Sverige blev världsbekant för ”den svenska synden" efter filmen ”Hon dansade en sommar" och ryktet förstärktes ytterligare vid decenniets slut bl a efter Ingemar Bergmans film ”Tystnaden".

Å andra sidan protesterade moralisterna indignerat mot att Vilhelm Moberg lät byhoran nämna vid namn den manliga kroppsdel som fanns i den hand där inte riksdalern fanns och i Norge drogs Agnar Mykle inför rätta för sina romaner.

Femtiotalet var missernas och pinuppornas decennium. Marylin Monroe och något senare Gina Lollobrigida, Sophia Loren, Brigitte Bardot är typiska representanter liksom malmöflickan Anita Ekberg.

Former och detaljer kunde anas genom tunn genomsiktlig nylon som nu ersatte tidigare decenniers laxrosa siden. Strumporna som damerna frös i och skjortorna som herrarna svettades i var av nylon. Damerna hade strumpeband på höfthållaren och denna klämde ihop två mjuka delar till en enda (ända!?) hård enhet.

Det talades och skrevs också utomlands om ”det svenska frosseriet", "Smorgasbordet!"

Stalin dog 1953 men först 1956 erkändes i Sovjet hans illdåd av Chrustjov som då gjort sig av med Malenkov, Molotov, Bulganin, Beria och allt vad de nu hette. Ryssarna skickade upp sin Sputnik 1957.

Den som inte rökade själv var skyldig att vara passiv rökare, även om begreppet ”passiv rökare" uppfanns först trettio år senare. Besökande rökande bad aldrig om lov eftersom rökning var en rättighet. Att föredra ren luft var en oförskämdhet.

Fanns inga askkoppar så skakade man av cigarettaskan eller rotade ut pipan på assietten eller i närmsta blomkruka. Folk som föredrog ren luft ansågs intoleranta.

Skinnknuttarna hoppade av sina motorcyklar, satte sig bak ratten och blev raggare. Vespan, Tommy Steele, Elvis, Flygande tunnan, plast, moped är några av de företeelser som märktes mest.

Det blev allt vanligare att man ersatte vedeldningen med oljeeldning. Redan vid sekelskiftet hade man börjat elda med olja i krigsfartygens ångmaskiner. Kanske började man att värma upp bostader med olja i Sverige någon gång på förtiotalet, men far installerade oljeeldning i slutet av femtiotalet.

Träden i gatualléerna togs bort liksom alla cykelbanor. Asfalt och betong och byggandets miljonprogram och en explosiv ökning av bilismen i slutet av decenniet. Det skulle ta ca trettio år innan man åter förstod att cykelbanor och grönska behövdes i stadsmiljön.

Vid decenniets slut började mjölkbutikerna att försvinna. Expediterna öste nu inte längre upp mjölken i kundernas medhavda hinkar. Nu började mjölken försäljas i vanliga livsmedelsbutiker i glasflaskor med vid hals. Senare kom pappförpackningarna.

Varje vardag mellan strax efter kl 16 översvämmades centrala Malmö av cyklister från Malmös största arbetsplats med över femtusen anställda, Kockums.

Kockums

Året var 1950, samma år som koreakriget började.

Efter realexamen ville jag gå i gymnasiet. Far hade inte samma uppfattning. Han ansåg (med rätta) att jag borde ha skött mig bättre i realskolan.

I stället för att följa med avgångsklassen på en skolresa började jag omedelbart att arbeta på elektrikerverkstaden vid Kockums som lärling och hjälpare till mera erfarna elektriker på kylfartyg och tankfartyg.

Den stora tanker på 24000 ton dedweight, som byggdes på Kockums 1950, var mycket omtalad och man talade mycket om att man var nära gränsen för storleken för fartyg, som var möjliga att sjösätta i sundet. Innan Kockums varv började avvecklas på 1970-talet hade man där byggt ett mera än fyra gånger så stort fartyg (1140000 Tdw).

På ett annat varv, Uddevallavarvet, fick man en beställning år 1973 på ett mer än 20 gånger så stort fartyg, en tanker på 485000 ton (men detta varv låg ju inte vid Öresund).

På femtiotalet svetsades större delen av fartygen, men delar av överbyggnaden t ex maskinkappen, nitades fortfarande. De vitglödgade nitarna bearbetades med tryckluftdrivna nithammare som åstadkom ett olidligt larm. Öronpropparna som utdelades till arbetarna hade ofta dålig passform och var besvärliga att använda. Eftersom man dessutom måste kommunicera med varandra avstod man i flesta fall från att använda hörselskydd.

Vid ett tillfälle i en tillfällig paus i nithammarens larm, hördes en knall då en rykande vitglödgad nit slog i avsatsen alldeles intill mig efter ett fall på ca 10 m. Skyddshjälmar, som numera brukas på arbetsplatserna, var inte vanliga och fanns kanske inte på den tiden. De blev allmänna först i följande decennium.

En stor del av arbetet som elektrikerlärling gick ut på kabelmontage. Av bandjärn tillverkades klammer genom att man bearbetade bandjärnet mot en matris bestående av kabelbitar med de olika tjocklekar som motsvarade de parallella kablar som skulle monteras. Klamren som höll kablarna skruvades fast mot tak eller skott med treåttondelsskruv i förborrade och gängade hål. Vanan att borra och gänga och böja klammer var väl inövad efter praktiken en sommar tidigare som elektrikerlärling på cementfabrikens anläggningar vid Limhamns kalkbrott.

Vid en kabeldragning i maskinrummet i ett av kylfartygen skulle kablarna monteras i taket ovanför isolerade ventilationstrummor. Trummorna hade isolerats med oskyddad glasull, som hölls på plats med hjälp av hönsnät. I ungdomligt oerfaren aningslöshet låg jag på rygg bland glasullen och borrade i taket. Eftersom det var sommar, bars ett minimum av kläder under de löst sittande överdragskläderna. Det stack och kliade på kroppen i flera dygn. De osynligt små glasnålarna var nästan omöjliga att bli av med trots ihärdigt tvålande och duschande.

Facket

Som kockumsarbetare måste man tillhöra facket.

Den som av någon anledning önskade att stå utanför hade att räkna med en synnerligen obehaglig behandling av fackföreningen eller några av dess enskilda medlemmar. Detta hade jag fått höra och följaktligen anslöt jag mig till facket omedelbart utan att ens veta vad medlemsskapet innebar eller förpliktigade till. Uppgifter om medlemsavgiftens storlek och när, hur och till vem medlemskontingenten skulle betalas har jag inget minne av och efter en vecka var det hela bortglömt.

Efter några veckors anställning blev jag vid ett tillfälle anmodad att omedelbart bege mig till vagnsverkstaden och där uppsöka min far. Efter en rejäl uppsträckning för oinbetalda fackföreningsavgifter beordrade far den dumme sonen att omedelbart ta kontakt med de fackliga företrädarna och försöka ställa det hela tillrätta. Far hade tydligen genom min försummelse fått ta emot obehagligheter från fackliga ledare.

Det kunde nu inte lösas så enkelt som att betala det felande beloppet jämte ränta eller någon form av förseningsavgift eftersom förseelsen var så allvarlig. Den sjuttonårige förövaren måste ställas till svars för sina handlingar. På rätt tid och plats i ett rum på Folkets hus vid Nobeltorget hade man att inställa sig för förhör och botgörelse inför två mäktiga pampar. Efter en i skarp ton hållen information om de dryga böter som normalt var följden av försummad inbetalning och hur allvarliga konsekvenser ett uteslutande ur facket skulle bli för min framtid, klargjorde bossarna i hotfulla ordalag hur svårt och kostsamt ett återinträdande i facket skulle bli.

Kamrat Rasmusson blev efter den betan en foglig medlem, som undvek konfrontationer med fackpampar, ofta lätt igenkännbara till utseende, uttrycksätt och kroppsspråk.

Arbetare och tjänstemän på 50-talet

Arbetsförhållandena för industriarbetaren på 40- och 50-talen var ganska lika oavsett arbetsplats. Mina första erfarenheter från verkstadsmiljön härrör från feriearbete under senare delen av förtiotalet som lärling vid cementfrabrikens elektroverkstad i Limhamn och som svarvare vid AB Bleckvarufabriken, som jämte bl a Carl Lunds Fabriker, i Sofielund i Malmö ingick koncernen Plåtmanufaktur, senare kallad PLM.

I många delar var erfarenheterna av samma slag som elektrikerlärling vid Kockums verkstad 1950 och som kemisk teknisk arbetare vid Berol i Mölndal och delvis även som linjearbetare vid Telegrafverket 1951-1955.

I regel började arbetet kl 7 vilket innebar att man måste ur sängen senast kl 6 eller ibland kanske en halvtimme tidigare om man hade några km att cykla eller ännu tidigare vid regn eller snöglopp. Tjänstemännen, som kallades ”knoddar”, började vid niotiden.

På 50-talet fick man stämpla in eller ut då man anlände till, respektive lämnade arbetsplatsen.

