|
LIMHAMN OCH LIMHAMNARE
Grov limhamnshistorisk resumé Hyllie by,
kalken och limhamnen Fröet till vad som skulle bli
fiskeläget och industriorten Limhamn fanns i kalkugnen och därtill hörande
hamn och en liten hussamling därintill som låg på fäladsmark tillhörande
Hyllie by. Sannolikt har kalkbrytning och kalkbearbetning
förekommit här redan på 1400-talet och kanske långt tidigare. Ett ”limhaffnen” på platsen är i alla fall nämnt på tidigt
1500-tal (Kungl brev 1522). Limhamnen finns noterad på ett
flertal bevarade kartor från 1600-talet och framåt. På en kartskiss från 1644
av Olof Hansson Örnehufvud (110) anges ”Hillige hampn” med djupet 5 fot
och där innanför liggande kalkugn och tegelugn och på flera andra
1600-talskartor markeras anläggningen med ”Lÿmofnen”,
”Limhaun” eller liknande. På 1700-talet kunde vattnet
utanför Malmö och Hyllie med limhamnen kallas Salt Siön
eller Hafwet. På kartor fram till 1900-talet
kallades det för Öster Siön. På kartor från
1600-talet med tysk text användes namnet Oresondt.
Namnet Öresund förekom åtminstone ibland redan på 1800-talet och troligen
mycket tidigare. Folk i allmänhet sade, och säger fortfarande rätt och slätt
”sjön”. Lera, jordbeck, kospillning, tjära
och asfalt mm har under tidernas lopp brukats till tätning och som fogmedel för byggnader. Byggnationen i Skåne under
senmedeltiden krävde fogmedel som limmade sten vid
sten. Redan under antiken hade man
använt en blandning av släckt kalk och vulkanisk tuff men på våra
breddgrader fick man pröva andra material. Man använde tidigt tegelkross och
kalkrik lera och kalk i olika proportioner. Limhamnskalk har
använts vid byggandet av Petri kyrka och för en del av byggnation i
Köpenhamn (119). Tornet till Petri kyrka i Malmö
som började byggas på 1300-talet rasade flera gånger under de första
århundradena, vilket kan tyda på att man då inte ännu funnit tekniken för
framställning och användning av fogbruket. Det är rimligt att anta att
bränningstekniken under 1400-talet utvecklades och att man också
experimenterade med olika tillsatser av olika silikatrika material. Malmöhus slott uppstod då Kristian
III på 1500-talet byggde om kastellet Myntergård
som uppförts 1434 av Erik av Pommern. Byggnadsmaterialet som behövdes till
detta och till andra byggnader i Malmö och Köpenhamn kom till stor del från
de många kyrkor och kloster som revs i Lund och på andra platser efter
reformationen 1536 (111). Stora delar av de äldre tegelmurarna hade låg
kvalitet men de senare delarna står fortfarande kvar liksom annan
1500-talsbebyggelse i Malmö vilket tyder på att man nu hade tillgång till ett
bättre bindemedel och förstod att hantera detta. Kanske började man använda
mer av hydrauliska tillsatser (som hårdnar snabbt under vattenupptagning) på
bekostnad av släckt kalk (som hårdnar långsamt genom upptagning av
koldioxid). Det förefaller mest sannolikt,
även om det är kanske inte bevisat, att allt ”lim” för byggnationen i Malmö
kom från kalkugnen vid limhamnen. Detta är troligen möjligt att undersöka
närmre. Bartolomeus Mikkelsens företrädare
vid kalkugnen, Bartolomeus Haagensen, hade från
1630-talet ett slags kungligt monopol för stenbrytning och utnyttjandet av
sten från raserade äldre byggnader i Danmark. Han hade alltså förutom kalken
också riklig tillgång till hydrauliska tillsatser och ballast. Bartolomeus Mikkelsen har blivit
mest känd som ledare för en verksamhet som hade till syfte att förhindra
Skånes införlivande med Sverige efter 1658. I historieskrivningen har hans
boställe i anslutning till ugnen gått under benämningen Limhamnsgården (114).
Någon lantgård i vår mening fanns kanske inte då (112), men utöver
kalkhanteringen bedrevs där en omfattande djurhållning. Sedan Bartolomeus
halshuggits och hans huvud satts på påle donerade Karl X hela bostället och
dess 42 hästar och föl, svin, höns och gäss till generalauditör Cronoborg, som totalförstörde anläggningen. Bartolomei änka Margarete
jagades iväg tomhänt. Efter Cronoborgs
och andra svenskars skövling återstod inte mycket. Enligt
jordrevningsprotokoll för 1671 fanns endast två byggnader kvar vid kalkugnen
på limhamnen. Någon samhällsliknande bebyggelse i dess närhet fanns inte
heller. Kalkbruket förstördes åter av
Gyllenpistols regementes dragoner under det skånska kriget på 1670-talet men
sattes åter i stånd under ledning av skeppsredaren, krögaren och krigaren
Henning Olsen Ankargrijp 1679. Enligt svensk historieskrivning
raserades bruket 1709 av danskarna men i själva verket var det redan
totalförstört av svenska krigsmakten som tagit över det 1702 och som sedan
1705 brukade det som sjukläger. Allt trävirke i byggnaderna förbrukades för
svenska militära behov i Malmö och för tillverkning av kistor åt soldater som
dött i pest, kolera och rödsot. Frans Suell
d ä fick åter igång bruket 1729. Enkla bostäder för några arbetare och deras
familjer uppfördes i anslutning till bruket. Utöver själva limhamnen började
nu en bebyggelse av området därintill som senare så småningom kom att
utvecklas till orten Limhamn. Kalkproduktionen tog fart under
1700-talet under tre generationer Suell, men
uppskattningsvis färre än hundra personer levde på limhamnen under 1730-talet . Enskiftet som Frans Suell d y genomförde efter 1790 och den därmed bildade
gården Annetorp medförde en påtaglig ökning av antalet personer som var
engagerade i kalkhanteringen i området kring
limhamnen och vid sekelskiftet 1800 bodde uppskattningsvis drygt
ett hundratal personer på limhamnen. Även efter skiftet av Hyllie by 1809
och ännu långt in på 1800-talet var antalet boende på limhamnen färre än i
det övriga Hyllie. Stormby anlades av
Frans Suell dy före sekelskiftet 1800
(110) som bostäder för tjänstefolk på ett område ungefär vid
nuvarande Geijersgatan. Stormby återfinnes bl
a på en skånsk rekognoseringskarta från 1810. Med Stormby och Raby och fiskarenas och kalk-
och cementarbetarnas hus på strandmarkerna startade en samhällsliknande
bebyggelse. Området som kallades limhamnen, var fortfarande bara en liten del
av Hyllie socken. Limhamn som ortsnamn fanns
knappast före 1800-talet. R F Berg (1846-1907), staty i Limhamns strandplantering Utförd av Edvard Trulson (1881-1969)
Utformning och placering
av statyn gjordes i dialog med skulptören 1940. Storleken valdes
ursprungligen med tanke på placering på sockel såsom staty. Sedan 2008 har konstverket
förflyttats något hundratal meter och placerats på en låg platta. Denna nya
placering nära marknivån och storleken ger ett bisarrt intryck, något som man
tydligen inte insett då man beslutade om nedflyttningen till marknivån. Limhamn Under mera industriliknande former
ökade verksamheten på 1800-talet under släkten Kockum
som också drev tegelbruket i Lomma. Där började man nu bränna lera
tillsammans med kalken från Limhamn. Visserligen har kalkhantering på limhamnen
förekommit sedan 1400-talet och kanske ännu längre, men orten Limhamn som
administrativ enhet fanns inte före 1800-talet. Förutom kalkhanteringen blev fisket, i synnerhet sillfisket, ett av de
dominerande näringsfången och Limhamn betraktades som fiskeläge från
1800-talets mitt fram till 1886 då det blev municipalsamhälle. Husaren Sven Nilssons etablering
som fiskare 1825 och ingenjören Rudolf Fredrik Bergs anställning vid Skånska
Cement Aktiebolaget 1873 brukar anföras som viktiga hållpunkter i Limhamns
utveckling under de senaste två århundradena (115) Sven var ensam som yrkesfiskare
ända till 1840 och ännu på 1850-talet fanns bara ett tiotal fiskarfamiljer
och på 1860-talet endast ett tjugotal fiskarfamiljer. Därefter ökade
fiskarbefolkningen snabbt, dock ej så snabbt som personer engagerade i
verksamheter med kalk och cement, handel och övrig industri och service. Även
