|
Upprinnelsen till släktkrönikan
Under åttiotalet började jag mer än tidigare inse värdet av att
ta del av vad mina föräldrar hade att berätta om äldre tider. Planer på
att detta skulle leda till släktforskning fanns knappast då.
Efter mors död ingick i min dagliga
rutin att besöka far och dricka eftermiddagskaffe med honom. Detta gav
utmärkta tillfällen till samtal om personer och händelser i flydda dar
och på så sätt hålla igång den mentala aktiviteten hos två äldre
gentlemen.
Hemma i stugan gjordes minnesanteckningar och
vid nästa kaffestund var det möjligt att kontrollera om allt var rätt
uppfattat.
Min son Rune hade kommit över handlingar
rörande bouppteckningen efter Rasmus Feuk och en gravplatsbeskrivning.
Detta startade en nyfikenhet att gå vidare med efterforskningar i
födelseregister och husförhörsprotokoll.
Den återknutna kontakten med min kusin
Georg Sjöholm och hans påbörjade, men avbrutna, efterforskningar på Axel
Sjöholms sida gav en ledtråd som ledde till Karlaby och Gladsax.
Syfte och begränsningar
Min ambition för närvarande är att komma så långt tillbaka i
tiden som möjligt både på mors och fars sida och båda könen är lika
intressanta beträffande föräldrars föräldrar och vidare.
Jag har försökt att levandegöra
personerna genom miljöbeskrivningar och episoder i deras liv. Ofta rör
det sig kanske om oväsentligheter, men även det alldagliga och ”icke-händelser”
bidrar möjligen till att ge en bild av personen.
Namn på släktingar i rakt nedstigande
led anges med fetstil några gånger då de först nämnes. Syskon till
förfäder i rakt nedstigande led nämnes i den mån de är kända men deras
ingifta släkter behandlas endast undantagsvis.
Av samtida och yngre släktingar är
naturligtvis mina närmaste mest intressanta men i övrigt måste jag sätta
gränsen vid kusiner, fsb (father sibling brood) och msb
(mother sibling brood). Endast i undantagsfall nämnes kusinbarn, fsbb,
och msbb.
Källor
Ofta inser man sent betydelsen av att ta tillvara vad de äldre
kan berätta. Far berättade sällan något spontant. Ville man veta något
fick man ställa preciserade frågor. Detta har medfört att mycket av det
han kände till har gått till spillo eftersom jag inte förmått att ställa
de rätta frågorna. Mor hade lättare att berätta. Fars och mors
berättelser blev incitament till vidare sökande.
Källmaterial och referenser är samlat i
en särskild fil (Källor) för att göra
krönikan mera lättläst. Siffror inom parentes hänvisar till källor.
Material har hämtats från kyrkobokföring, släktforskares hemsidor och
internetadresser och kartor. Ofta har jag kommit vidare genom att helt
enkelt googla på person- eller ortsnamn. Vid alltför stort antal träffar
har jag fört in ytterligare villkor vid googlingen som preciserat
sökningen.
Internetadresser är inte att betrakta
som källor eftersom de kan ändras eller försvinna och i de fall där inga
källhänvisningar redovisats har jag sökt källor på andra vägar. Detta har
lett till en hel del korrespondens med privatpersoner och institutioner.
Till allra största delen har jag stött mig på andra släktforskares
arbeten och utan alla de uppgifter jag fått av Niklas Herzman, Ulf
Hjelmqvist, Lars-Erik Wallin, Björn Johnsson och Agneta Myrtell i
Limhamn, Birte Boström i Malmö, Greta Hysvær i Danmark m fl hade min
krönika inte varit möjlig. Jag är dessa personer stor tack skyldig.
Uppgifter från Rötters Anbytarforum har
varit mycket användbara liksom uppgifter från släktingar, inskriptioner
på gravstenar, dödsannonser och personer (ibland mer eller mindre
avlägsna släktingar som t ex Michael Fagerström i Svedala, Anita Nilsson
(Fought) i Klagshamn och Larry Anderson i Texas) som jag kommit i kontakt
med via internet. Att kalla det lilla jag själv åstadkommit för
släktforskning vore alltför pretentiöst.