Arbetet var oftast smutsigt och bullrande Ofta arbetade man på ackord med villkor som bestämts genom tidstudier. Lönen i övrigt var bestämd i avtal mellan fackförbund och arbetsgivarorgnisation. Fredagen var avlöningsdag för arbetarna, alla hade lön enligt avtal. Tjänstemännen hade månadslön och lönerna var individuella.

Som arbetare hade man mat med sig. Smörgåsarna som skulle räcka till raster och lunch förvarades i en aluminiumlåda eller unicabox. Kaffe hade man ibland med sig på termosflaska, men ofta drack man mjölk direkt ur flaskan till smörgåsarna eftersom det ofta var ordnat så att mjölk kunde inhandlas på arbetsplatsen. Mjölkdrickandet var anmärkningsvärt omfattande bland arbetarna. Ätandet på lunchen klarades av på några minuter. Resten av lunchtiden gick åt för kortspel.

Lunchen var det enda officiella arbetsuppehållet, men det medgavs att arbetaren under femton minuter vid niotiden på förmiddagen kunde inta en mindre förtäring om detta skedde på stående fot vid arbetsstället. Stolar eller något annat som gick att sitta på förekom aldrig i verkstäderna eftersom allt arbete förutsattes ske stående. Att sätta sig uppe på arbetsbordet med benen fritt hängande medan man åt var inte tillåtet. Minst en fot måste vara placerad på golvet. På eftermiddagen medgavs inget ätande på arbetsplatsen men det förekom ofta att arbetaren satte sig över detta.

Förutom svordomar, grova sexuella skämt eller invektiv och föraktfulla omdömen om ”knoddarna” och ”storgubbarna”, förmännen, verkmästarna eller ingenjörerna var alkohol, fruntimmer och fotboll de dominerade samtalsämnena.

Under arbetsdagens sista timme förberedde sig arbetarna så att de kunde lämna arbetsplatsen så snart fabrikssirenen ljöd. Det blev som regel inte mycket annat uträttat under sista timmarna.

Gästarbetare

Bland arbetarna vid Kockums fanns åtskilliga nationaliteter representerade. Man behövde arbetskraft i Sverige under slutet av fyrtio- och början av femtiotalet och tog in arbetare från utlandet, ofta italienare och jugoslaver.

Om inte italienarna hade så stora möjligheter att sjunga under själva arbetet, så sjöng man desto ljudligare i tvättrummen och duscharna då man förberedde sig för att gå hem till sina förläggningar. Det rörde sig då inte om enklare schlagersång utan om arior och romanser och rösterna var välljudande och utförandet kunde vara utsökt!

Italienarna skilde sig i regel positivt från många svenska arbetare beträffande hygien, bildning och kanske ibland också i yrkesskicklighet, även om undantag kanske förekom. Språksvårigheterna kunde ofta maskera deras kvaliteter och italienarna var som regel inte särskilt väl sedda av fackföreningarna och många av sina svenska arbetskamrater.

En liten, blekfet man vid namn Algot var en av italienarnas värsta belackare. Denne, som arbetade som assistent till skyddsingenjören och tillika hade uppdrag som någon slags studieadministratör i ABF, uppfattade jag som en typisk representant för korkad socialdemokratisk präktighet.

Även en del balter fanns bland arbetarna.

Kanske kom några av dessa från tyska koncentrationsläger eller som flyktingar vid krigsslutet med hjälp av sjöodugliga fiskebåtar över Östersjön. De som inte lyckades fly innan de tvångsrekryterats i tyska armén hade under flykten tyska uniformspersedlar på sig, vilket kanske missuppfattades av en del svenskar som inte begrep eller ville begripa sammanhangen. Men åtskilliga balter hade, ”i valet mellan pest och kolera" föredragit tyskarna framför ryssarna, vilket naturligtvis inte behöver betyda att de haft nazistiska sympatier. Men visst fanns det även nazistsympatisörer i Balticum.

En av balterna, Julius, var estländare och hade en avancerad flygteknisk ingenjörsutbildning, men arbetade vid Kockums som elektriker. Han hade en brilliant humor och forcerade språkbarriären galant med sin intelligens och uppfinningsförmåga. De truckar, som ständigt kördes runt på fabriksområdet för att transportera personal, brukade han kalla för ”apparater" eller ”apparatmaskiner". På truckarna åkte man stående på öppna flak.

Efter att ha förberett materiel och verktyg inne på verkstaden var vi ofta klara hoppa på någon av truckarna för transport ut till 24000-tonnaren vid halvnio eller niotiden. Just vid denna tid började kontorspersonalen sitt arbete och vi brukade då åka förbi prydligt klädda ingenjörer och kontorsflickor, som ofta kom i grupper.

De arbetsställ vi tilldelats var förvisso inte prydliga och hade ibland dålig passform. Man kände sig som om man var klädd som Charlie Chaplin i filmen Guldfeber. I den värsta sommarvämen hade man ibland nästan ingenting inunder det löst sittande och alldeles för stora blåstället. Kalsongerna hade inte heller någon särskilt bra passform och framsidan var inte heller så sinnrikt konstruerad som den är på moderna plagg.

En morgon stod Julius mitt emot mig på den motsatta sidan av trucken. Jag förstod till en början inte skälet till att han såg så road ut men när vi just passerat ett par grupper av kontorister pekade han på mina byxor och konstaterade skrattande:

”Rasmus kuk komma där ut och alla söta kontorsflickor titta!"

Balterna, som under kriget kanske ofta hade att välja mellan vedervärdiga alternativ som att göra tjänst i tyska armen eller skickas till nazisternas koncentrationsläger, valde naturligtvis ofta det första alternativet, dels för att rädda livhanken dels på grund av sina erfarenheter av ryssarna. Så sent som på femtiotalet kände de sig fortfarande inte säkra i Sverige och förberedde flykt till Sydamerika. En del gav sig iväg med fartyg med tvivelaktig sjövärdighet. Man hade med sig lastbilar, eftersom man planerade att klara försörjningen med fraktverksamhet. Möjligen klarade något av fartygen överfarten.

Kultur

Så småningom kom insikten om behov av violinlektioner. Första ansatsen till lektioner var en anmälan till en studiecirkel i ABF-regi. Ledaren för studiecirkeln, Gunnar Tullgren, var altviolinist vid konserthusstiftelsens symfoniorkester.

Vid den första sammankomsten i studiecirkeln infann sig inte Tullgren, beroende på ett missförstånd mellan Tullgren och studieadministratören Algot beträffande tid och plats. Algot tyckte jag mig känna igen som assistenten till skyddsingenjören på Kockums.

Gruppen var ganska heterogen. Några var fullständiga nybörjare medan andra hade spelat flera år. Jag kan inte minnas att jag deltog i mera än en av de följande sammankomsterna. På grund av antalet deltagare kunde inte Tullgren ägna mer än några minuter åt var och en av oss.

Efter en tid kontaktade jag åter Tullgren för att ta privatlektioner, som han hade föreslagit då vi träffades på studiecirkeln. Detta gjorde jag trots varnande röster från kamrater i KFUM-orkestern. Priset var 4 kr per gång med en lektion per vecka, som kanske motsvarar ca 75 kr i nuvarande penningvärde. Eftersom egna försök inte tycktes ge resultat, blev beslutet att blint följa alla Tullgrens instruktioner, vilket var ödesdigert. Privatlektionerna upphörde snart, men de inövade felaktigheterna har suttit kvar långt upp i åren och förhindrat möjligheterna för en avancerad teknik. Kanske missförstods hans anvisningar.

En stor del av lönen gick åt för inköp av noter för violin och piano och för grammofonskivor. En vevbar resegrammofon inköptes i Hagströms musikaffär vid Triangeln i Malmö. Operaarior, ouvertyrer och violinstycken favoriserades. Som flitig besökare av Konserthusstiftelsens konserter och brukade jag sitta långt fram för att kunna studera violinisternas teknik. Konsertmästaren Charles Senderovitj hade en speciell hållning av vänsterhandens tumme. Han efterträddes 1950 av Jaroslaw Suchy. Naturligtvis var man angelägen om att gå på just de konserter där violinister som Wolfgang Sneiderhahn, David Oistrach, Endre Wolf, Charles Garaguly, Josef Grünfarb m fl hade solistuppdrag.

Kammarmusikkonserter i regi av Salomon Smiths kammarmusikförening brukade hållas i Knutssalen eller i Landstingssalen i Rådhuset. Särskilt minns jag gästspelet av Quartetto Italiano i Knutssalen, violinisten Jaroslav Suchy och pianisten Hilda Waldeland och Sten Broman som altviolinist i stråkkvartett och Koppelkvartetten.

Stadsteatern och bioteatern Amiralen besöktes då det bjöds på operor och operetter och sk musicals som då var en relativt ny företeelse.