av den lilla del av limhamnsbefolkningen som bestod av fiskare kom flera från
andra skånska närområden. Vid mitten av 1800-talet levde
färre än 500 vuxna personer i hela Hyllie och början av 1880-talet fanns det
färre än 2000 personer i det Hyllie som innefattade vad som några år senare
skulle bli Limhamn. På 1890-talet flyttades på R F Bergs initiativ
cementtillverkningen från Lomma till Limhamn där kalken, den dominerande
råvaran, fanns. Under de följande decennierna ökade befolkningen
flerfaldigt på grund av inflyttning som följd av kalkhanteringen och
cementindustrin och annan industri som bindgarnsfabriken, snickerifabriken
och aduceringsverket omkr 1880, kolsyrefabriken på
1890-talet, gipsdielenfabriken omkr
1900 och glasbruket 1901, Gasverket 1904. Ännu på sent 1800-tal
användes oftast uttrycket "på limhamnen" i stället för
ortsnamnet Limhamn och det förekom att äldre limhamnare ännu använde
uttrycket efter inkorporeringen 1915. Detta kan vara förklaringen
till att man föredrar att säga "på Limhamn" i stället för "i
Limhamn" En spridd uppfattning är att det
skulle finnas en särskild unik limhamnsdialekt men det rör sig nog mera om en
blandning av sydskånska folkmål. ....."Norr ja va påug o vusste
opp va ente limhamnen po lant när va de e ida. Nock
for de ad harr va bodde kalkgravor o cementfabrik o bana ing
te stan, men de va varken munnesipal ellor köping o allramingst sta,
som de nu e. Gador va darr ju en del ovv, men di ligna mest markväja o di hadde ente navn. Po kvällarna va harr mort som i itt tjyvahol o borra en o annen fotegenlöjta, som Per Sörensen tände o slöjte. Iblann kunne de hända att påugana rände
bagetter o slöjte löjterna
etter hånn som han tände dom, så han fick håla po å tänna ti de va ti å borrja släcka....." (Johan Holmstrand i hembygdstidningen Byahornet) Uppfattningen om denna
limhamnsdialekt är spridd och böcker och ordlistor med påstått speciella
limhamnsuttryck förekommer. Praktiskt taget alla de ord som
åberopas förekommer även i andra skånska och sydsvenska områden och är alltså
inte unikt limhamnska. Att kalla ved för ”kyllne”, ”bränne” eller ”illebrann”,
ljus för ”lyse” eller ”ljusasitt”, näsan för ”snudan” och fotogen för ”forti-sken”
(40-sken!) har förekommit på många platser i skånskt folkmål och är knappast
unikt limhamnskt. Om man ser till
befolkningsutvecklingen under Limhamns tillblivelse som ort mellan 1850 och
1910 inser man omedelbart att en speciell dialekt knappast kan hinna att
etableras då folkmängden ökar (i huvudsak genom inflyttning!) från några några hundratal individer till ca 10 000 på några
decennier. Avkomlingarna från områdets 1800-talsinvånare var sannolikt
alltför få för att ge språket en särprägel och inte ens artonhundratalets
lilla fiskarbefolkning utgjordes av några ”ursprungliga limhamnare”. Diagrammet bygger på grovt
avrundande värden av officiell befolkningsstatistik och är endast avsett att
ge ett översiktligt intryck av befolkningsutvecklingen i Limhamnsområdet. Före 1850 var limhamnen enbart ett
område i Hyllie som knappast betraktades som en självständig ort och efter
inkorporeringen 1915 har Malmö-stadsdelen Limhamn
tillförts nya områden. Limhamn och Bunkeflo
sammanslogs 1996 med gemensam stadsdelsförvaltning Enligt Malmö kommun ingår Limhamn-Bunkeflo jämte Hyllie i Stadsområde Väster sedan 2013,
men till Limhamn hör nu inte längre Hyllie som numera är en annan del av Malmö
med egen stadsdelsförvaltning. Limhamn anses nu bara vara en del
av stadsdelen Limhamn-Bunkeflo med färre än 6000
invånare (ungefär motsvarande området för det gamla fiskeläget). Det kommer alltså inte fortsättningsvis vara meningsfullt att göra
befolkningsdiagram för Limhamn eftersom innebörden av ”Limhamn” ständigt
förändrats sedan slutet av 1900-talet Den mest intressanta delen av diagrammet återfinnes alltså mellan åren
1850 och 1915 och diagrammet saknar mening efter sekelskiftet 2000 Av diagrammets tillämpbara del
framgår tydligt att befolkningen under en 65-årsperiod (ca en mansålder!)
ökade från några hundratal till närmre tiotusen personer. Ökningen berodde
till övervägande del på arbetskraftsinvandring från skånska närområden. Under de sista decennierna av
1800-talet då antalet personer inom jordbruket blev färre än de som var
sysselsatta inom andra näringar och Limhamn blivit municipalsamhälle,
försköts tyngdpunkten, men inte förrän 1906, då Limhamn blivit köping, blev
Hyllie en del av den då bildade Limhamns församling. Under senare delen av 1800-talet
växte Limhamn i betydelse som fiskeläge och cementfabriken under ingenjör R F
Bergs ledning utvecklade orten. som blev municipalsamhälle enligt kungligt
brev 1886 och köping 1906. Den hängivet frireligiöse R F Berg
vitaliserade även förenings- och näringslivet och egnahemsbyggandet och låg bl a bakom bildandet av bl a AB
Stranden, Gipsdielenfabriken, Malmö snickerifabrik
(senare Limhamns snickerifabrik) och andra verksamheter där cement och kalk
utgjorde basråvaror. Främst genom inflyttning
mångfaldigades befolkningstalet från sekelskiftet och Limhamn sades vara
Sveriges största köping med ca 10 000 personer vid inkorporeringen 1915. Limhamn kom att bestå av större
delen av Hyllie socken och en remsa av Fosie socken, Hindbyn,
mellan Malmö och Hyllie ägor och därtill landområden som erövrats från sundet
genom utfyllning. Beslut om inkorporering med Malmö fattades med en rösts
övervikt redan 1911 men först 1915 blev Limhamn en del av Malmö. Trots att gårdarna var försvunna
använde ofta äldre personer långt in på 1900-talet Hyllies gamla
gårdsbeteckningar då limhamnsområden kom på tal. Området
nordost om Limhamns kyrka där det ännu på 40-talet fanns en del äldre,
enklare bebyggelse längs smala gator av grus och lera omtalades vanligen som
Hyllie 28 och man kunde t ex säga att man skulle till Hyllie 22 om man hade
ett ärende till någon gatuadress på Högbo. Mera
limhamnshistorik, där Limhamn behandlats ur
delvis andra aspekter, kan inhämtas från Gerhard
Larssons artikel i Limhamniana 1977 och artiklar av
Eva Dalin, Olle Helander, C G Ekholm och Ella Liliengren
i Limhamniana1992 eller boken Limhamn Från stenålder till nutid av Eva Dalin
m fl ISBN 91-630-2747-X 1974. Limhamns Företagsgrupp har en innehållsrik hemsida
som ger andra limhamnsfakta än de som här redovisas. Ytterligare
limhamnshistorik finns på stengr.tripod.com/limhamn.htm och på http://sv.wikipedia.org/wiki/Limhamn Mera om gamla limhamn
finns att läsa under rubriken Min far, Folke Rasmusson och i de därefter föjande avsnitten om
farmor, farfar, farfars far, farfars mor och farmors mor FÖRSTA HÄLFTEN AV 1900-TALET Efter Folke Rasmussons uppgifter Min
far, Folke Rasmusson (1905-2002), var inte
särskilt benägen att berätta om sina upplevelser. Det som här följer är
resultatet av vad jag fått fram genom att ställa frågor. Som man
frågar får man svar. Det gäller
här som i alla andra sammanhang, vilket innebär att det väsentliga kanske
gått förlorat eftersom man inte förmått ställa rätt frågor. Far hade dessutom
hunnit bli till åren innan jag förstått att ta vara på hans minnen och detta
betyder att mycket redan var glömt och att minnesfel kan ha uppstått. Folke
bjuder huvudsakligen på persongalleri och miljöer från 1900-talets första
decennier och i någon mån 1800-talets slut. Egna limhamnsminnen berättar jag
om under rubrikerna Trettiotalet och Förtiotalet. Bockgatan Folke Rasmussons barndomshem på
Stenbocksgatan (numera Bockgatan) utgjordes av ena delen av ett sk
parhus. Olov Rasmusson och hans stora familj bodde (ca1900 – ca1920) i delen
närmast kalkbrottsjärnvägen. I det lilla husets övervåning bodde Olovs
halvbror Alfred Karlsson(1885 12 18 – 1977 12 22)
med sin hustru Alma, född Råberg 1891 08 13 –1979 07 22 ( Alma hade en
lillasyster som hette Anna).
