinnas runt två varv medurs (strängen kommer att spännas då skruven vrides moturs).
E-strängen fästes därefter i den näst nedersta skruven på samma sätt men tvinnas i detta fall två varv moturs (skruven skall vridas medurs när strängen senare skall spännas.
De två strängarna kan nu fästas i stränghållaren och strängarna kan spännas så pass att de sitter kvar i sina lägen. När strängarna spännes måste man se till att de lindas upp kring skruven på ett sådant sätt att de närmar sig skruvlådans innerväggar.
 
A-strängen fästes nu i den bortersta skruven. Det kan vara svårt att komma åt den fria änden av strängen och en tång med långa, smala näbbar kan vara till god hjälp. Strängen tvinnas två varv moturs vid skruven, fästes vid stränghållaren och spännes genom att skruven vrides medurs så pass att den ligger kvar i sina fästpunkter.
D-strängen monteras på samma sätt. Strängen tvinnas två varv medurs vid skruven och strängen spännes genom att skruven vrides moturs.
Stränghållarknappen vill gärna glida ur hålet. Se till att den är ordentlig på plats innan strängarna spännes.
 
Det skyddande tygstycket kan nu föras ned så långt att det går att föra in stallet på sin plats under de löst spända strängarna. Eventuellt kan strängarna behöva slakas något för att detta skall bli möjligt.
Strängarna spännes omväxlande ett litet steg i taget. Man bör se till att strängarna håller sig nära skruvlådans innervägg och man måste ge akt på stallet så att det inte böjer sig, lutar framåt eller flyttar sig då fiolen stämmes upp.

Om skruvarna kärvar eller inte vill bli kvar i sina lägen, kan man behandla kontaktytorna med tvål eller krita. Det finns knappast någon anledning att använda de medel som finns i handeln för att "smörja" skruvarna. Ett mycket effektivt medel, som man av estetiska skäl kanske helst inte använder i andra personers närvaro är några droppar saliv.

Experimentera!

Liksom experimenterande med fingersättning, stråkarter, tempoval, frasering och nyansering mm alltid är nyttigt för att nå det optimala musikaliska utförandet, kan man genom att modifiera instrumentet hitta sätt att förbättra ljud och spelbarhet. Experimenterandet är också ett sätt att lära känna instrumentets egenskaper och möjligheter.
 
För att undvika äventyrligheter med ett dyrbart instrument kan man lämpligen skaffa sig erfarenheter med enklare och billigare fioler.
 
Laborerande med strängarnas inbördes avstånd och höjd över greppbrädet kan naturligtvis leda till oönskade resultat som gör att översadel eller stall måste bytas ut, men finns ämnen för stall och översadel i handeln för en ringa kostnad.
Med normal händighet och konventionella verktyg kommer man snart underfund med hur man skall gå tillväga. En översadel behöver inte nödvändigtvis bestå av ebenholts eller buxbom. Jag har med gott resultat tillverkat översadlar såväl av ätpinnar av bambu som av bitar av klädhängare av okänt träslag.
 
Fordom hade man strängar tillverkade av senor och fårtarmar. Moderna strängar av stål, krom, silver, aluminium och nylon eller annat är liksom de tidigare materialen en konsekvens av nytänkande och experimenterande.
 
Det påstås ibland att alla fyra strängar måste tillhöra samma strängsats och vara av samma ålder för att det skall vara möjligt att spela rent i kvinterna och att man skall byta strängar en gång om året eller kanske ännu oftare eftersom man menar att strängar så småningom blir falska. Handeln omhuldar naturligtvis dessa fördomar. Om Du skall tro på sådant avgör Du själv efter egen erfarenhet.
 
Gångna århundandens violinister, som spelade på fårtarmar, spelade likväl rent i kvinterna.
Smuts och hartsrester måste avlägsnas och skadade stränger, t ex omspunna strängar där spinningen gått sönder, måste naturligtvis, både med hänsyn till fingrar och stråktagel, bytas ut, men det finns strängar som är mycket hållbara.
 
Jag kan inte påminna mej att jag bytt ut en enda sträng på den fiol som jag spelat på mest under de senaste femtio åren.
 
Med eget experimenterade kan man undersöka hur långt man kan gå i brott mot konvenansens regler.
En E-sträng kan i nödfall fungera som A-sträng (men inte tvärtom!) och man kan ofta utan större men låta G- och D-sträng byta plats.
 