Exempel på minnesvärda föreställningar är Aida, Trollflöjten, Figaros Bröllop, Tosca, Carmen (med Berit Frodi som Carmen, Olov Gertel som Don José och Nils Bäckström som matadoren Escamillo), Barberaren i Sevilla (med Paul Höglund som doctor Bartolo och Eva Prytz som Rosina), Kronbruden (med Paul Höglund som näcken), Rigoletto, Oklahoma (med Ulla Sallert och Nils Bäckström), Läderlappen (med Ethel Mårtensson som Rosalinda Eisenstein), Köpmannen i Venedig, Zigenarbaronen, Tiggarstudenten (med Åke Askner, som Ollendorff och som ”gav henne blott uppå skuldran en kyss" och Per Grundén som studenten Zymon), Lilla Helgonet (med söta Sonja Stjärnkvist), Vita Hästen (med Max Hansen som Leopold ), Kiss me Kate (med Åke Askner och Bertil Nordström som två gangsters), Orfeus i underjorden (med smådjävlar som åkte runt på mopeder i underjorden så att hela Stadsteatern stank av avgaser), Anny Get Your Gun, Teaterbåten och My Fair Lady m fl.

Föreställningar av annan art kunde också duga. T ex Svedenhjälms (med Anders de Vahl), Shakespeares En Midsommarnattsdröm (med Viveca Linder som Puck), Tennesse Williams Katt på hett plåttak, Ibsens Vildanden..

Televisionen hade ännu inte kommit och bio och teaterbiljetter hade ett överkomligt pris. Skotten John Baird uppfann visserligen telelvisionen redan 1925 och uppfinningen demonstrerades i Stockholm redan 1930, men i Sverige gjordes inga utsändningar förrän på femtiotalet. Far skaffade TV 1959, men då var jag redan gift och bodde på annat håll. Det billigaste nöjet var att stå där hemma och öva på fiolen.

Jag började ta sånglektioner vid Malmö musikkonservatorium. Ett skäl till sånglektionerna var, att träna förmågan att läsa noter. Bristfälliga kunskaper om hur notskrift skulle tolkas, var förutom synsvårigheterna ett stort hinder för primavistaspel. Mitt spel efter noter var en blandning av gehörsspel och gissning.

Från badbaljan i källaren ekade ”Sten-Sture- balladen" ”Kung Heimer og Aslög" ”Klunkom Velam Velamson" ”Sången om loppan" ”Gyllne kalven" och ”I djupa källarvalvet". Rösten var nu allt annat än vacker, vilket sångaren tyvärr bortsåg ifrån, men lyckligtvis insåg han själv redan efter ett par lektioner att de inte borde fortsätta.

Saluhallen som uppfördes 1907 på Lugnet vid Föreningsgatan blev under 1940- och 1950-talet bl a använd för utställningar. I folkbildande syfte och även för skolungdom genomfördes bl a en pedagogisk utställning om atomenergi som ju var rykande aktuell under dessa år. Ganska snart efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945 började man alltmera tala om "atomkraftens fredliga utnyttjande". Då talade man om "atombomb" och "atomenergi". Orden "kärnvapen" och "kärnkraft" använde man inte förrän långt senare. På utställningen liksom i andra sammanhang framhölls med eftertryck att en atomreaktor var helt ofarlig och aldrig kan explodera. Några kommersiella reaktorer för kraftproduktion fanns ännu inte. De planerade reaktorer som beskrevs var grafit- och tungvattenmodererade fissionsreaktorer. De enda reaktorer som man då hade erfarenhet av var reaktorer för forskning (1942) och för framställning av plutonium (1944) för atombomber. Studieförbunden hakade naturligtvis på. Iklädd televerkets uniform med blanka mässingsknappar (uniformsplikt!) tog jag efter arbetsdagens slut tåget till Lund för att undervisas om atomen i Folkuniversitetets regi på Fysiska Institutionen.

Genom föreläsningsföreningarna i Malmö och Limhamn fanns också möjligheter att vidga sina vyer. Det kunde handla om astronomi, svensk handel och sjöfart eller slaget vid Poltava mm. Vid ett tillfälle i början av femtiotalet föreläste en dansk dr Brinkfort om yoga och hypnos i Borgarskolans aula. Till sin hjälp hade han en kvinnlig assistent, Edith Enna, som visade de olika ställningarna. Hon uppträdde lätt klädd i en svart tricot och hade en påtagligt välformad kropp trots att hon, enligt dr Brinkfort, var sextio år gammal.

Hermods korrespondensinstitut

Att studera per korrespondens var alternativet för den som ville skaffa sig en utbildning på femtiotalet om man inte hade möjlighet att gå på gymnasiet. Fram till sextiotalet saknade korrespondensinstituten egen examensrätt, vilket innebar att tentamina och examina fick avläggas vid de statliga läroverken. Korrespondensinstituten Hermods och NKI synliggjorde sig i dagspress, veckotidningar och på annonspelare men deras effektivaste reklam var de utexaminerade privatisternas framgångar. Att ha avlagt studentexamen eller ingeniörsexamen efter att ha studerat vid Hermods, på kvällar, nätter och helger jämsides med dagligt arbete gav hög status och konkurrensfördelar. Skadorna av den sociala isolering som kan bli följden av en sådan livsföring tänkte man inte på.

”Statens kaka är knapp men säker" sades det. Den var åtminstone knapp och utbildning kostar pengar. Jag köpte på avbetalning en ingenjörskurs på Hermods och den var inte billig.

Trött på kvällarna efter dagens arbete var det lätt att somna över kursbreven. Det gick bättre att studera efter en stunds sömn. Det kom att innebära att nätterna togs i anspråk för studier.

Senare bytte jag ut ingenjörskursen mot en gymnasiekurs. Som privatist tilläts man tentera av ett ämne i taget med undantag för de fyra sista ämnena som skulle tenteras i samband med studentexamen.

KFUM-orkestern

I orkestern brukade jag kallas Pizzikato, senare förkortat till Kato, som följd av ett okonventionellt (okunnigt!) sätt att knäppa på strängarna. På grund av ett idogt övande på violinen och tack vare, eller kanske rättare sagt, trots lektionerna för Tullgren, började det låta lite bättre.

Vid några tillfällen kom även flöjten till användning i KFUM-orkestern. Med en piccolaflöjt, inköpt hos Hagströms musikaffär vid Triangeln i Malmö förstördes musik både i Limhamn och i KFUM-orkestern. Piccolan fanns kvar flera år senare då jag spelade i musikkåren i Perstorp under en period som skiftslaborant 1956 vid ättikfabriken. Den såldes 1962 på grund av ekonomiska behov under universitetsstudierna

Orkestern växte både till storlek och anseende. Vi fick altviolinister. En originell man som hette Alarik Selén och en teologistuderande som hette Krister Brandt spelade viola. Krister kom från Åkarp och hade då följe med en kvinnlig violinist, Ulla Svensson, som jag var hemligt förälskad i.

Plötsligt dök ett litet blont yrväder upp med sin fiol på en av repetitionerna. Hon hette Birgitta Malmkvist men kallades till en början "Brigitte" och var kanske 13 eller 14 år då hon kom till orkestern. Hennes bror Tommy spelade flöjt några år senare i orkestern. Hon var påfallande musikalisk och hade en slående fallenhet för violinspel. Redan efter något år överglänste hon oss alla. Hon visade i början ett intresse för mig som ledde till situationer som jag ibland inte kunde hantera.

Efter några år hamnade hon i Sveriges Radios Symfoniorkester där också Bertil Orsin spelade. Flera andra av mina kamrater i KFUM orkestern kom senare att sitta i landets stora symfoniorkestrar. Jag var betydligt mindre framgångsrik.

Cellostämman bestod först endast av Torsten Hemström och en man som hette Adlervald och som var betydligt äldre än oss övriga. Snart tillkom flera cellister. Bland andra pianisten Helga Waldelands dotter Hege spelade cello. Siv Drevsjö spelade också cello och hennes tvillingsyster, Lilian, spelade fiol. En annan av försteviolinisterna hette Nils Lundblad.

En av förste violinisterna hette Åke Broberg. Han ledde den dansorkester som svarade för gammeldans och tango på den dansbana som kallades ”Brända tomten" i Malmö Folkets park. Dansbanan låg på den plats där tidigare en nedbrunnen berg- och dalbana legat, därav namnet. Broberg arbetade som nitare på Kockums. Han var tveklöst en av de bättre violinisterna i orkestern.

Sven Nilsson som tidigare spelade klarinett och Egon Wollmér som hade spelat tuba började båda spela fagott, och Lennart Gustafsson som spelat trombon bytte denna mot oboe. Flöjtisten Åke Svensson efterträddes av Georg Nordström och några år senare hette flöjtisten Gunilla Palmkvist. Som gift några år senare hette hon von Bahr.

På den tiden måste en orkester uppvisa en tillräckligt hög klass för att kunna upptagas som medlem i RSAO. Sten Broman kom och lyssnade och godkände oss. Snart blev orkestern KFUMs Symfoniorkester.