Omkr år 1921. Botilda
Rasmusson och hennes flickor har fått besök i trädgården till huset på Bockgatan (nuvarande Bockgatan
26). Till vänster sitter min farmors
föräldrar Per och Anna Lundh och bakom dem står min farmor Botilda. Närmast bordet mitt på bilden står Botildas döttrar Olga och Karin Elvira. Botildas äldsta dotter Frida står bakom Karin. Kvinnan
bakom Olga har ännu inte identifierats. Mannen i mitten är möjligen
min farfar Olov Rasmusson. Farfars mor, Johanna Persson, sitter bakom den
lille gossen, Gustav, Botildas yngste, som håller
sin moster Elna i handen. Elnas make, möbelsnickaren Kalle Karlsson i Hindby står till höger. Folke, min far, finns inte på
bilden. Kanske är det han som är fotografen. Karl-Johan är ännu inte född. I den
andra delen bodde Anders Svenssons familj. Anders arbetade på cementfabriken.
Hans yngre bror Tage var i Folkes ålder. Den näst äldste, Manfred, hade
”lungsot” (TBC) och hans höft var deformerad. Anders övriga barn hette Albin,
Kerstin Ebba och Annie. I huset
intill bodde en murare som hade döttrarna Tora, Fia och Elsa. Den yngsta
dottern, Elsa, var född 1903. Tora stod senare i Roséns grönsaksaffär på
Järnvägsgatan och Fia sålde linne. En äldre
man, som också arbetade på cementfabriken, ”Håstig”(Nils
Hastig), var morfar till Johan ”Håstig”, som senare
spelade B-kornett i kyrkans musikkår. De bodde på andra sidan gatan*. På första
våningen i huset närmast kalkbrottsjärnvägen bredvid Olovs hus bodde en
gammal fröken, som förmodligen ägde huset. Hon hette Pettersson. I en annan
del av huset bodde de med Folke nästan jämnåriga bröderna Gustav och Oskar. Närmast
kalkbrottsjärnvägen på motsatt sida bodde två bröder, Frans och Johan
Holmstrand, som båda var målare och tillika pastorer i Taborkyrkan.
Den ena av dem hade en dotter som hette Barbro och den andre hade en dotter
som hette Britta. Flickorna var ungefär jämnåriga med Folke. Bröderna
Holmstrand, som i sitt måleri var beroende av bra stegar, startade senare
Limhamns stegindustri på en tomt i närheten på samma sidan
av gatan. En
fiskare, som hade en dotter som hette Jenny, bodde bredvid ”Håstig”. *Minst två
limhamnare med namnet Johan Hastig har funnits. Den person som Folke här
berättar om var född 1904 och var adopterad av sin morfar Nils Hastig (118) Den andre,
troligen en morbror till den förre, emigrerade till USA där han omkom 1916
vid en spårvagnsolycka (116) Skolorna En av
eleverna vid Stattenaskolan (i samma kvarter som Karl-Johansskolan) som
tidvis bodde hos Rasmus Feuk på Hyllie Kyrkoväg i närhet av kalkbrottsjärnvägen hette Helge
Feuk. Folke antog att Helge var barnbarn till Rasmus, men senare har
framkommit att Helge var son till Rasmus halvsyster Mathilda Charlotta. Helge
blev senare lantbrukare på Linero utanför Lund. En annan
av eleverna vid Stattenaskolan hette Kurt. Han hade samma småskollärarinna
som Folke hade 1912 till 1914. Kurt blev sedermera herrskräddare och arbetade
på herrekiperingsbutiken Örnen på Södra Förstadsgatan i Malmö. Det berättades
om denne Kurt att han fick anmärkning av lärarinnan, fröken Flensburg, för
att han hade kastat vatten i häcken vid Prippska
villan. Kurt menade att han inte alls hade kastat något vatten där. Han hade
bara kissat. Folkes
småskollärarinna, fröken (Mariana Henrika) Flensburg, var syster till Oscar
Fredrik Flensburg som hade sitt stora handelsträdgårdsmästeri
vid Bernadottesgatan. Senare var Ernst Ekberg
Folkes lärare. Han var tillsynslärare eller överlärare på Linnéskolan då jag
gick där på förtiotalet. På Folkes skoltid hette
överläraren Hallin. Linnéskolans nordostligt belägna byggnad, ”nya Linné”,
invigdes 1921. Folkes
farmor, Johanna Persson, tvättade och sydde skjortor åt skolläraren
Lundström. Skjortor för vardagsbruk saknade på den tiden krage. I lite
högtidligare sammanhang kompletterades skjortan med en lös krage. Lundströms
skjortor skulle sys med en extra förstärkning för armhålorna eftersom han
svettades ymnigt då han agade lärjungarna. Lundström var känd för sina hårda
metoder. Bl a en fiskarson, Gösta Månsson, fick,
med faderns gillande, en rejäl omgång. Limhamns Snickerifabrik
Personalen vid Limhamns snickerifabrik år 1896. Företaget hade namnet AB
Malmö Snickerifabrik fram till 1914. Därefter ändrades namnet till Limhamns
Snickerifabrik AB.
Utsnitt ur fotot ovan I utsnittet befinner sig den då 21-årige Olov Rasmusson, min farfar, där bildens diagonaler skär varandra Limhamns
snickerifabrik (fram till 1914 var företagets namn AB Malmö Snickerifabrik),
vars huvudsakliga produkt utgjordes av parkettstav, låg på industriområdet
bakom cementfabriken vid järnvägen. Snickerifabrikens huvudägare var familjen
Wehtje. Folke började att arbeta där efter
folkskolan. En av
maskinsnickarna på snickerifabriken var Oskar Hansson, som brukade fiska
samman med min farfar Olov Rasmusson från en gemensamt byggd snipa.
I Limhamn
fanns det då förmodligen ingen tandläkare. Läkare fanns det däremot där redan
vid nittonhundratalets början. En hette Hartwig och
en annan hette Pripp. En av doktor Hjalmar Pripps söner blev också läkare och
tog över praktiken efter fadern. Senare kom
också doktor Ekberg, som tillika var skolläkare och hade sin praktik i en
villa, som låg strax intill apoteket Svanen på
Linnégatan. . Jöns
Hansson spelade bastuba i blåsorkestern Stjärnan, som ofta anlitades för
dansmusiken på tjugotalet. Jöns bodde på Tycho Brahegatan som före
inkorporeringen hette Brahegatan. Blåsorkestern Stjärnan fanns redan på
1890-talet (113). Ahlströms söner*,
Enok, Hilding och Josef var också anställda på snickerifabriken. Enok var
kontorist. Josef var liksom fadern parkettläggare. Snickaren Hilding arbetade
senare i vagnsverkstaden på Kockums.