Förutom strängarna är ljudpinne, stall, sadlar och stränghållare lättåtkomliga för experimenterande. På billigare instrument kan man våga sig på ännu vidlyftigare operationer.
 

Axelstöd och hakhållare

Axelstödets och hakhållarens uppgift är att bidra till att violinen hålles kvar i ett bekvämt och vilsamt läge under lägesväxlingar, skifte mellan stråkarter och andra kroppsrörelser. Hakhållaren skyddar dessutom lacken för slitage och påverkan från hudens utdunstningar.

 

Naturligtvis krävs individuella anpassningar beroende på hur violinistens anatomi och spelstil och det kan ibland dra en del kostnader innan man hittat utformningar som man trivs med. Eftersom såväl violinistens kropp som spelsätt kan förändras med tiden, gäller heller inget som oföränderligt för alla tider.

 

Hakhållarna brukar klämmas fast över fiolens sarg med hjälp av två invändigt gängade cylindrar som vrides runt med hjälp av en pinne som kan stickas in i hål i cylindrarnas mitt. Cylindrarna och skruvarna är vanligen högergängade upptill, men vänstergängade nedtill, vilket innebär att man vrider åt höger vid fastsättning av hakhållaren.

 

Om man använder en spik eller ett utbockat gem för att vrida runt cylindrarna är risken stor att man råkar repa lacken på sargen. Fiolen kan också skadas allvarligt om hakhållaren blir för hårt påspänd.

 

Personligen föredrar jag sedan ett antal år tillbaka att helt avstå från hakhållare. Någon nämnvärd påverkan på lacken har jag inte noterat, vilket kan bero på att jag ständigt växlar mellan olika violiner.

 

På vissa axelstöd kan höjden i någon mån varieras med hjälp av skruvar (t ex Wolf) medan andra kan köpas i på förhand givna höjder (t ex Resonans). Bladet som ligger an mot axeln kan violinisten böja eller vrida till den individuella form som känns bekvämast.

  

   

Resonans                                                    Wolf                                                                                                                     Böjning och vridning

Man måste i regel använda en tång då man formar axelstödet

Experimenterandet med att finna passande hakhållare och att forma axelstöd kräver en hel del arbete och kan bli kostsamt. Otillfredsställande resultat vid formandet av axelstöden kan ibland innebära att materialet blir förstört.
 
Violinens djuriska sidor

Klövar, hovar horn och annat slakteriavfall (kollagen) utgör råvara för det lim som traditionellt används vid violinbygge. Limmet brukar försäljas i form av små pärlor och kallas då pärllim eller snickarlim. Limmet uppvärmes försiktigt till smältning och vatten tillsättes under omrörning tills den heta limlösningen får den konsistens som lämpar sig för arbetet ifråga.
 
Lim som skall användas till sprickor och springor måsta vara betydligt tunnare än lim för exempelvis limning av hals till korpus (resonanslåda) eller botten och lock till sarg. Hornlimmet är inte vattenfast. En fiol som är limmad med vattenfast lim är praktiskt taget omöjlig att öppna då reparation måste göras och en korrektion av fellimmade sprickor är omöjlig att genomföra.
Fårtarmar och senor användes för tillverkning av strängar ända in på 1900-talet och tagel från hingstar och valacker används fortfarande, höns. ankor och gäss levererar ägg för äggtempera och bina får sörja för behovet av propolis och bivax.

Ny teknik, nya värderingar

Vem kunde i början av 1980-talet ana att Sovjetunionen skulle upphöra att existera 10 år senare och vem kunde ana att en kopparbunke eller gryta som på 1970-talet kostade tusen på en antikauktion nu kan fås för några tior i en secondhandbutik.
 
På 1970-talet var ett piano ett statusinstrument som visst inte alla hade råd med och så sent som på 1980-talet var det fortfarande bara "fint folk" som höll sig med flygel i hemmet. Nu kan man få pianon och flyglar gratis mot avhämtning och splitt nya pianon med stålram är osäljbara. Få vill väl idag utbilda sig till pianostämmare. Gamla pianon, tafflar och flyglar och tramporglar har oftast inte heller något antikvärde. Inte många tror väl idag att gamla violiner blir värdelösa. Men vem vet ?
Knappt 30-åriga elektroniska orglar med rytmfunktioner och inprogrammerade ackompangemang som en gång köpts för tiotusentals kr i musikhandeln har numera knappast några köpare ens i en secondhandbutik eller på en loppmarknad. Långt mera sofistikerade keyboards kan numera köpas för några hundralappar på ett varuhus.
 