Problem
Berättelser är sällan objektiva. Man kan inte utesluta att berättaren,
kanske omedvetet eller på grund av selektiv glömska, framhäver positiva
drag hos sig själv eller sin släkting och döljer sådant som är mindre
smickrande.
Det är svårt att avgöra hur man skall
hantera negativa karaktärsdrag, laster och ofördelaktiga kroppsliga eller
själsliga egenheter i en personbeskrivning.
Man kan inte utan vidare avslöja en
människas förnedrande situationer och personliga tillkortakommanden eller
att en person t ex missbrukade alkohol, var obegåvad, obildad, elak, hade
klumpfot eller puckelrygg. Även minnet av avlidna personer måste
behandlas respektfullt.
Å ena sidan kan vad som uppfattats som
negativt eller ofördelaktigt vara en subjektiv bedömning. Å andra sidan
kan bilden av personen bli helt osann om man utesluter något som är
alltför uppenbart.
I delar där jag själv är berättande har
jag försökt att undvika att framställa någon i ofördelaktig dager, vilket
kanske inte alltid varit möjligt.
Namn och stavning
Äldre arkivhandlingar är handskrivna med personligt individuella
stilar influerade av tysk frakturskrift. Plumpar och överstrykningar
förekommer och ibland överlagras texten av intilliggande sidas text i
spegelskrift på det åldrade papperet så att texten blir i det närmaste
oläslig.
Datum för dop kan ibland tillmätas
större betydelse än födelsedatum. I olika källor kan datumangivelser
avvika några dagar, möjligen beroende på slarv eller att man kanske inte
säkert visste gällande datum. I olika källor där det inte kan råda något
tvivel om att samma person avses förekommer alternativa stavningar eller
varianter av namn. Det händer t ex att Per, Pehr eller Pär omtalas som
Petter och Elisabeth kan vara t ex Elisebet, Lisa, Lisebet. Kristina kan
vara Christine, Kerstina, Kierstina eller något liknande och Boel kan
exempelvis vara Bodel, Bodilla, Botilla, Bolla, Bothilda och det bor
personer med samma namn från olika släkter på flera näraliggande ställen
samtidigt. Åtminstone på 1600-talet, men kanske även senare, kunde Jon,
Johann, Johannes och Hans användas omväxlande för en och samma person
liksom dess patronymikon Jons-son, Johans-son och Hans-son. Stavning på
gårdsnamn varierar också.
Efternamn är en ganska
sen företeelse. Efternamn, patronymikon och släktnamn har ursprungligen
inte samma innebörd.
För några århundraden sedan
identifierades personer med namn och härkomst på ett ganska naturligt och
logiskt sätt efter metoder som fortfarande tillämpas i flera länder, bl a
Ryssland. Principen var att personen vanligen kallades vid ett unikt
namn, det tilltalsnamn som vi numera betecknar som förnamn. Vid behov
kunde en precisering göras med ett tillägg som oftast var ett
patronymikon och ibland angav man också bostället. Eftersom mönstret är
detsamma på olika håll i världen kan man anta att denna praxis uppstod
utan några regler som dikterades uppifrån av någon myndighet. I Spanien
gick man ännu längre. Där kunde en person ha både patronymikon och
matronymikon, moderns och faderns släktnamn och flera förnamn.
Mönstret är
:
Tilltalsnamn –Fadersnamn—Släktnamn
Rasmus Persson Feuk
Bo Jonsson Grip
Vjatjeslav Michailevitj Skrjabin
(Michailevitj=”Mikaelsson”)
Ivan Petrovich Pavlov (Petrovich= “Pettersson”)
Alexandra Michailovna Kollontaj (Michailovna=
“Mikaelsdotter”)
Valentina Vladimirovna Tereskova (
Vladimirovna=”Valdemarsdotter”)
Ex. Per Olas son på Haga, Kjersti
Lars dotter på Sjövik. Detta blev så småningom Per
Olsson och Kjersti Larsdotter, men Olsson och
Persdotter var fortfarande patronymika och inte efternamn i vår mening.