Eftersom
rökning av självklara skäl inte kan tolereras i en snickerifabrik blev dassen
på gården ofta rökarnas tillflyktsort. Dass av traditionell typ, med
dörrspringor mellan snedställda spjälor, stod i en rad på fabriksgården. Vid ett
tillfälle då röken bolmade ut mellan springorna, beordrade verkmästaren (som
i början av tjugotalet hette Åkesson) fram assuranssprutan. Han stack in
sprutmunstycket mellan spjälorna och började pumpa. Ut
stormade blöta rökare! Axel hann inte släcka sin pipa som han stoppat i
bakfickan och kom därför ut med blöt framsida och brinnande
baksida. . Den
förstnämnde hade ett nästan platt ansikte med intryckt näsa medan den andre
hade hårfärgen att tacka sitt namn för. En av deras arbetsuppgifter var att
stapla partkettstav i torken. Alvar Sjöholm, som
kom från Halland och hade ett lite mer vårdat språk kallade de båda herrarna
för ”Flata Kalle” och ”Röda Kalle”. . En äldre
man, som kallades för Småland, arbetade som brädgårdsarbetare. Han arbetade
tillsammans med Nils Johanssons far Han hade
sitt snus i en ask där han också hade en tesked. Småland öste in snuset i
munnen med teskeden. . Nils
sparade på tvål och vatten och hade därför ofta smutsränder på halsen.
Arbetet med ekparkettstav gjorde händerna svarta. Svärtan gick knappast att
tvätta bort så det blev till att gömma händerna i byxfickorna. Nils hade
äldre systrar som ibland såg till att han inte var alltför smutsig då han
skulle gå på dans. Folke och Nils träffades ibland för att gå på dans till Moriskan i Folkets park. Botilda
tyckte att hennes son hade valt ett alltför smutsigt umgänge. Snickerifabriken
brann ned i augusti 1925 och produktionen flyttades till Stockholm. För att få
fart på produktionen i Stockholm fick några av limhamnarna, bl a Olov och Folke Rasmusson. Lorens Virén, Oskar
Hansson och Hugo Frick arbeta där en tid. För Folke och Lorens blev
stockholmsvistelsen ganska kort. Efter mindre än ett halvår var de båda
herrarna tillbaka i Limhamn med sina i Stockholm inköpta plommonstop. Olovs
tekniska kompetens behövdes däremot i Stockholm några år men han kom tillbaka
till Limhamn i början av trettiotalet. *Anders
Rasmusson Ahlström. Snickare. Född 1863-02-02 i Gislöv Hilding Rudolf Ahlström. Född 1885-01-10 Josef Herman Ahlström. Född 1894-11-17 i Hyllie Bror
Johan Enok Ahlström. Född 1897-10-15 i Hyllie. Enok blev
senare disponent för Hässleholms Trävaruindustri Sigurd Nilsson Möbelhandlaren Sigurd Nilsson var en driftig företagare och fastighetsägare
som svor och urinerade ogenerat i avloppsbrunnen på gården till sitt
möbelmagasin på Järnvägsgatan. Sigurd
hade ett flertal hyresgäster i den fastighet där hans möbelfirma och
biografen Centrum var lokaliserade. Han ägde därutöver några hus på
Stenbocksgatan. Han bodde i en villa på Sunnanväg. Sigurd
Nilsson ägde även biografen Centrum där en äldre dam brukade spela piano till
stumfilmsvisningarna. Gubbarna
som kom för att tömma soptunnorna brukade av Sigurd bli bjudna på snaps. Ibland
skickade Sigurd in den minderårige sonen Yngve i sina drivhus med en paket
tobak och en rökpipa för att få bladlössen bortrökade. Förutom
Yngve hade Sigurd sönerna Egron, Ossian och Hans
och döttrarna Valborg och Margit. Egron blev senare elektriker. Ossian brukade
hjälpa tapetseraren Oskar Nilsson som stoppade möbeldynor och madrasser i
Sigurd Nilssons firma, men en avsevärd tid tillbringade Ossian i
biograflokalen där han satt och spelade piano. Ibland, t
ex på midsommaraftnarna, tog man ut pianot på gården. Trähandlaren Teodor Västlund spelade flöjt och maskinsnickaren Axel Skoglund
spelade trumpet och en man vid namn Orlander
spelade occarina till Ossians pianoackompanjemang. Tapetseraren
Oskar Nilssons bror Sven åkte omkring med häst och vagn och sålde fotogen.
Vagnen var full av kannor i olika färger. Oskars och Svens mor tjänade sitt
uppehälle genom stickning. Yngve fick
jobb på en bank. Han gifte sig med slaktaren Carl Prahls dotter Bea**. Slaktaren
sålde hästkött i sin charkuteributik i hörnet av Gamla gatan och Tegnérgatan
nära den lilla banvaktstuga där Rasmus Feuk, min
farfars far, satt och skötte bommarna. Bakom banvaktsstugan, innanför ett
plank, huserade en hästhandlare* och i en gammal tornförsedd byggnad i andra
hörnet härskade herr "Larsson i tornet". En annan
slaktare som hette Holm hade sin slakteributik i hörnet av Linnégatan och
Järnvägsgatan. Han dekorerade hörningången genom att sätta upp ett gyllene
oxhuvud ovanför dörren. Detta
föranledde åkaren Alfred Persson till kommentaren att Holm hade satt upp sitt
porträtt ovanför dörren. *
Hästhandlaren Hervid Persson, född 1901, övertog
verksamheten efter sin fader Lars Bidding (122) **Ebba Bea
Genoveva
Prahl. Slaktaren Carl Prahl hade en
bror vid namn Janne Julius Folke Prahl (124) Alfred Persson Alfred Persson, som hade sin
rörelse i kvarteret mellan Bockgatan och Sveagatan,
hade ett tiotal kuskar. Senare ersatte han hästarna med bilar. Han hade också
en droska som t ex doktor Pripp anlitade för sina sjukresor. Alfred var en
duktig skytt. Han hade en son som hette Harry och som senare blev gatufogde
och en dotter, Gunhild, som fick ”lungsot” och dog ung. Barberare från Danmark I Alfreds
drängkammare klippte en dansk barberare, Jensen, håret av folk. Jensen
hade tidigare delat lokal med barberaren Linneman
som kom från Odense, men när Linnemans son Oscar,
redan före skolåldern, började hantera saxen, fick Jensen skaffa sig en annan
lokal. Lille Oscar lärde sig yrket genom att frisera jämnåriga och yngre
kamrater. Oscar Linneman
led av en så besvärande stamning att han någon gång kunde vara svår att
förstå. Om Oscar märkte att man inte förstod eller om han kände sig pressad
blev stamningen värre. Med tiden lärde han sig hantera detta och problemen
minskade. Oscar var musikalisk och anlitades
ofta som pianist. Linneman, far och son, hade senare på
trettiotalet sin frisörsalong på Järnvägsgatan nära den plats där
Systemaktiebolaget hade sin försäljning under många år söder om slaktare
Holms hörna. På väggen utanför salongen skyltades verksamheten med den
klassiska barberarstången. På 40- och
50-talen och senare fanns deras salong på Linnégatan väster om slaktare Holms
hörna. . Noblessen på Limhamn Åkaren Alfred Persson spelar dragspel, violinisten heter Adolf Högfeldt.