Med samplat ljud och elektronisk förstärkning kan klangen och känslan vid tillslag av tangenterna intill perfektion efterlikna en flygel av högsta klass. En flygel som dessutom aldrig behöver stämmas och som är lätt som en plätt.
Bortsett från halsförlängningen på 1770-talet står violinen  i stort sett fortfarande kvar på 1500-talets nivå.
 

Violinen i framtiden

Vad som ovan sagts om violinen gäller idag. Allt detta kan vara helt ointressant i morgon. Elektroniken nyttjas numera inte enbart av populärmusik, inspelningsteknik, radio och television och inte enbart sångare använder mikrofon.
De första elektriska fiolerna var tunga och krävde kabelförbindelse mellan fiol och svårinställda förstärkarenheter. Störningar av nätbrum och rundgång (återkoppling) kunde komma plötsligt och oberäkneligt, ljudet var inte alltid vackert och tekniken utnyttjades bara inom populärmusiken.
 
Numera är instrumenten lätta. Särskilda förstärkarenheter behövs inte och i den mån de används sker detta med trådlös överföring. Man behöver inte ens en särskild elfiol och inga utplacerade mikrofoner på golvet eller högtalare. Möjligheten att variera tonbilden är nästan obegränsad. Jag är böjd att tro att man med ny teknik på elektronisk väg kan få en medelmåttig violin att låta starkare och dessutom mera tonskön än en äkta stradivarius. En elektronisk stråke utan hästtagel är inte otänkbar. Trästråkarnas dagar är sannolikt redan räknade.
 
Alldeles utmärkta stränghållare av lättmetall eller syntetmaterial har redan fått stor spridning och även i andra delar av violinen eller rent av i hela violinen är nya material numera tänkbara. Det har redan tillverkats violiner av kolfiber, polymera material och kompositer. Dessa instrument har fått viss medial uppmärksamhet med bl a förevisning och provspelning i TV-program och en del av dem påstås ha tonegenskaper som kan mäta sig med de yppersta instrumenten av trä. Fördomar och traditionalism har hitintills hindrat att dessa instrument blivit allmänt spridda och accepterade men detta motstånd kommer sannolikt så småningom att försvinna.
 
Konsekvenserna av detta skulle kanske bli att violiner som idag värderas till hundratusentals kronor plötsligt inte värderas högre än en genomsnittlig skolfiol.
 
All kunskap och alla funderingar kring Stradivarius hemlighet kan då plötsligt bli helt ointressanta och folk som sysslar med bygge av fioler i trä kommer att betraktas som originella kufar.
Detta låter inte särskilt uppmuntrande för oss entusiaster. Men var så säker! Förändringarnas tid kommer. - Och plötsligare än Du anar.
 
 

Violinspelets teknik

Följande avsnitt är under arbete, men kan användas

Både att ge och ta emot råd och tips beträffande violinspelets teknik är vanskligt. Det handlar mycket om både givarens och mottagarens omdöme och känsla för vad som är naturligt och känns rätt i varje enskilt fall.

I det följande redogör jag för mina åsikter och de erfarenheter jag med tiden tillägnat mej, men jag kan naturligtvis inte garantera att mina metoder är lämpliga för alla. Därmed friskriver jag mig från klagomål.

 

Ett musikaliskt utförande är inte möjligt utan en god teknik.

De som tillhör världseliten bland violinsolister  har alla börjat mycket tidigt, ofta redan i tre- eller fyraårsåldern. Man har med magnetresonans visat att hjärnaktiviteten vid violinspel är betydligt större och berör större delar av hjärnan hos barn som börjat spela fiol före sjuårsåldern än hos de som börjat spela senare. Vi som börjat spela i övre tonåren får nöja oss med en lägre teknisk nivå oavsett hur mycket möda och tid vi ägnar åt att öva.

 

 Det förekommer att man försöker mystifiera violinspelet genom att hävda att allting måste utföras på ett visst sätt och alla  alternativa vägar är felaktiga. På  så sätt cementeras fördomar och traditioner som inte alltid främjar en utveckling av tekniken. Violinpedagoger korrigerar ibland i onödan hållning, fingersättning, lägesspel, placering av axelstöd och hakhållare eller stråkfattning som avviker från det som de själva en gång blivit lärda. Men allt sådant är individuellt och beroende på anatomi och andra omständigheter. Ett bättre alternativ vore nog att uppmuntra eleven till att känna efter vad som känns rätt och naturligt och på ett lyhört sätt hjälpa till att uppnå detta.