Otto Kern spelade Griegs pianokonsert tillsammans med orkestern. Sammalunda gjorde ock Viggo Edén vid ett annat tillfälle och Leif Uvemark var solist i Haydns trumpetkonsert. Birgitta Malmkvist spelade Brams violinkonsert, Ingvar Ohlsson och Einar Hagbjer spelade Lundbyes konsertpolka för två violiner och Bertil Orsin spelade Mozarts violinkonsert i A-dur. Ingvar Ohlsson var också solist i Beethovens Romans i F-dur och Ingvars yngre bror Kjell, var solist i Webers klarinettkonsert. Åke Svensson var solist i Bachs h-moll-svit för flöjt och stråkorkester och spelade 1953 Mozarts flöjtkonsert i G-dur.

Jag satt i början bakom Einar Hagbjer och Sten Danielsson och spelade andrafiol men fick snart spela förstefiol ihop med Kjell Åke Bjärming, Ivar Ugglin och Torsten Hemström m fl. Torsten hade nu lämnat cellon. Ingrid Eriksson från Lund efterträdde Ingvar Ohlsson som konsertmästare.

KFUM-orkestern besökte vid ett par tillfällen Ljungskile folkhögskola där orkesterns grundare, Karl Ivan Boström, var rektor. Senare hade vi gemensamma konserter med KFUMs orkester i Köpenhamn. Vi gjorde en konsertresa till Lübeck och senare till Essen där vi hade konserter ihop med en ungdomssymfoniorkester. Essenorkestern inbjöds därefter till Malmö där även gemensamma konserter anordnades.

För att lära lite om harmonier och ackordanalys köpte jag en gitarr som var byggd av Bengt Nilssons farbror Albert och ett häfte som beskrev greppen för ackorden. Piano var ouppnåeligt av ekonomiska skäl. Jag stördes av att den fasta placeringen av banden omöjliggjorde intonation och tiden räckte inte till. Lusten att fortsätta försvann snart.

Knivarna på Kockums

Kabelskalning är en vanlig arbetsuppgift för elektrikern.

Den tidens kablar hade ofta en mycket komplex mantling som kunde innehålla oljeindrypt väv, beck, helixformat järnband och bly mm. (Möjligen speciella kablar för marint bruk?) Att komma åt ledarna inne i dessa kablar var ett besvärligt, smutsigt och riskabelt arbete. Moraknivarna som man använde vid skalningen blev snabbt oskarpa, vilket gjorde att man ofta fick ta i med kraft för att skära igenom mantlingen. Ofta fick skalingen utföras i obekväma arbetsställningar, eftersom kablarna redan var fastklammade då skalningen var aktuell.

Vid ett tillfälle slant den slöa, smutsiga kniven på vänstra handens pekfinger. På sjukstugan konstaterade en ung, söt, kvinnlig läkare att en sena skadats. Det blev inget fiolspel på några veckor. Ärret var synligt flera decennier efteråt.

Lille vän

Mot slutet av sommaren var somliga dagar kalla med regn och blåst. Det skulle inte bli särskilt behagligt att arbeta ute på fartygen då vintern kom. Jag sade upp mig och började söka annat arbete.

En ung italienare som också tröttnat på arbetet vid Kockums hade kommit på samma tankar. Vi gick omkring i Malmö och diskuterade läget. Hans situation var betydligt mer prekär på grund av språksvårigheterna och förmodligen skulle han få ännu mer svårigheter på grund av sitt temperament, eftersom hans oberäkneliga humör växlade blixtsnabbt mellan innerlig vänlighet och häftig vrede. När man inte genast förstod vad han ville uttrycka på sin dåliga svenska blev han hysteriskt arg för att i nästa ögonblick bli vänlig på gränsen till kärleksfullt ömsint. ”Lille vän" var det tilltalsord han alltid använde.

Hans sydländskt manliga skönhet gjorde flickorna i fönsterna och på skolgården helt vilda då vi gick förbi Statens flickskola vid Johanneskyrkan.

Telegrafverket

Redan innan jag träffat italienaren hade jag planerat att söka arbete vid Telegrafverket (Kungliga Telegrafverket ) där man sökte folk för montagearbete. Det påstods att en viss praktik inom svagströmsområdet skulle kunna räknas in i den praktik man måste ha för att utbilda sig till elektroingenjör.

Då jag avslöjat mina planer för min italienske kamrat ville också han söka anställning där. Han ville att vi gemensamt skulle gå in till sektionsingenjör Beckman, till vilken jag kallats. Jag var lite orolig för att han med sitt oberäkneliga lynne skulle förstöra våra chanser till anställning.

Jag blev anställd men tyvärr avvisades min italienske kamrat, eftersom man inte kunde anställa utländska medborgare vid statliga verk på den tiden.

Min syster arbetade som telefonist vid Telegrafverkets station vid Drottninggatan.

Närtrafikstationen

Läkarundersökning, undertecknande av dokument om tystnadsplikt och måttagning för uniform genomfördes. Linjearbetarna, reparatörer och linjeförmän och förmodligen även linjemästare hade uniformsplikt.

I början bestod arbetsuppgifterna i att sitta i en växel på närtrafikstationen vid Adelgatan och ta emot felmeddelanden, som kom från andra stationer inom Malmöområdet. Meddelandena skulle noteras i en journal och sedan snarast vidareförmedlas till någon av reparatörerna. Ibland kom olika meddelanden samtidigt, avlösta av nya meddelanden innan man hunnit besvara eller skriva ned de föregående. Det kunde vara mycket stressande, då flera signallampor lyste samtidigt och summertonen från en ny påringning överröstade meddelandet som man just försökta att avlyssna. Om man i stressen glömde bort att föra något meddelande vidare till någon av reparatörerna, hade man att räkna med en mycket irriterad kritik.

Å andra sidan kunde det ibland gå tio eller femton minuter eller mer utan att något meddelande kom. Under dessa tysta perioder skulle samtalsräknare och snören till telefonväxlar repareras. Samtalsräknarna hade sifferhjul på en gemensam axel och en intrikat mekanik. Mycket förenklat kan man beskriva funktionen på följande sätt:

Elektriska impulser påverkade ett relä som ryckte till sig ett ankare. Ankaret påverkade en hake som grep i sifferhjulens kuggar, medan en fjäder bromsade rörelsen så att endast ett steg matades fram vid varje strömpuls. Vid vart tionde steg hos det första hjulet (ental) skulle även det andra hjulet (tiotal) matas fram ett steg.

Det var oftast nödvändigt att skruva isär räknaren för att kunna åtgärda felet. Då den sista sammanhållande skruven lossats, var det nödvändigt att hålla fast sidoplåtarna mellan tumme och pekfinger. Om man mycket försiktigt lättade på greppet, öppnade sig räknaren så mycket att man kunde komma åt att justera en slapp fjäder eller fästa ett löst kugghjul. Om man lättade på greppet en aning för mycket föll alla delarna isär och man fick ett fasligt arbete med att få ihop räknaren, om nu detta överhuvudtaget lät sig göra.

Ofta hände det att summern i växeln började ljuda just då man befann sig i detta känsliga läge i reparationsfasen. Man var tvungen att svara omedelbart, men man kunde ju inte utan vidare släppa greppet om räknaren. Innan man någorlunda lyckats bemästra situationen kunde ofta ytterligare en summer börja att ljuda på en annan inkommande linje i växeln. Medan man satt med telefonluren inklämd mellan haka och axel och noterade inkommande meddelande med högra handen och försökte hålla räknarens delar på plats med den vänstra handen, kunde det hända att summern ljöd för ett ytterligare inkommande samtal. För att kunna dra upp växelns kopplingssnöre och placera det i jacken fick man tillfälligt hålla pennan med munnen eftersom båda händerna var upptagna. Det var inte ovanligt att summern då ljöd för ytterligare ett inkommande samtal eller kanske två, eller tre!.

Såsom yngst och allas dräng föll kaffehämtningen på min lott. Såväl förmiddags- som eftermiddagskaffe hade prioritet framför alla andra arbetsuppgifter och skulle ordnas på bestämda klockslag. Efter att en gång ha missuppfattat denna prioritetsordning, vilket renderade en rejäl utskällning av linjemästare Sjöberg, stod det klart att hur mycket felanmälningar som än kom samtidigt i växeln, så skulle kaffehämtningen gå före.

Man kunde i allmänhet säga ”du" till reparatörerna med undantag för de allra äldsta. Linjeförman och linjemästare förväntade sig titeln som tilltalsord, men de använde själva ”du" då de talade till linjearbetarna. Detta ensidiga duande var vanligt även inom andra miljöer ända till mitten av sjuttiotalet. Lärarna sade t ex ”du" till sina elever, men eleverna förväntades använda tilltalsord som ”lärarn" ”adjunkten" ”magistern" ”lektorn" eller ”doktorn”.