Bagaren Georg Malmsten står längst till höger och Bleckslagarmästare Ahlberg är andra mannen från höger. Lundberg, som hade
en stor ölhall i Limhamn skymtar längst bak. Folke Rasmussons Limhamn Min fader Folke föddes nittonhundrafem *
Småskollärarinnan Mariana Henrika Flensburg, dotter till
handelsträdgårdsmästaren Mathias Flensburg, bodde i en villa på Linnégatan
52. Hon avled i november 1952. Systerdottern övertog villan (nu riven) **
Hästhandlaren Hervid Persson, född 1901, övertog
verksamheten efter sin fader Lars Bidding (122) ***Fiskaren
L P Sjöö avled 6 nov 1916 (116) sonen
Gustaf Adolf Sjöö, död 1972, var gift med Irma Maria Valborg Wentzel, 1901-
1984. Inga barn.(117) Innehållet
i stroferna alluderar på personer som omtalas ovan och nedan på denna sida.
Mera i samma stil på sidan Rim Några andra limhamnare I början
av nittonhundratalet bestod gatubelysningen i Limhamn av gaslyktor. Lyktorna
var försedda med evighetslåga. Mannen som cyklade omkring och reglerade
uppskruvning vid skymning och nedskruvning vid gryning hette Ekström. Han var
gift med Hulda, en av döttrarna till min farmors moster Ingrid Sahlström, som
drev diversehandel i sydvästra hörnet av korsningen mellan Tycho Brahegatan
och Birger Jarlsgatan.
Ingrid i
butiksdörren omkring sekelskiftet
1900 Ingrid Sahlströms butik i hörnet av Birger Jarlsgatan och Brahegatan ca
1915 Det var
vanligt att folk med olika yrken i fiskeläget Limhamn hade fiske som binäring
och att man hade höns och kaniner och ibland också en gris. Polis
Larsson, den namnkunnigaste polismannen i Limhamn i början av 1900-talet,
hade en fiskebåt med tändkulemotor. Med hustrun, som var från Skanör hade han
sönerna Erik och Einar och dottern Rosa. Polis Larsson bodde på Tegnérgatan
76 i ett hus som han hade köpt för 3200 kr 1905. Anderberg,
Karlsson och Rosander var andra kända polismän i Limhamn. Polis
Anderberg var pappa till den Anderberg som senare hade herrskrädderi i hörnet
av Sveagatan och Järnvägsgatan. Linnéskolans
vaktmästare, Winthrup, hade fiskebåt och sålde
potatis. Hamnkaptenen
(mästerlotsen?) i Limhamn under det tidiga 1900-talet hette Ström. Hans son,
Gunnar, var skolkamrat till Folke. Det fanns
två bogserbåtar* i Limhamn. Den ena hette Posse och
den andra hette Limhamn (Kockum?). Då större
cementlastade fartyg skulle bogseras behövdes båda bogserbåtarna. Posse hade annars uppgiften att bogsera pråmar med lera
för cementtillverkningen från Lomma till Limhamn. *Bogserbåtarna
Posse och Kockum byggdes
på 1870-talet vid Kockums varv (116)
"Posse" Visas med tillstånd från Arne Sjöstedt Mera om gamla Limhamn finns att läsa under
rubriken Min far, Folke Rasmusson och i de därefter föjande avsnitten
om farmor, farfar, farfars far, farfars mor och farmors mor. Spårvagnarna I Limhamn fanns en
hästspårvägslinje kvar ända till 1915. Den gick mellan Limhamns
Järnvägsstation och Sibbarp och drevs i regi av AB Stranden.
Hästspårvagnarna
i Malmö började ersättas redan 1907 med elektriskt drivna vagnar och vid
Limhamns inkorporering 1915 drogs den elektriska spårvägen ända ned till
limhamnsstranden.
En av malmöspårvagnarna med släpvagn år 1907 http://www.mss.se/elsprv_1907.htm De äldre elektriska
spårvagnarna manövrerades med en vertikalaxlad vev
som vreds över kopparkontakter i en slags reostat. Manöverdon fanns i båda
ändarna så att vagnen kunde köras i båda riktningar utan att vändas. Spårvagnarna
var i väsentliga drag lika från 1925 fram till 1946. Dörrar saknades vid på- och avstigningssidan vilket innebar att föraren
och ståplatspassagerarna i vagnens ändar var utsatta för väder och vind. På
vintern var detta naturligtvis påfrestande för föraren som stående
manövrerade vagnen. Förarna hade ibland stora skor av flätad halm med plats
för den redan vinterklädda och skodda foten. Om vagnen inte hade släpvagn hade föraren också till uppgift att ta upp
avgiften. Till sittplatsavdelningen i vagnen fanns skjutdörrar. Bruket av
släpvagn förutsatte särskilda konduktörer. Vid biljettköpet måste passageraren begära ”övergång”, om linjebyte
önskades under resan. Med en särskild tång klippte då konduktören hål på de
ställen i biljetten som markerade tiden för biljettköpet. I annat fall
begärde man ”kvitto”, varvid biljetten revs.
Den äldre
spårvagnstypen fanns kvar ända till 1946 då vagnarna på limhamnslinjen, linje
4, succesivt började ersättas av boggievagnar, sk mustanger, med pneumatiskt
manövrerade dörrar, sittande förare och särskild biljettförsäljare, som satt
i den bakre delen, påstigningsdelen..
http://ddss.nu/Swit/Switelever/YOS/uppsats.htm Namn på
några platser i Limhamn Den gård med namnet Limhamnsgården,
som låg mellan Limhamns idrottsplats och Kalkbrottsgatan och som fanns kvar
så sent som till 1970-talet, anses inte vara identisk med Bartolomeus Mikkelssons 1600-talsbostad (114). Denna nyare
Limhamnsgård kom till på 1830-talet och låg på mark som hörde till Annetorp
efter skifte 1790. Kalkbrottet ligger inom områden som hörde till
gården Annetorp (Annatorp). Områden öster om nuvarande
Stjärnplan bär också namnet Annetorp på äldre kartor. ,Ett område nordost om Hammars
park i Annetorps närhet kallas Nytorp efter Nytorpsgården vilken tjänade som boställe för Annetorps
arbetare. (en helt annan gård med namnet Nytorp med granngården Anneberg nära
Borgmästaregården låg i Malmö där nu Malmö Stadion
ligger). I mitten av 40-talet fanns
fortfarande en kalkugn intill den norra delen av Hammars park.
Industrispår ledde över Kalkbrottsgatan in på kalkbrottsområdet.´Man
kunde där av någon av arbetarna för ett par kronor köpa en spann släckt kalk
om man önskade fräscha upp sina innertak (”vitta taged”). Pilevallarna, som tidigare markerat ägo- och skiftesgränser, lämnades ofta kvar när
gatorna anlades. Riddargatan hade som exempel ännu på 30-talet kvar en gammal
pilevall som markerade ägogränsen mellan Hyllie 14,
Rosenvång och Hyllie19. Klabbagården eller Kladdagården, gården på hemmanet Rosenvång, även senare kallad Prästgården, låg på
Riddaregatan 28. Den beboddes på 40-talet av komminister Tengstam
och senare 1958-1964 av skådespelaren Sture Lagerwall. Stattene, Raby, Högbo,
Nytorp, Sibbarp, Vik, Stenören, Fyllningarna, Middingen, är exempel
på namn på delar av Limhamn som numera sällan används och några av dem kanske
är på väg att glömmas. Området mellan Järnvägsgatan och
Kalkbrottsgatan i höjd med Hyllie kyrkoväg kallades
för Stattene och den äldsta delen
av Karl-Johansskolan kallades Statteneskolan.
Stattene eller Stattena har i äldre skånska
betydelsen ”står ensamt” (statt ena) och syftar på ensamt liggande hus.