 

Naturligtvis måste man ingripa mot uppenbart  orationella, opraktiska och skadliga, hållningar, rörelser och grepp genom att uppmuntra till prövning av andra vägar. Förslag kan anammas eller förkastas beroende på om de uppleves leda till förbättringar eller försämringar. 

 

Stråkens hållning

Det förekommer olika sätt att hålla stråken såväl bland amatörer som  bland professionella violinister och det finns ingen hållning som bör kallas ”rätt stråkhållning”. Trots detta accepterar ofta musikskolor och violinpedagoger bara ett sätt att hålla stråken. Det har gått så långt att man saluför särskilt formade plasthållare som skall tvinga elevens hand in i ”den rätta hållningen”. Alternativa stråkhållningar kan vara bättre eller åtminstone lika bra och den bästa stråkhållningen för en viss person kan vara helt olämplig för en annan.

 

Ett tydligt bevis för detta är den suveräne violinisten Adrian Anantawan som är född utan högerhand och som därför varit tvingad att välja en helt egen metod att hålla stråken.

Det går att utföra mycket avancerade stråkarter med olika stråkhållningar. Det väsentliga är att stråken föres med tryck och hastighet som är lämplig i sammanhanget i rät vinkel över strängarna  på lämpligt valt avstånd från stallet.

 

Övning utan fiol

Man behöver inte alltid ha tillgång till en fiol för att öva och förbättra sitt violinspel. 

Violinister övar ofta alldeles omedvetet även utan fiol och metoden fungerar för övrigt även för andra instrument och i andra aktiviteter.

  

Man kan öva i sitt tonminne medan man promenerar, cyklar, står i kö, väntar på bussen eller närhelst  hjärnan inte är alltför upptagen av annat. En övning  kan bestå i att i minnet framkalla ett stycke spelat av någon framstående violinist och då särskilt notera hur de detaljer behandlas där man själv misslyckas. Man kan öva genom att sjunga eller vissla eller för sitt inre framkalla minnet av hur en kromatiska skala eller en viss sekvens av toner i ett musikaliskt sammanhang låter eller bör låta. Liksom i  hörselminnet kan man också i synminnet få värdefulla impulser av en skicklig violinist som man sett spela. I tanken föreställer man sig hur man utför grepp eller andra rörelser och hör samtidigt för sitt inre öra den musik som detta resulterar i.  Forskning rörande spegelneuroner styrker detta.

 

Gehörspel utan noter

En absolut förutsättning för att klara av de tekniska svårigheterna är att man för sitt inre öra har anammat tonsammanhanget. Det finns därför ingen anledning att ha noterna framför sig vid övning. Noterna har spelat ut sin roll så snart man lärt sig hur musiken skall låta (möjligen kan man ta fram dem om man vill kontrollera någon detalj som man tror sig ha glömt).

 

Det är också viktigt att övningen är lustfylld. Man musicerar även då man övar även då man själv är den ende njutande åhöraren som gläds över varje framsteg eller ny upptäckt.

 

Dur och mollskalor treklanger eller andra ofta förekommande tonsekvenser spelas i uppgång och nedgång  slumpvis i de olika tonarter som faller en in. Det är viktigt att spela så rent som man någonsin kan åstadkomma och att variera  innehållet i övningarna.  Varje intervall ägnas särskild uppmärksamhet och renheten kontrolleras med dubbelgrepp och/eller mot lös sträng. Det kan vara nyttigt att göra korta avbrott för upprepande av övningen i sitt inre öra.

 

Även vid gehörsspel är det nyttigt att veta vilken ton man i varje enskilt fall greppar, dvs att man är medveten om den greppade tonens namn. Om man är medveten om att den greppade tonen är  ett fiss, ett F, ett Ass ett C, ett diss….osv...så ökar detta förutsättningarna för att intervallen blir rena.