Om Per och Kjersti gifte sig och bildade familj var Kjersti fortfarande Kjersti
Larsdotter men hon kallades ofta Kjersti Per Ols
eller bara mor Kjersti och för barnen använde man
patronymika som Pers son och Pers dotter. Nils Jönssons fru kallades t ex
Mor Nils Jöns. På landsbygden kunde sådana benämningar
användas av äldre människor så sent som på 1940-talet.
Bruket av patronymika upphörde inte helt förrän 1966.
Det har alltid varit problematiskt att finna ut hur
barn från utomäktenskapliga förbindelser bör kallas.
I sällsynta fall har namn som Fadersdotter,
Modersdotter, Fadersson och Modersson och även matronymika som Ingas
dotter och Karnas son och liknande förekommit, men ofta fick styvfadern
eller någon annan bidra med patronymikon
Under 1800-talets senare del
och tidigt 1900-tal påbjöds en del förändringar som innebar att
patronymika började att användas som efternamn. Detta har ställt till en
hel del oreda för isynnerhet genealoger. Kvinnor som ursprungligen
kallats Inga Persdotter, Lisa Nilsdotter eller liknande började nu kallas
Inga Persson och Lisa Nilsson och man kan inte säkert veta om efternamnen
härrörde från make eller från fader.
Det förekom även
tidigare att ogifta kvinnor tog sig efternamn som slutade på -son.
Ett välkänt ex på detta är dottern till vaktmästare Lindborg vid
Gustav III:s hov. Hon är känd som sierskan ”Mamsell Arfvidsson”. Ulrica
Arfvidsson (1734-1801) hade sitt efternamn efter
styvfadern, hovkocken Arfvid Arfvidsson
Barn födda utom äktenskapet eller fosterbarn fick den
ogifta moderns efternamn eller, efter giftermål, styvfaderns efternamn.
Barn som togs omhand av en familj kunde kallas vid familjefaderns
efternamn även om inte adoption förelåg.
Efternamnet kunde ändras då barnet bytte värdfamilj.
Släktnamnen hade ofta sitt
ursprung i namnet på bostället, gården, orten, yrkesbenämningen,
soldatnamnet, adelsvapnet eller annat. Detta kunde tillfogas efter
patronymikonet och preciserade då ytterligare vilken person man avsåg.
I namnförordningen 1901 stadgas
att alla skall bära släktnamn och att gift kvinna skall bära makes
släktnamn. I åtskilliga fall behöll man sitt patronymikon som släktnamn,
vilket innebar att ordet släktnamn fick en annan innebörd än tidigare.
Ortsnamn är ursprungligen
ofta namn på boställen. Området behåller namnet och när gården försvunnit
och när minnet av den så småningom förbleknat kan ortens centrum och
gränser variera med tiden likt formförändringarna hos en simmande amöba.
Orters relativa storlekar
och betydelse varierar med tiden. Sedan Limhamn blivit köping 1906
betraktades Hyllie som en mindre del eller grannort till Limhamn. För två
århundraden sedan var Hyllie socken dominant och Limhamn relativt
obetydlig del därav. Liknande gäller för t ex Börringe/Svedala,
Kristiandstad/Vää/Åhus eller Ängelholm/Luntertun m fl.
Förväxlingsrisker
Ett
exempel:
En
kyrkobyggnad byggdes 1890 som ersättning för den gamla medeltidskyrkan i
Hyllie som rivits. Området där kyrkan byggdes kallas Högbo. Högboskolan
och Högbogården låg helt nära. Efter att Limhamn blivit köping 1906 kom
Hyllie att betraktas som en del av Limhamn och den nya kyrkan på Högbo
började nu kallas Limhamns kyrka.
Kyrkoherden
Karl Sandegård på Högbo var verksam på tidigt 1900-tal i Limhamn.
Karl
Sandegård var son till den danske inspektoren Adolf Sandegaard på
Limhamnsgården. Sandegårdsgatan liksom Sandegårdsbron något hundratal
meter ut i vattnet från Kåsen är uppkallade efter denne kalkhandlande
inspektor
Karl
Sandegård blev den förste kyrkoherden då Limhamn blev eget pastorat efter
att ha inkorporerats med Malmö 1915. Kyrkoherden Karl Sandegård var nära
vän med skolläraren på Högbo, Carl Sellberg som blivit invald i
kyrkorådet 1906.