Namnet Stattena finns även på delar av andra orter i Skåne bl a i Hälsingborg, Hässleholm,
Eslöv, Hörby och Skurup. Raby (en by där husen stod på rad) har gett namn åt Rabygatan. Högbo var ett område nordost om Limhamns kyrka. Högbogården
(Hyllie 22) har kanske gett namn åt området eller kanske är det tvärtom. Kyrkogrottan, där Idrottsgatan möter Hyllie kyrkoväg,
liksom Gnällegravarna vid
nuvarande Bergaskolan är övergivna kalkbrott.
Namnet Gnällegravarna (ibland
missuppfattat som "Nällegravarna") lär ha
uppstått på grund av att Limhamnsgårdens tjänstefolk, som bröt kalken,
klagade på den undermåliga kosten bestående av salt, härsken sill. Gnällegravarna, omfattande också hela området längs södra sidan av Hyllie kyrkoväg, från Järnvägsgatan till Hylltorpsgatan. Innan
kalkbrytningen där upphörde hade de många groparna förenats till en
sammanhängande fördjupning. I den södra delen av denna anlades Limhamns
idrottsplats och området mellan idrottsplatsen och Hyllie kyrkoväg
blev efter 1910 använt som koloniområde med hundratals kolonilotter varav
flertalet med stugor. Jag minns att en av mina morbröder hade en kolonistuga
där på 1930-talet och kolonierna fanns kvar under hela 40-talet och 50-talet
och kanske längre. Nivåskillnaden mellan Hyllie kyrkoväg
och koloniområdet kunde vara ca 5 m eller mer. Området kallas numera Grönalund. Gården Elinelund i
Hyllie-Bunkeflo och Hyllie19, Adolf
Lindgrens gård (arrende!), som låg ungefär ett par hundra meter från
Linnégatan där Rudbecksgatan nu ligger, trädgårdsmästaren Wadst i Hyllie och ”Milk-o-brö” bl a erbjöd
feriearbete åt skolungdom med ogräsrensning och gallring på 30- och 40-talet. Limhamns torg* var redan vid sekelskiftet 1900 kantad med dubbla rader av almar. Min
minnesbild av torget härrör från 40-talet. Marken var jämnad och täckt av ett
lager grovt grus. Vid norra långsidan, vid Tegnérgatan, fanns en svart
vattenkran som tillhandahöll vatten för hästen, bilens kylsystem, den som
inte hade egen brunn eller ”stans vann” och den törstige som hade kraft nog
att trycka ned handtaget. Nära Linnégatan vid den västra delen fanns en
ålderdomlig telefonkiosk som senare ersattes av en betydligt mindre men mera
modern variant. En nedklottrad, stinkande ”pissekur”
bestående av en spiralformad järnvägg med inristade
anatomiska illustrationer och vulgärerotiska texter fanns i nordöstra hörnet
och mittpå fanns en planterad gräskulle** med stensatt kant. I sydöstra
hörnet fanns en taxistation. Almarna togs bort under 70- och
80-talet på grund av almsjukan. Smalbladig Ask (Fraxinus
Angustifolia, ”Raywood”)
är namnet på träden kring torget Firman som utformade Limhamns torg
efter att de dubbla almraderna raderats hade planerat att plantera Jättevitoxel som ersättning för almarna. Gatukontoret
ändrade på eget bevåg detta vilket resulterat i att Smalbladig Ask nu
omgärdar torget. På den ovala grässänkan som ersatt
torgets mittkulle blev dock landskapsarkitekternas förslag om plantering av
Fylldblommigt Fågelbärsträd (Prunus Avium,”Plena”) gillat. Mullbärsträdet (Morus Nigra) på östra sidan är
en senare tillkommen gåva.
Torget på
1930-talet med kommunalhuset skymtade bakom almarna. *Anlagt som salutorg 1892. **Kullen anlades 1906 där tidigare en vattenpump
stått(116). Högar "Backarna”
var ännu på 40-talet ett kuperat område bakom äldre villor vid den del av
Linnégatan som gick från Limhamns torg ned till Strandgatan och bort mot Sandegårdsgatan. Kullarna var några av Järavallens sista
rester. Ojämnheterna i övrigt lär ha uppstått på grund av att man där grävt
efter gjutgrus. Deponi av trädgårdsavfall och material från annat håll hade
delvis fyllt igen groparna. När senare militär började utnyttja området som
övningsfält tillkom skyttegravar och ytterligare uppkastade jordhögar.
"Backarna"
mellan Linnégatans villarad och Sandegårdsgatan "Knuts
backe" på 40-talet ……………………… Knuts backe ligger invid Sibbarp, sydväst
om Nytorpsområdet i Limhamn. Språk och
folkminnesinstitutets ortsnamnsregister nämner endast namnet och noteringen
”man har funnit skelett där”. Troligen har den gamla gravhögen fått sitt
nuvarande namn efter en sentida markägare, Knut Nilsson (1835-1931). Den har
tidigare kallats Sibbes hög (100)
och har ibland omnämnts som bronsåldershög men gravskicket med högar förekom
så sent som ca tusen år efter den nordiska bronsålderns slutperiod. Att
bronsåldersfynd gjorts i närheten bevisar inte att högen är av samma ålder. Ahltins undersökning av högen 1904 har jag inte lyckats
spåra (nämnd i artikel av A Reisnert i ett nr av Limhamniana, men ej känd vid Institutionen för
arkeologi i Lund). Trots en omfattande skövling finns
hundratals fornminnen i form av stenar, högar och andra gravmonument
fortfarande kvar i Skåne. Högarna har ofta "snyggats upp" och
därvid förlorat i höjd och omgivande marknivå har höjts på grund av
anläggningsarbeten. Inom Malmö finns bl a en av de tre kulladalshögarna kvar ("Gruddhög" nära korsningen mellan Per Albin
Hanssons väg och Kulladalsgatan) liksom Skävehögen i
Hindby/Agnesfrid, några högar, Grötehög och Skrivarhög i
Fosie och i Malmös omedelbara närhet har vi t ex Hålhög, Lusthög och Stöttehög öster
om Jägersro, Orshögarna, Hammenhög, Kungshögen mellan
Malmö och Oxie, Hanehög i
Oxie, Trindhög (vanlig grushög!)och Salhög nära
Naffentorp, och Romelehög i
V Klagstorp. Bomhög vid Ängsslätt på Bunkeflostrand är
utgrävd och undersökt på 1970-talet. Man fann där, förutom skelett och andra
fynd, silvermynt från 900-talet. Högen har därefter ”återställts” på så sätt
att en flera meter hög konstgjord hög byggts upp i område i närheten som fått
namnet Bomhögsparken. Den verkliga Bomhög,
som bara höjde sig ca en meter över den närmaste omgivningen då den senast
existerade, har troligen tidigare varit högre. Beles hög, noterad av Institutet för språk och folkminnen 1931 och 1936, är nu
nästan bortglömd och svår att lokalisera. I samband med rättsfall år på
1400-talet är en hög nämnd som kallas Blosshögen (1457), Blushög
eller något liknande. Denna hög kan vara densamma som nu kallas
Beles hög. Det finns olika uppgifter
beträffande högens läge på olika kartor. Inom ett område omgärdat med höga
häckar uppe på Järavallen, några tiotal meter innan Vikingsbergsvägen
når fram till Limhamnsvägen, finns en kulle, som anses vara Beles hög. Kullen
är dold av vegetation och i det närmaste omöjlig att se från gatunivån. Detta
kan vara skälet till antagandet att den ursprungliga danska
avrättningsplatsen och galgbacken Blosshögen skulle
vara utjämnad. Det finns också förhöjningar av jämförbar storlek i terrängen
inom den närbelägna golfanläggningens område på andra sidan Limhamnsvägen
mitt emot Beleshögsvägen. Det allmänt spridda uttalet av
namnet är ”belleshög” med samma betoning som ordet
”generös” eller versfoten anapest. Knappast någon tänker på att namnet kan
syfta på kung Bele. Denna hänsyftning har kanske högen fått under 1800-talets
nationalromantiska vurm för vikingatiden. De högar som här nämnts är minst
lika märkvärdiga som de riksbekanta högarna vid gamla Uppsala och förtjänar
samma vård som andra fornminnen. Enligt åtgärdsprogram som är presenterat i
”Hej Limhamn-Bunkeflo” år 2008 från
Limhamn-Bunkeflos stadsdelsnämnd har man i Malmö stads gatukontor tankar på
att göra Knuts backe till lekplats. Detta är anmärkningsvärt
eftersom man i samma kretsar tydligen redan helgonförklarat den 1931 avlidne
markägaren Knut Nilsson genom att placera ett S:t framför namnet (Knut den
helige vilar i Odense och absolut inte i Knuts backe). Sibbarp Sibbarp blev namnet på spårvägens ändstation och badplatsområdet norr om Lernacken. Större delen av
badplatsområdet Sibbarp har tillkommit genom utfyllning. Ett eventuellt
ursprungligt Sibbarp kan ha legat längre upp på landbacken, men inga kända
kartor styrker att någon by funnits här. Markområden kan emellertid ha haft
namn som brukats under långa tider men som inte alltid angavs i officiella
kartor. Det är också möjligt att namnet Sibbarp kan ha tillkommet
senare. Det har också hävdats att namnet
kommer av att två namngivna fiskare, Jöns och Anders Nilsson, på området vid
artonhundratalets mitt "sibbade" dvs var
sent ute med näten och denna förklaring har nästan fått officiell status. Det
kan möjligen vara så, men inget är helt säkert beträffande namnets ursprung.