 

Även namnen på intervallen, såväl vid dubbelgrepp som då tonerna spelas i följd, är viktiga att hålla reda på. Det är självklarhet att man inte skulle kunna stämma sin fiol om man inte visste hur de rena kvinterna låter. Det bidrar också till ett gott resultat om man exempelvis är medveten om att man spelar en liten eller en stor ters, en ren eller en överstigande kvart. Man har stor nytta av att kunna känna igen de olika intervallen både då tonerna ljuder samtidigt och då de ljuder var för sig. Ett vanligt sätt att lära sig sjunga/vissla/spela eller känna igen ett visst intervall är att komma ihåg det som begynnelseintervallet i någon visa, låt eller annat musikaliskt sammanhang.

 

Triton, Djävulens intervall

Ett intervall som brukar bereda svårigheter är den överstigande kvarten (förminskade kvinten) som bör övas omväxlande med tonerna på två strängar eller med båda tonerna på samma sträng. Det är också nyttigt att då och då, för jämförelsens skull, avbryta denna övning med en ren kvint eller ren kvart.

 

Den  kromatiska skalan, ett försummat övningsobjekt
Snabbhet i olika stråkarter kan exempelvis övas genom spelning av kromatiska skalor, men hastigheten ökas inte förrän man klarar av att få de elva intervallen rena. Den kromatiska skalans tolv toner kan spelas i stackato omväxlande som fyra trioler, som två sextioler eller som åttondelar i tretakt både uppåt- och nedåtgående. Den  kromatiska skalan kan övas med olika fingersättning eller med ett finger på samma sträng. Övningen kan upprepas även med någon av de andra fingrarna på någon av de andra strängar. Den kromatiska skalan övas in med olika val av begynnelseton.
 
 

En svensk violinbyggare

Följande avsnitt är under arbete, men kan användas

I mitten av mars 2013 såldes 260 handgjorda fioler i Myrornas butiker i Göteborg, Skövde, Malmö och Örebro, Linköping Norrköping Västerås, Eskilstuna, Umeå, Uppsala och alla Stockholmsbutiker. Fiolerna var skänkta av tillverkaren Henry Gustavsson från Småland.
Henry Gustavsson, född 1918 i Vackamo och sedan 1960 boende i ett soldattorp i Hermanstorp i Småland, lärde sig på egen hand att spela fiol i tonåren. Han har studerat teckning, målning och instrumenttillverkning och har tillverkat över 500 fioler, altfioler och cellos av material från egen skog. Henry är känd i bygden som fiolbyggare, kistforskare, biodlare och som kunskapsförmedlare av uråldriga hantverksmetoder.
Henry Gustafsson har arbetat inom lantbruk, skogsbruk och inom glasindustrin på Boda glasbruk. Han har suttit med i olika nämnder i Algutsboda och varit nämndeman i Kalmar-Ölands tingsrätt i tolv år.
Ungdomar som spelar fiol har fått eller fått köpa Henrys instrument men han har bara tagit betalt för materialet. Det har aldrig varit hans tanke att tjäna pengar på sin hobby.

 
Lämna gärna synpunkter i Gästboken
 
Länkar till andra sidor:
http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=3407 En intressant artikel om Stradivari av Stefan Johansson som varmt rekommenderas
Här beskriver Ragnar Othelius bl a med bilder steg för steg hur en violin tillverkas
 
Här lämnas uppgifter om svenska och utländska violinbyggare
Här lämnas en utförlig redogörelse för instrumentets konstruktion, historia och spelsätt. Dessutom finns här litteraturhänvisningar och tips om andra platser på internet
 
http://www.selectviolins.com/makers/italian_violin_makers.html En uttömmande översikt över italienska violinbyggare genom tiderna
 
Ett glädjande exempel på en ung violinbyggare med originalitet och fantasi
Om instrument med resonanssträngar. Ett forum för kreativa violinbyggare
 
 
På  Facebook  finns grupperna  Fiolbygge och
Svenska Fioler  där medlemmarna bjuder på sina erfarenheter och idéer 
 
 
Litteratur:
Sacconi: I "Segreti" di Stradivari, La Libreria del Convegno, Cremona
Il Liutaio, La Libreria del Convegno, Cremona. Settembre 1973
Hans Olof Hansson: Stradivarius´hemlighet - Ett fall för kemisk analys, Kemisk Tidskrift nr 5 1993
Jan Dagnell/Sverker Sarnell: Bygg din egen fiol. En handledning steg för steg
Anne Nilsson: Fioler
Yehudi Meuhin: Violin & Viola
 
 
 
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Counters