I avsikt
att få flera uppgifter om kyrkoherden Sandegård på Högbo och hans ursprung
använde jag sökmotorn Google. Förutom sökkriterierna ”Kyrkoherde Karl
Sandegård” och ”Högbo” inriktade jag mitt sökande på prästmän som varit
verksamma under det tidiga 1900-talet. Jag fann genast en kyrkoherde Karl
Sandegård, född i Högbo och prästvigd 1905.
Men!!-
Detta Högbo låg i Gästrikland.
Alltså!
Två samtidigt levande helt olika personer som hade
den, som man tror, ovanliga namnkombinationen Karl Sandegård.
Båda var prästmän (kyrkoherdar)
Båda hade anknytning till ett Högbo
Några andra exempel:
Det fanns flera Gullog Mogensdotter i Jämtland på
1600-talet och tidigare.
Det fanns flera Hans Nielsen Berg på 16- och
17-hundratalet.
Det fanns åtskilliga Ealgyth, Eadgyth, Edit med
anknytning till engelska kungahus under seklerna före 1100-talet.
Alltså!
Ett förmodat ovanligt namn kan bäras
av flera personer under samma tidsperiod på samma hemvist eller på
hemvister med samma namn. Yrket eller andra kännetecken
kan dessutom vara lika men likväl kan det röra sig om olika
personer.
Svårigheter att komma
vidare bakåt i tiden
Kyrkolagen av 1686 föreskrev att prästerna skall föra bok över
födelse, dop, giftermål, flyttning och begravning., men efterlevnaden av
lagen blev inte omedelbar. Visserligen fanns i Sverige föreskrifter om förandet
av dopbok redan omkring 1600, men Skåne tillhörde inte Sverige förrän
efter Roskildefreden 1658.
En förutsättning för att de danska
prästerna skulle få behålla sina tjänster var att de använde svenskt
språk i sin ämbetsutövning och i sina predikningar. Dansktalande präster
ersattes i stor utsträckning av svensktalande. Dessa var i en del fall
försvenskade norrmän dvs opportunister och överlöpare från Jämtland och
Härjedalen. Dessa landskap jämte Gotland och Ösel tillfördes Sverige
genom freden i Brömsebro 1645 med stöd av Nederländerna och Frankrike.
Under hela senare hälften av 1600-talet
led skånsk allmoge och kanske i synnerhet deras danska präster av
påtvingad försvenskning, hänsynslösa myndighetsåtgärder och upprepade
krigstillstånd med därmed följande plundring tortyr och våld.
Den officiella svenska
historieskrivningen är än idag i grunden tillrättalagd och osann.
Försvenskningen innebar en etnisk rensning som inte ens överträffas av de
nittonhundratalets övergrepp som nutidens svenskar förfasar sig över. Det
hörde till ordningen att skånska bönder dödades eller förslavades under
svenskar som tog över deras gårdar. En stor del av den vuxna manliga
befolkningen tvångsenrollerades i den svenska krigsmakten och skickades
iväg till Balticum. Mängder av skåningar ur alla samhällsläger flydde
över sundet trots hårdnande bevakning.
I synnerhet under krigsåren 1676 till
1679 visste prästerna, såsom företrädare för myndigheterna, ofta inte på
vilken sida de skulle stå och blev hårt ansatta av såväl snapphanar,
allmoge som militär och andra makthavare. Självklart inverkade detta
negativt på deras möjligheter att föra kyrkböcker, vilket delvis
förklarar svårigheterna att komma vidare i följandet av skånska släkter
då man nått sent sextonhundratal eller 1700-talets första del.
Det ligger i sakens natur att krönikan
aldrig blir färdig. Nya eller korrigerande uppgifter medför ofta att hela
krönikan måste revideras. Det kommer alltid att finnas utrymme för den
som vill fortsätta med krönikan. Att leva i nuet och se framåt utesluter
inte att ibland minnas sina föregångare och kanske känna igen sig.
|