Jöns och Anders var bröder till den Knut Nilsson som Knuts backe uppkallats
efter. Det finns åtminstone tio områden i
Götaland med namnet Sibbarp, ett par Sibbetorp och
åtminstone ett Sibbhult och ett Sibbesarv på
Gotland. En på Karlevistenen på Öland omskriven
viking i mitten av 900-talet bar namnet Sibbe Foldars son (101). En man vid namn Sibbe
är omnämnd på Rökstenen i Östergötland. Troligen
har det funnits flera personer med namnet som kanske är en kortform av ett
längre namn. Limhamns nuvarande kallbadhus är
beläget vid den strand som bildats genom utfyllning kring sekelskiftet 1900.
Tidigare låg på nästan samma plats ett gulmålat badhus, ”Kärringabadhuset”,
med den påmålade texten,”Badhus för kvinnor och
barn”. Några tiotal meter söder om det
nuvarande badhuset låg ”Gubbabryggan” och ytterligare några
tiotal meter därifrån ligger ”Kroken” i en ibland
kissluktande bukt. Då man fortsätter söderut förbi ett tiotal badbryggor
kommer man till ”Utsikten” som möjligen fått namn av en där
befintlig godiskiosk (eller tvärtom!) Ungefär mitt i raden av bryggor och
några tiotal meter ut från stranden finns ett grund, kallat Brune Rygge eller Brunrygga(123), som före
utfyllningen vid sekelskiftet 1900 haft ett betydligt längre avstånd till
strandkanten. Grundet Trindelen ligger
ett par km lägre ut. Ett hundratal meter utanför det
nuvarande badhuset finns en liten ö av stenbumlingar i en rät linje, som
fungerar som vågbrytare. Några tiotal meter norr om vågbrytaren låg tidigare,
åtminstone fram till 1960-talet, en ö av ungefär samma storlek och av samma
material. Den kallades för Sandegårds
brygga. Av äldre kartor får man intrycket att stenön
varit betydligt större tidigare. Rester av den finns fortfarande. Namnet härrör från den danske
inspektoren (arrendatorn) Adolf Sandegaard på
Limhamnsgården som levde omkring mitten av 1800-talet. Sandegaard
utskeppade kalk från Gnällegravarna via ön ifråga. Stenön har också kallats Tyska bron Namnet Tyska bron beror kanske på
att tysken Adolf Gerdt var delägare i Annetorps kalkbruk, men det kan också
bero på att holsteinaren Hindrich
Martens, som var inspektor på strandmark under Hyllie 12 mellan 1867 och 1874
använde stenön för att utskeppa kalk som upptagits
i och kring det område som blev Hammars park. Limhamns hamnområde innanför Ön består nu, förutom den tidigare som
industrihamn nyttjade delen, av de båda fiskehamnarna. Industrihamnens
bassäng har utlopp i norr vid Hylliekroken. Utloppet
för bassängerna tillhörande Norra och Södra Fiskehamnen ligger
i söder och nås via en större yttre bassäng innanför Ön. Dikeshamn På en karta av Jakop Örngren från 1749 är en inseglingsriktning till en
dikeshamn ostnordost om ”Refvet Lärnacken”
utmärkt på ett angivet avstånd från ”limbruket Limhamn”. Dikeshamnen föreslogs av Haqvin
Bager som ett alternativ till den planerade hamnen i Malmö. Bredvid den 5 till 12 fot djupa
dikeshamnen fanns en intressant triangulär formation som kallades ”Stenrefvet Dikesudden” där djupet på den tiden var mellan
tre och fyra fot eller mindre och som kanske delvis bröt vattenytan vid
lågvattenstånd(110). Stenformationen har kanske lagts ut under något tidigare
århundrade för att utgöra ett fundament till en planerad brygga invid
dikeshamnen. Stenformationen Dikesudden har
liksom alla andra stenrika områden under de följande århundraden utplundrats
på sten och blivit helt utplånad, men dikeshamnens läge kan på ett ungefär lokaliseras. Det dike (jord/grus-vall) i vars
förlängning Hyllie kyrka kunde siktas kan inte nu lokaliseras. Eftersom man
använde ordet dike för såväl fördjupningen som för vallen som bildats av det
uppkastade materialet är tolkningen av ordet inte helt självklar. Det angivna avståndet 1400 alnar
mellan Dikeshamn och ”limbruket Limhamn” har sannolikt en osäkerhet på ca 10
procent eftersom såväl dikeshamnen som limbruket har en utsträckning. Antagligen badade man just i denna
dikeshamn när man på 40-talet tog sig ett dopp vid vågbrytaren till Limhamns
gamla kallbadhus. Fördjupningen fortsätter bort emot Sandegårds
brygga. Nu är dikeshamnen hamn för fritidsbåtar. KÅSEN Limhamns kanske äldsta fiskehamn är belägen i Götgatans förlängning ut mot
sundet. I min fars, farfars och farfarsfars generation och troligen i
århundraden har den lilla hamnen kallats Kåsen. I Danmark och i de tidigare
danska delarna av Sverige har ordet kås
betydelsen ”liten hamn”. I ortsnamn som Abbekås har vi den betydelsen och i Kåseberga har vi både en liten
hamn och berg. Kåsen har alltid varit ett kärt tillhåll för barn av
lägre åldrar som haft sina egna benämningar på stället, men Kåsen är det officiella namnet. Restaureringen och
”uppsnyggningen” av hamnen har lett till en
historieförfalskning. Hamnen har aldrig tidigare sett ut så som
restaureringen visar. Stenarna i de båda stenpirarna (rören) har plundrats av
såväl Malmö stad som privatpersoner för att användas för andra ändamål.
Kåsen
2013 i turistanpassad
version
Kåsen i en mera ursprunglig skepnad så som
den såg ut i början av 1900-talet Sumpahamnen Hemmanens ägor i Hyllie var, som på många andra håll, sammansatta av smala
numrerade landremsor med en bredd på bara några tiotal meter. På
strandmarkerna löpte dessa nästan i rät vinkel ned mot strandlinjen. Dessa
remsor fick andra ägare då jordbruket upphörde. Utfyllnader vid sekelskiftet
resulterade så småningom i badplatsområdet Sibbarp. Då man ville fortsätta
utfyllnaden söderut mot Lernacken vägrade kyrkan, som då var ägare till ett
smalt, långsträckt område norr om Lernacken, att medge utfyllnad. Man avbröt
därför utfyllnaden där och fortsatte i stället vid Lernacken. På så sätt uppstod
det som senare kom att kallas Sumpahamnen. Viken som ligger mellan utfyllda
områden söder om Utsikten kallade man ända fram till femtiotalet och kanske
ännu längre för ”Sumpahamnen”.