Jag upplevde arbetssituationen på närtrafikstationen som förnedrande men försökte att inte visa hur det kändes. Efter ett år tillfrågades linjemästaren hövligt, om det inte skulle vara möjligt att få lite andra arbetsuppgifter. Efter att ha biträtt reparatörerna och som den ende av linjearbetarna med realexamen trodde jag mig ha ett försprång beträffande möjligheten att utbildas till reparatör.

Arbetslaget

Det blev mycket riktigt nya arbetsuppgifter.

Jag placerades i arbetslaget och hamnade således åter på lägsta rangplats. En av mina arbetskamrater var Sven Johansson, som varit min klasskamrat både i folkskolan och på Johannes Samrealskola, men som avbrutit sin skolgång före examen.

Arbetsuppgifterna bestod i kabeldragning, kabelskalning, sömnad av kopplingstråd på matris, lödning, montagearbete mm. De blymantlade kablarna syddes fast med bomullsgarn med hjälp av kroknål på stegar som gick nära taket fram till relästativen. Varje stege kunde bära över hundra kablar som sammansyddes till prydliga paket. Kabelstegarna passerade väggarna mellan reläsalarna genom gluggar, vilket naturligtvis innebar att man utsattes för mycket drag. Man blev ofta förkyld och det hände vid något tillfälle att jag fick blykolik av blydammet från kablarna. Arbetet var smutsigt och miljön otrivsam.

På relästativen var anordningar monterade, som kallades koordinatväljare, korskopplingar, överdrag, samtalsmätare mm. Koordinatväljarna, som var tunga klossar av den ungefärliga storleken 5 ggr 3 ggr 2 dm, hade namn som ledningsväljare, andregruppsväljare, linjeväljare mm. Varje väljare innehöll ett flertal reläer, bestående av elektromagneter, som i strömförande ögonblick drog till sig ankare som slöt eller bröt andra strömkretsar.

Med grov förenkling kan man beskriva deras funktion på följande sätt:

Då en abonnent slår en viss siffra på sin fingerskiva aktiveras ett visst relä i en viss väljare. Reläet för den slagna siffran bestämmer vilken väljare som skall aktiveras av nästa siffra osv...., tills ledningen för den uppringda abonnenten nås.

Allteftersom antalet abonnenter ökade krävdes montage av nya väljare. Eftersom väljarna var tunga, måsta väljarstativen vara dimensionerade därefter. Då nya stativ och väljare anlände, bar vi upp den tunga lasten från lastbilen på gatan via trapporna till den våning, där monteringen skulle ske. Stativens kanter skar in i händerna och man hade värk i armar, rygg och ben flera dagar efteråt. På telefonstationerna fanns stora tomma salar reserverade för framtida expansion.

I en stor ljus sal arbetade hundratals kvinnliga telefonister vid sina växlar. Växelborden löpte längs väggarna eller stod i rader ute på golvet. Under telefonsalens golv fanns ett halvmeterhögt utrymme, där vi linjearbetare kröp i dammet och smutsen, när vi drog fram nya kablar till växelborden. En del av telefonisterna var unga söta flickor, som var välvårdade och prydligt klädda. Några av dem hade varit mina skolkamrater. De hade i allmänhet, för ett ganska okvalificerat arbete, högre lön än vi jämnåriga linjearbetare. Telefonisterna hade hörtelefoner fastklämda över hjässan och talade i en liten lur, som satt på en platta, som bars i nivå med nyckelbenet. Samtalen kopplades genom att snören, innehållande koaxiala ledare och försedda med kontaktdon i ändarna, drogs upp ur hål i växelbordet och stacks in i jackar i en panel framför telefonisten. Det förekom också knappsatsbord, där samtalen kopplades genom att telefonisten slog in nummer på en knappsats.

Liksom mina kamrater var jag nyfiken på flickorna, men förfärligt blyg. Naturligtvis lyfte man på hatten eller mössan och bugade om man mötte någon av dessa damer på gatan. I fritidsammanhang och på danstillställningar använde man uteslutande ordet du vid tilltal, men i yrkessammanhang kunde det vara mera tveksamt, åtminstone initialt. Så sent som i början av femtiotalet var det inte självklart att unga män skulle säga ”du till okända damer. - Inte ens till jämnåriga eller yngre!

Vid ett tillfälle var min uppgift att dra en kabel i golvmellanrummet fram till fram knappsatsbordet. Inkopplingen förutsatte sedan, att man uppe i telefonsalen, bland alla telefonisterna, måste lyfta bort någon av de lämmar som satt framtill på knappsatsborden. Detta lät sig naturligvis inte göras då telefonisten satt kvar vid bordet. Jag går alltså fram till flickan vid det aktuella bordet och säger aningslöst och artigt följande:

”Får jag be fröken att akta sig lite, för nu måste jag ta fram lämmen!"

Betydligt mindre muntert var att bli hotad till livet, vilket förekom vid ett par tillfällen. Orsaken till hotet var den kommunistiska uppfattning som jag i min okunnighet ännu i övre tonåren företrädde och som jag, dumt nog, ofta gav uttryck för.

Då 1952 en svensk DC-3:a försvann under en flygning över Östersjön blev hoten allvarligare. Ännu mera allvarliga blev de då det framkom att ett katalinaplan, under spaning efter DC-3:an, tre dagar senare blev nedskjutet av sovjetryskt artilleri. Den officiella svenska ståndpunkten, som också hävdades från svensk sida i den notväxlingen som följde, var att DC-3:an inte hade spionuppdrag och att båda planen befunnit sig i internationellt lufttrum vid nedskjutningen.

På Televerket liksom på andra andra arbetsplatser diskuterades händelsen och större delen av allmänheten svalde som vanligt snällt och lydigt den officiella svenska hållningen vilken också som vanligt följsamt understöddes av massmedia. Det som stod i tidningen var fortfarande alltid sant, liksom på fyrtiotalet. Kommunisthatet var lika utbrett som rysshatet. Det senare var dessutom nedärvt och underblåst av skolans historieundervisning. Jag var ganska ensam att hävda att DC 3:an sannolikt hade uppdrag att spionera och att båda planen troligen också varit inne i sovjetiskt luftrum och att man rimligen borde skilja på kommunist och ryss.

Jag fick från ett par håll erfara att därest händelsen skulle resultera i ett svensk-sovjetiskt krigstillstånd, så skulle jag vara den förste som man skulle ”knäppa"

Först på 90-talet erkändes att planet de facto hade spionuppdrag och att intrång på sovjetiskt luftrum hade skett. Att jag trots min okunnighet hade rätt på femtiotalet kan dock inte räknas mig tillgodo.

Jag försökte förgäves under en lång följd av år att lära mej ryska. Redan i början av 50-talet följde jag lektor Axnäs radiokurs i ryska och flera år senare togs studierna upp igen med en infernalisk besatthet.

Musik under arbetet

En omständighet som ytterligare bidrog till vantrivseln var den sk ”musik under arbetet" som blev allmän under 1950-talet. Själva idén och musiken i sig var inte fel men den fick en del mindre angenäma konsekvenser. Radion stod ständigt påkopplad på hög volym för att överrösta reläknatter, arbetsbuller och svärande, visslande och högljutt skrän.. Musikutbudet var varierat och innehöll allt, från den sämsta smörjan och acceptabel underhållningsmusik eller, i undantagsfall, vacker, väl framförd musik till enstaka klassiska pärlor.

Om t ex vid något tillfälle man fick höra det mest kända temat i Tjajkovskis pianokonsert i b-moll, dröjde det inte länge förrän flera ”musikälskare" falskt visslande stämde in i melodin och kom med högljudda uppskattande kommentarer om vilken ”djävla fin musik" som spelades.

Något senare då samma konsert kommit in i ett mera svårvisslat avsnitt, kunde samma person fälla kommentaren: ”Va´ e´ de´ för djävla skitmusik dom spelar!"

En framtid vid Telegrafverket, eller Televerket, som det nu allt oftare kallades, framstod allt mindre lockande. Att söka nytt arbete innebar att skriva ansökningshandligar och betygsavskrifter och krävde därmed tillgång till skrivmaskin. Skrivmaskiner var exklusiva apparater som bara ett privilegierat fåtal hade tillgång till på femtiotalet. Fotokopiering förekom ännu inte på denna avlägsna tid och handskrivna betygsavskrifter skulle göra ett tarvligt intryck. Det fanns skrivbyråer där man kunde få betygen avskrivna på maskin men resultatet var oftast inte i paritet med kostnaden och utskriften var ibland så illa gjord att man avstod att använda den. Det återstod alltså endast att inköpa en enkel reseskrivmaskin. karbonpapper och en bunt avskriftspapper av den billigaste sorten. Mer än hälften av en linjearbetares månadslön gick åt för denna i mångas ögon vidlyftiga investering.

Violinteknik

Violintekniken föreföll inte att utvecklas trots idogt övande och trots att Tullgrens anvisningar till ytterlighet följdes. Långt senare har det blivit alltmer uppenbart att just detta har varit hindret.