Sumpahamnen var en enklare fiskebåtshamn med ”huddor”
och ”breplassor” Det ligger nära tillhands att tro
att namnet har att göra med sumpar, dvs nedsänkta förvaringsburar för levande
fisk och möjligen kan det vara så. Men mera sannolikt är att namnet beror på
det nästan stillastående och ogenomsiktliga vattnet
och bottnen av lera och dy. I äldre tider, innan Sumpahamnen
bildades, kallades området vid Lernacken för ”Leret” .
På 40-talet, före saneringen, var Sumpahamnen en plats som stank av utspilld
fotogen och rutten fisk, där metan från jäsningsprocesser i den dyiga och
nästan döda lerbottnen bubblade upp till vattenytan. Det är frestande att tro
att beslutet att omvandla Sumpahamnen till badplats med namnet Barnviken härrör från personer som inte varit på platsen. På grund av ringa vattenomsättning
och frekvent nyttjande har badplatsen förvandlats till en reservoar för
barnurin. I folkmun har området på senare tid fått beteckningen ”Persiska
viken” eftersom det under sommarhalvåret domineras
av vattenpiprökande män och överdrivet påklädda, slöjbärande kvinnor. Få
svensktalande personer står att finna där då. Ängsmarken innanför Sumpahamnen
kallades Vik. Möjligen har namnet uppstått eftersom man såg
platsen mellan de utfyllda områdena som en vik, men enligt äldre kartor
kallades området Vik redan innan Sumpahamnen skapats av utfyllningarna. En villa i närheten bar också
namnet Vik. På vinterhalvåret frös de lågt liggande översvämmade delarna av
Vik. Många Limhamnare av äldre generationer har i unga år åkt skridskor ”ute
på Vik”. Lernacken söder om Sumpahamnen, där brofästet för Öresundsbron nu finns,
utfylldes med stenavfall från kalkbrottet och
området kallades inget annat än Fyllningarna under hela min
limhamnstid fram till slutet av 1950-talet. På Lorens Edward Personnes karta
från 1816 har det grunda området innanför Lernacken namnet Själör (110), vilket kan förmodas hänga ihop
med en tidigare riklig förekomst av säl i sundet. Alternativt kan namnet (med
stavningen Skälör) bero på
är att gränsen (skälet) mellan Hyllie och Bunkeflo
går ungefär här(116). Beroende på varierande vattenstånd kunde Själör också ibland uppfattas som ö eller öar. Grundet
Lernacken sträckte sig några hundra meter ut i sundet från den dåvarande
stranden. På kartan som den danske spionen
Jens Sörensen upprättade på 1690-talet är Lernacken ett landområde medan
revet därutanför kallas Leret. Allt detta ligger nu under fyllnadsmassorna
vid brofästet. Att Paradisholmen och Inholmen och
andra små holmar och grynnor saknas eller knappt kan anas i kartor före 1816
kan bero på att de saknat intresse för kartografernas syften med kartorna
eller att de på senare tid så småningom har uppstått på grund av ihållande
deponier. Det är svårt att endast med hjälp av kartor göra sig en
föreställning om hur området vid Lernacken såg ut i verkligheten före
utfyllnaden men platsen var tydligen lätt identifierbar eftersom den blev
använd som riktmärke. Stranden och vattnet söder om
Lernacken kallas Stenören. Den gängse tolkningen är att ”ör”
i geografiska namn syftar på sydskandinaviskt dialektord för sten eller grus. Såväl land som vattenområden har i
forna tider, i ännu högre grad än nu, varit översållade med lösa stenar som
landisen medfört. En ensam över vattenytan uppstickande formation, skär eller
sten är en ”ö”. Pluralformen är ”öar” eller ”ör” som också blev en benämning
på hela det stenrika vatten- eller landområdet. I sundets grundare delar har
”ör” varit synnerligen iögonenfallande vid lågvattenstånd. Även om en stor
del av dessa ”ör” var dolda under vattenytan vid högvattenstånd så var de
fortfarande fullt och fast ”ör” eftersom man kände till deras existens. De
utgjorde naturligtvis ett hinder och en fara för sjöfarten. Liksom steniga
områden på land, där stenen utgjort ett hinder för åkerbruk eller samfärdsel,
har dessa ”ör” har under tidernas lopp av människan alltmera utarmats på
sten. Sten har ju behövts som byggnadsmaterial för hus, gärdsgårdar, hamnar, pirar,
brokonstruktioner (”rör”=ör-ör?)* och som barlast i skeppen. Stenören utanför Bunkeflostrand vid lågvattenstånd kan,
även om det är en blek kopia av vad det en gång varit, ge en uppfattning om
hur det en gång sett ut i långgrunda områden av den skånska kusten.
”Öre”-sund har verkligen gjort skäl för namnet. *Ordet "rör" kan möjligen alternativt ha
samband med det tyska feminina ordet "Röhre"
som förutom betydelsen "tub" också kan stå för "kanal"
eller "gång". Även i svenskan kan ordet associeras med "förbindelselänk"
eller "ledning". Från min egen tidiga barndom minns
jag hur områdena på ömse sidor om Limhamns gamla kallbadhus (där
småbåtshamnen nu ligger) vid lågvattenstånd röjde ett myller av stora stenar.
Utplundringen av stenområdena har troligen pågått
under tusentals år men har accelererat under de senaste århundradena. Stenören söder om Lernacken är nästan helt utarmad på stenar av volymer från
0,008 kubikmeter upp till en halv kubikmeter. Stenar som är större eller
mindre är det fortfarande gott om. Detta gäller hela det långgrunda området
mellan brofästet och Klagshamnsudden. Man kan där
vada en och en halv km rakt ut i sundet utan att vattnet går över midjan och
utan att träffa på stenar i det här nämnda storleksintervallet. Middingen är kanske mera en substantivisk benämning på en strand där avfall deponeras än ett namn (jmf ”kökkenmödding”). Det
långgrunda området från fiskehamnen till Sibbarp hade denna benämning liksom
strandområdet från Geijersgatan mot Limhamnsfältet (”Stans Ängar”). För
många limhamnare associerar troligen ordet midding
till lukten av rutten tång. Malmö Stads renhållningsverk
deponerade under några decennier soporna i Öresund vid Hylliekroken på
en plats i Geijersgatans förlängning och bidrog därigenom till utfyllnaden
och miljöförstöringen. Det därigenom erhållna landområdet kallades för ”Skitspissen” (Under den senare delen av
1900-talet började Lernacken också utnyttjas som kommunal soptipp och
fick då överta benämningen Skitspissen). Troligen innehåller nästan alla
utfyllda områden i Malmö och Limhamn förutom stenskrot
såväl hushållssopor som övrigt avfall, t ex industriavfall och rivningsavfall
och allsköns skräp. En smal korridor som ungefär
motsvarar markområdena mellan Geijersgatan och Beleshögsvägen/Mellanhedsgatan
tillhörde tidigare Hindbyn och hörde till Fosie
socken. Området sträckte sig ungefär från vad vi i dag kallar Fosie (mellan
Ringvägarna) ända ned till Limhamnsvägen. Limhamnsfältet som trots namnet egentligen låg utanför norra gränsen för
municipalsamhället och norr om Beleshög
uppfattar många limhamnare likväl gärna som en del av Limhamn. På kartor från 1700-talets mitt,
då Rörsjöarnas träskmarker växt igen och blivit fast mark kallas områdena
för ”Stadens mühlbeten”. Att äldre
limhamnare ännu på 1900-talet kallade området för ”Stans Ängar” har
alltså en historisk förklaring. |