Funderingar över hur fysiska och mentala förutsättningar för violinspel skulle kunna utvecklas och ledde till en teori som gick ut på följande:

I de flesta aktiviteter, både beträffande arbete, idrott och musikutövning och annat användes kroppen på ett osymmetriskt sätt. Löparen springer i banan moturs liksom dansparen på dansgolvet dansar i motursvarv. Diskuskastaren snurrar moturs vid utkastet och slänger iväg diskusen med högra handen. Montören håller skiftnyckeln i höger hand då han medurs vrider i eller moturs skruvar ur bulten. Violinisten greppar violinen med vänster hand och för stråken i höger hand.

Kanske kunde det förhålla sig så att ett ensidigt rörelsemönster är svårare att fullända ju längre ensidigheten drivs. Om man i lika utsträckning tränade båda spegelbilderna av rörelsen, så skulle detta gynna både en fysisk och mental utveckling.

Diskusen behöver man inte bygga om för kast med vänster hand, men annorlunda förhåller det sig med violinen. Man behöver alltså en vänstergreppad violin med strängarna i ordningen GDAE och en högergreppad violin med strängarna i ordningen EADG som man omväxlande övar med i samma utsträckning. Det är ju inte så enkelt som att enbart montera strängarna i omvänd ordning. Basbjälken måste vara placerad under G-strängen och ljudpinnen skall stå under E-strängen strax bakom stallet. Violinen måste alltså öppnas för att basbjälken skall kunna flyttas.

Efter ett par års anställning vid Televerket fanns medel att inköpa en ny och bättre violin. Om den verkligen var bättre än den tidigare, kan ifrågasättas. Oavsett hur det förhöll sig med den saken fick Bengt Nilsson bygga om den gamla fiolen. Någon längre tid praktiserades inte de symmetriska övningarna och effekten av övningarna är oviss.

Kustartilleriet

Under den nio månader långa värnpliktstjänstgöringen 1954 vid kustartilleriet, KA 4, i Göteborg gick det inte att finna något ostört utrymme för studier.

På elfte kompaniet där kapten Jakobsson var kompanichef undervisade den nitiske flaggjunkare Leden oss blivande signalister och stridsledningsbiträden med assistans av bl a överfurir Åberg. Denne överfurir och annat underbefäl turades också om att drilla oss i excercis. Vi utrustades med gevär från 1800-talet, M/1896, med avkortad pipa. K-pistarna som vi senare fick hade kort skottvidd, troligen mindre än 40 m. Optisk Morsesignalering på fartygen och i skärgården utfördes med signallampor och tillhörande utrustning från 1800-talet. Mycket tid ägnades också åt semaforering med signalflaggor. Avsikten var kanske att fienden skulle skratta ihjäl sig åt vår goda beredskap.

Rodd stod också på schemat och utfördes ibland under överfurir Åbergs kommando och ibland under kommando av en fruktad sergeant Nilsson som föreföll att njuta av sin befälsroll på ett nästan sadistiskt sätt, men som så småningom också visade sig ha en god humor.

En av mina logementskamrater, Ebbe Stang från Grebbestad, var en liten och vek mörklockig slaktarson, som gärna ville sitta i mörker i dagrummet och lyssna på klassisk musik och som skrev dikter. Det hände ibland att Ebbe och jag åkte in till Göteborgs konserthus för att njuta av musik. Ofta var vi så uttröttade av dagens aktivitetet, dålig nattsömn och sugande havsluft att kampen mot sömnen stal en stor del av den musikaliska njutningen.

Bland logementskamraterna fanns Ingvar Molin, en klasskamrat från folkskolan, prästsonen Klas Dahlström, som redan bildat familj och som talade ”stockholmska", Englund, som putsade remmen till uniformen med brun skokräm och som vägrade att ta sprutor på sjukan och som sa att mamma ofta gick naken hemma, Georg Alfredsson från Arlöv, som hade stor framgång med några år äldre damer på Liseberg och vilkens säng på logementet därför ibland stod tom.

Åtskillig del av permissionstiden tillbringades på vägen mellan Göteborg och Malmö som då kallades Riksväg 2. När frihetens timma slog på lördagen, kunde man i de fall då man inte kommenderats till vakttjänst, ta spårvagnen ut till Mölndal och därifrån lifta till Malmö. Om man hade tur kunde man vara i Limhamn redan vid femtiden på lördagen, men ibland var man inte framme före tio. På söndagen vid middagstid tog man spårvagnen till Malmö, letade sig till tvåan och liftade till Göteborg. Uniformen var en tillgång för liftaren. Om nätterna drömde man om att sväva omkring på rikstvåan.

Ibland förekom musikunderhållning i matsalen.

Några gånger, då fisk serverades, ansåg man sig behöva stimulera den värnpliktiga aptiten genom att låta militärmusikkåren från den närbelägna örlogsstationen underhålla.

Vid ett tillfälle konserterade ABF-orkestern i Göteborg, en amatörorkester med en besättning som övervägande bestod av stråkinstrument. Efteråt uppsökte jag dirigenten och anmälde mitt intresse att få medverka i orkestern som violinist, men orkestern hade större behov av en flöjtist. Jag deltog i en spelning på ett konsummöte.

Tidstudier och ackord

Efter militärtjänstgöringen och fortsatt arbete på Televerket återupptogs studierna och ämne efter ämne tenterades av.

Arbetet som linjearbetare, var både tungt, smutsigt och ointressant. Jag kände heller inte någon gemenskap med de andra linjearbetarna och var dessutom en utpräglat dålig linjearbetare, som hade svårt för att få ackorden att gå ihop.

Uppmätning av ackord utfördes av en sk tidstudieingenjör eller ibland av lagbasen, Elon Strömberg, som med en kronometer i sin hand tog tiden för arbetarens olika arbetsmoment och samtidigt kontrollerade att ingen maskning, orationell rörelse eller andra felaktigheter förekom. Tidstudierna kunde pågå flera timmar. Lönen berodde sedan på i vilken mån kunde pressa tiden ytterligare.

Arbetet, som var föremål för tidstudien, kunde bestå i att skala en blykabel och sy upp alla de tunna koppartrådarna enligt ett visst mönster på en schablon. De tunna koppartrådarna, som var lackerade och omspunna av silke i olika färger, skulle därefter skalas och befrias från lack i ändarna och lödas fast i var sina stift i något relä. Varje silkeomspunnen tråds diameter var blott bråkdelen av en millimeter och hade sin särskilda färgmarkering. Silket trasslade ibland upp sig vid skalningen och lödkolvens spets oxiderade så att den behövde filas om och nyförtennas. Svetten rann från pannan ned i ögonen, som sved och värkte av ansträngningen att urskilja färgmarkeringen på de tunna trådarna och de fumliga, såriga fingertopparna försökte peta fram tråd med rätt färgmarkering, allt medan klockan tickade.

Reparatörsutbildningen

Då till slut jag tillsammans med Sven och några andra kamrater togs ut för att utbildas till reparatörer hade jag redan tappat mycket av mitt intresse för vad som förekom på Televerket.

Till en början bestod reparatörsutbildningen av att linjearbetarens ordinarie arbetsuppgifter avlöstes under några timmar per dag för genomgång av kopplingsschemata.

Telefonanvändandet var långt ifrån allmänt på femtiotalet. Åtskilliga svenska hushåll saknade telefon, men antalet nya abonnenter ökade ständigt. Jag satt ibland hemma och försökte räkna ut hur länge det skulle dröja innan de ännu inte utnyttjade utrymmena på telefonstationerna skulle vara tagna i anspråk och hur stora de nya byggnaderna skulle vara för att kunna fylla det växande behovet. Byggnaderna skulle ju också vara så dimensionerade att varje våningsplan kunde bära den enorma tyngden av blykabel och relästativ. Det framstod allt tydligare att den teknik som tillämpades i längden var helt ohållbar.

Kalkyler på hur mycket man skulle behöva krympa relästorleken för att få rum i befintliga byggnader vid fullt utbyggd teletrafik ledde till samma slutsats. Även om varje relä skulle kunna krympas till en kubikmillimeters storlek, skulle det uppstå lokalproblem om man inte också hade möjligheten att krympa kabelstorleken, vilket då föreföll omöjligt. Oavsett hur små reläna än kunde göras, måste man kunna komma åt dem för reparation och möjligheten att krympa reparatören var förvisso begränsad. Allt pekade på att den tillämpade tekniken måste ersättas av något annat.

Transistorn var visserligen uppfunnen redan 1948, men då jag hade dessa funderingar 1955 hade den inte ännu fått någon praktisk betydelse inom teletekniken och integrerade kretsar och glasfiberoptik fanns inte och digital teknik och datorer skulle komma långt senare.

I det läget kändes det inte längre meningsfyllt att läsa kopplingsschemata eller att vara anställd vid Televerket. Därtill kom vantrivseln.

Utan ha sökt något annat arbete, sade jag plötsligt upp mig från televerket.

Berol i Mölndal

Efter en tids arbetslöshet fick jag arbete som kemisk-teknisk arbetare vid AB Berol i Mölndal. Lönen som fabriksarbetare var lägre än linjearbetarlönen och skulle nu räcka till både kost och logi, kläder och tvätt. I rummet som hyrdes av en prästänka i 40-årsåldern, fanns inte möjlighet att laga mat eller ens koka kaffe.

Berol var på den tiden en experimentanläggning som då tillhörde Mo och Domsjö koncernen. Man tillverkade bl a produkter som skulle användas för att göra tyger skrynkelhärdiga. Min uppgift var att sköta en anläggning som framställde etylendiamin med natriumhydroxid, ammoniak och etylendiklorid som råvaror. Processen var kontinuerlig, vilket innebar att etylendiamin hela tiden nybildades allteftersom råvarorna tillfördes. Detta förutsatte också att tillverkningen fortskred dag och natt, helg och söcken utan avbrott, vilket krävde skiftarbete.

Dygnet indelades i tre skift och således delades jobbet med två andra apparatskötare.

Etylendiaminframställningen var den enda process i fabriken som var kontinuerlig. Övriga produkter framställdes satsvis. Detta innebar att man oftast var helt ensam på fabriken då man hade nattskiftet.

En av apparatskötarna, Ragnar Hake, fick i uppgift att instruera mig i apparatens drift och journalföringen. Hans tålamod var inte det största och han påpekade ofta att jag var hopplöst ”oteknisk" Även Ragnars far, en man i närheten av pensionsåldern, arbetade i fabriken.

Körningen sköttes i huvudsak från en manöverpanel med manometrar, termometrar och kranar och rattar. Instrumentens utslag bestämde en del av de åtgärder som skulle vidtagas för att göra processen optimal. Ett antal gånger under varje skift fick man klättra upp i anläggningen för att göra avläsningar av instrument. Ammoniakstanken på denna nivå var outhärdlig. Även om man tog djupa andetag i förväg och höll andan medan man klättrade upp maktade man inte alltid fram till instrumenten vid första försöket. Att förlora medvetandet i en sådan situation skulle vara livsfarligt.

Ammoniak tillsattes i gasform via en ledning till instrumentpanelen från en tankvagn som stod på ett stickspår från järnvägen. Natriumhydroxiden, i form av kaustik soda från stora plåtfat, tillsattes i en grop, som stod i förbindelse med apparaten, utanför fabriksbyggnaden.

Den färdiga produkten skildes från biprodukten, koksalt, i ett tryckfilter som kallades nutsch. Prov uttogs för densitetsmätning med areometer. Nutschen tömdes manuellt och den färdiga etylendiaminen fylldes på fat via en påkopplad slang.

Vid ett tillfälle hade Ragnar sluppit undan med en mindre blessyr i en situation som kunde ha slutat betydligt värre. Han satt sedan och beklagade sig för sin far och beskrev de otrevliga och riskabla uppgifterna som vi hade att utföra. Den gode fadern pekade då på mig och sa till sin son: ”Det där ska du låta grabben göra. Sånt ska inte Du göra!"

Nattskiftet började kl 22.

Under ett av nattskiften, ensam på fabriken, var det läge att ”nutscha" (tömma nutschen på färdig produkt). Efter att ha kopplat på slangen och stuckit ned dess fria ände i hålet i det framrullade fatet, öppnade jag kranen med blicken stadigt bevakande slangen. Anläggningen stod under tryck och nutschens innehöll rusade genom slangen med sådan fart att slangen sprätte upp ur öppningen och sköt ut det heta, frätande innehållet med stor kraft rakt mot ansiktet och mitt in i de vidöppna ögonen.

Jag hittade, utan att se, fram till katastrofduschen ett tiotal meter därifrån, slet av de av etylendiamin och natronlut nedsölade kläderna och försökte skölja ur ögon och hår. Nödduschen regnade alltför glest och långsamt så det var nödvändigt att spola direkt i ansiktet och mot ögonen med en vattenslang.

Het 50 procentig natronlut är starkt frätande och det var svårt att skölja bort den tjocka, halkiga vätskan. Ögonen, som utom viljans kontroll var hårt ihopknipna gick inte att öppna och jag trodde att synen skulle gå förlorad. Ute i omklädningsrummet, framför spegeln vid tvätthon fick jag äntligen upp ögonen. Synen fanns kvar, men ögonen var mera röda än blodig köttförs. Efter dusch och klädbyte cyklade jag dåligt seende med blodiga ögon i skymningen till akutmottagningen vid Mölndals lasarett.

Episoden resulterade i ett något förändrat utseende. Förutom några glesa strån har det sedan dess inte funnits mycket till ögonfransar kring de rödkantade ögonen med grågula blodsprängda ögonvitor.

Såsom organiserad i Fabriksarbetarförbundet hade man lön enligt avtal, men det var svårt att få ekonomin att gå ihop. Hur de av arbetskamraterna, som hade familj, kunde klara sin ekonomi kan man undra över.

Körutbildningen på en bilskola i Göteborg fick avbrytas efter ett tiotal körlektioner av det enkla skälet att pengarna inte räckte till. Bilskolan låg mellan Avenyn och Heden intill Ringbaren där jag brukade äta. I Mölndal fanns såvitt jag vet bara ett enda matställe, ett slags enklare arbetarekafé där maten inte alltid hade så god kvalitet och där man ibland kunde bli ganska bryskt bemött. Då hungern eller kaffesuget blev alltför påträngande eller då tvätt skulle lämnas eller hämtas vid tvättinrättningen fick man ta cykeln till Göteborg. Klädköp fick anstå och uteätandet blev kostsamt i längden.

Studierna gick dåligt på grund av flera distraherande omständigheter. Prästänkan som jag hyrde rum av hade en dotter och en son som var några år yngre än jag.

Stående innanför fönstret, svårt ansatt av stark libido, såg jag ibland en välformad flicka som bodde i våningen inunder då hon låg lätt klädd och solade i gräset i trädgården. Både flickan och hennes unga attraktiva mamma väckte en het åtrå Även prästänkans dotter och till och med prästänkan själv blev föremål för vilda erotiska fantasier.

En sympatisk arbetskamrat, Algot Vinle, fackföreningsombudsman på Berol, talade ofta om kärlekslängtans kval. Han hade mycket att berätta om sin ungdoms kärlekar och kunde verkligen målande beskriva kvinnlig skönhet och sin pockande drift. Frun levde troligen inte riktigt upp till hans behov.

När någon av grannarna skramlade med kaffekopparna var slaven under koffeinet beredd på ett par mils cyklande enbart för att få ett par koppar kaffe i Göteborg

Uppenbarligen skulle det bli ännu svårare att klara av alla motigheter då vintern närmade sig. Jobbet och rummet sades upp och pengarna räckte precis till biljetten till Malmö för mig och cykeln. Som pank och arbetslös återstod inget annat än att åter bo hemma hos far och mor.

På ett säkert gömställe hade jag en bild av en lätt klädd Brigitte Bardot. Hon var då ännu inte allmänt känd, men jag hade upptäckt henne i en dagstidning.

Ättikfabriken i Perstorp

Det gällde nu att snarast möjligt få ett nytt jobb. Det var inte lätt. Mycket tid gick åt för det aktiva arbetssökandet och det förhindrade möjligheten att utnyttja arbetslösheten för studierna. Det sades att man behövde extra personal på sockerbrukens laboratorier under betkampanjen på senhösten. Jag cyklade till Arlöv och fick där tillfälle att träffa chefer för olika laboratorier på sockerbruket och tog tåget till Landskrona för att få arbete på ett sockerbruk där. Ingen anställning blev av.

På Mataki, Scan, Ferrosan m fl blev det inte heller någon anställning. Möjligen ansågs arbetslösheten i sig vara suspekt. Om det förhöll sig så borde det innebära att det skulle bli svårare att få anställning ju längre tid arbetslösheten pågick. Detta var oroande. Det var därför glädjande att få positivt besked från Ättikfabriken i Perstorp på en ansökan som skickats dit efter en platsannons i Sydsvenskan.

Nästa problem var att skaffa bostad i Perstorp.

Ett sk inneboenderum hos ett äldre par i en gammal villa ratades. Villan som hette Bokliden, var känd under benämningen Likboden. Det blev i stället ett rum på ett ungkarlshotell som hette Lindgården och som låg alldeles intill järnvägsstationen på dess norra sida.

Ifall vi nu inte accepterade att äta i fabrikens matsal, där en kraftig ädling med namnet Gedda var barmästare kunde vi ”tjänstemän" äta i restaurangmatsalen på det stora brukshotellet som låg på sydöstra sidan av järnvägsstationen. Måltiderna där inbegrep ett smörgåsbord som ständigt stod framdukat. Magsjuka, ibland mycket plågsam, hörde till ordningen några gånger per år.

Anställningen som skiftslaborant (treskift) vid driftslaboratoriet gick ut på att göra kvantitativa analyser på prov som man själv vid regelbundna tider tagit i fabriksavdelningarna vid olika stadier i processerna. Halten av ättiksyra, formaldehyd och etylacetat bestämdes titrimetriskt. Dessutom förekom upptagande av destillationskurvor på ättiksyralösningar och viskositetsbestämning av beck. Därutöver gjordes analyser av pann- och matarvatten. Fosfat och kiselhalten bestämdes kolorimetriskt och syrehalten bestämdes enligt Winkler-metoden.

Ovana vid laboratoriemiljön och ren klumpighet medförde tyvärr att en del dyrt laboratorieglas gick åt. Den ofullständigt glasögonkorrigerade astigmatismen gjorde möjligen att byretten föreföll att befinna sig något vid sidan av där den egentligen befann sig. Detta kunde då medföra att den revs ned av den framsträckta handen som skulle nå en kolv i närheten. Eftersom byretten bestod av ofärgat glas och innehöll en färglös vätska fanns det starka skäl för den synsvage att undvika yviga rörelser. Att jag troligen redan då var gravt amalgamförgiftad visste jag inte.

Ingenjör Nyberg var chef för driftslaboratoriet och förste laboranten hette Samevall. Närmast därefter i rang var Erik Nilsson, som sedermera slutade då han blev anställd vid Åkerlund & Rausing, eller Bo Kylser, som också slutade då han anställdes vid Rayonfabriken i Våhlberg.

Det rådde ett spänt förhållande mellan Bo och Erik. Båda hade tidigare under olika tider varit förstelaboranter.

Sigvard Klyft, som bodde i Klippan och som hade haft FN-tjänst och Elander, som bodde i Tyringe och som drällde in på laboratoriet på morgonen utan att hälsa, arbetade på dagtid. Hermansson, som var fotointresserad och Arne Johansson, som var utpräglat ordningsfull och som varit tidstudieman arbetade liksom jag på treskift.

Då Arne Johansson slutade anställdes en glad värmlänning, en apotekarson från Arvika, som hette Pelle Lämner och som nu bodde i Svalöv. Han påstod sig citera Fröding då han skämtsamt deklamerade dikter med skabröst innehåll.

Lönen var dålig och det var påfrestande att arbeta i skift. Det var svårt att ställa om från nattskift till kvällsskift eller eftermiddagsskift med sömnstörningar som följd. Det hände ibland att jag plötsligt vaknade och erfor att jag inte hade någon känsel i nedre delen av kroppen och sprang då förskräckt upp och kände då inte att fötterna vidrörde golvet. Efter ett par minuters kringvankande brukade känseln så småningom återkomma. Jag trodde då att det berodde på formalinförgiftning, men lutar numera åt att det berodde på kvicksilvret, som sögs upp med hjälp av munnen då mjukningsintervallet hos beck skulle bestämmas.

I Perstorp var allting mycket dyrare än i Malmö och femtiotalets nymodigheter, såsom hushållspapper och elektriska kokkärl, hade ännu inte nått ut i småorterna. Man kunde mötas av undrande blickar om man ville köpa en rulle hushållspapper. Butiksbiträdet kunde fråga om man möjligen menade omslagspapper för att slå in en paket i.

Jag ville gärna ha möjlighet att brygga mig en kopp kaffe på mitt rum. Elektriska kaffebryggare fanns ännu inte men elektriska vattenkokare fanns i handeln i städerna. Jag gick därför in i en järnaffär i Perstorp för att köpa en elektrisk vattenkokare. Den förbryllade butiksinnehavaren tog då med mig ner till butikens källarutrymmen och pekade på de eluppvärmda tvättgrytorna och undrade om det var en sådan jag menade.

Klippans Orkesterförening

På bokhandeln i Perstorp som låg i närheten av järnvägsövergången kunde man komma över noter för violin och piano. Urvalet var dock tämligen begränsat.

En kontakt via bokhandeln resulterade 1956 i medverkan som violinist i Klippans Orkesterförening. Orkestern leddes av musikläraren vid läroverket, Fredrik Liljedal.

Klippans mäktigaste politiker, ”Frippe"(s), spelade även han andra-violin och basisten hette Pommer. Vid en av konserterna hade vi Nora Baronovski från Nordvästra Skånes symfoniorkester som solist i en av Mozarts violinkonserter.

Man kunde nästan höra genom väggen på Lindgården hur grannarna andades. Den dåliga ljudisoleringen begränsade naturligtvis möjligheten att öva på flöjten eller fiolen. Jag deltog vid några repetitioner och vid en spelning under marsch i en lokal blåsorkester. Deltagandet innebar definitivt ingen kvalitetshöjning för orkestern.

Självförtroendet som flöjtist fick en allvarlig knäck när jag genom väggen hörde en av mina grannar, en tysk praktikant, suveränt och elegant spela några satser ur Bachs h-moll-svit på sin flöjt. Denna svit som jag övat på i flera år utan att få någon ordning på.

Jag sade upp mig och åkte på en konsertresa med KFUM-orkestern till Lübeck. En annons där en forskare i Lund sökte laboratoriebiträde väckte mitt intresse..

Medicinsk-Kemiska Institutionen i Lund

Resvägen från Sunnanväg i Limhamn till institutionen i Lund var lång och tidsödande. Till och från Malmö C kunde man cykla eller ta spårvagnen men kilometrarna mellan järnvägsstationen i Lund och institutionen på Sölvegatan gick man till fots. Tiden på tåget kunde i viss mån utnyttjas för studier.

I Lund spydde stadsbussarna ut tjock, brun rök med bl a sot, karbonylföreningar, svaveldioxid och nitrösa gaser. Avgasrening var ett okänt begrepp. I synnerhet vid den trånga passagen med uppförslut vid Gerdabaren blev det mycket lite ren luft över.

Jag fick ibland sällskap från stationen med Eskil Rundkrants, en skolkamrat från folkskolan, som då studerade kemi vid universitetet och vi diskuterade då luftföroreningarna.

Enligt Eskils uppfattning var dieselavgaser helt ofarliga eftersom de inte innehöll kolmonoxid! Svaveldioxiden och de nitrösa gaserna späddes ut till ofarliga nivåer i lufthavet, menade han.

Detta var fem år innan Rachel Carsons bok, Tyst vår, kom ut och det förekom då inte någon allmän miljödebatt.

Eskil var amanuens vid kemiska institutionen då jag studerade där några år senare.

I Docent Rolf Blomstrand forskning ingick studier av fettets nedbrytning och dess delars vidare öden i kroppen.

Jag arbetade först med prover, som härrörde från en patient i ett land, där Blomstrand varit verksam. I samma grå arbetsrock som jag haft på laboratoriet i Perstorp skiljde jag mig en aning från de övriga vitrockade laboratoriebiträdena.

”Du fåw ta på en vit wock" tyckte Blomstrand.

Dissektion av vita råttor, som matats med en kost innehållande ett visst isotopmärkt fett ingick också i arbetsuppgifterna. Efter avlägsnande av övriga vävnader petades benmärgen ut och därefter extraherades fettet med något lämpligt lösningsmedel.

”Wåttow äw twevliga djuw!" sa Blomstrand

Efter separation av förtvålbart och icke förtvålbart fett, fosfolipider och fria syror kunde man bestämma hur den radioaktiva isotopen fördelats. Provet löstes upp i en bestämd volym lösningsmedel. Från denna volym togs en liten del med hjälp av en mikropipett och påfördes en liten aluminiumplatta. Radioaktiviteten på aluminuimplattorna från de olika proven bestämdes därefter i en scaler. I en del fall, då isotopen C-13 använts som märkning, dekarboxylerades fettsyrorna och koldioxiden utfälldes som kalciumkarbonat, som sedan skickades iväg för masspektroskopisk analys.

En stor del av övrig forskning på institutionen hade anknytning till prostaglandinerna.

Blomstrand tag med mig upp till matsalen då det var dags för lunch. De naturvetenskapliga institutionerna låg på den tiden samlade på Sölvegatan och professorerna brukade samlas för lunch i medicinsk-kemiska institutionens matsal.

Att jag råkat hamna vid fel bord kände jag på mig när dessa lärda män, de flesta kända för allmänheten från TV som ”De lärde i Lund" kom och presenterade sig för mig.

”Det äw nog twevligawe föw dej att sitta bland de andwa labowatowiebitwädena" påpekade Blomstrand försynt efteråt.

Efter den pinsamma situationen i matsalen tog jag en tur i planteringarna utanför institutionen för lugna ned mig. Där träffade jag på den vänlige professor Bergström som också valt några minuters ensamhet i solskenet. Jag kommer inte ihåg vad vi talade om, det har jag antagligen förträngt, men ordväxlingen var nog mindre givande, - åtminstone för honom.

Sune Bergström var medlem i Kungliga vetenskapsakademin och professor på medicinsk-kemiska institutionen. Han fick Nobelpriset 1982 tillsammans med John Vane för sitt arbete med prostaglandinerna. Han blev senare ordförande i Nobel-kommittén.

En elegant doktor Lars Josefsson med grön blazer och en liten mörk docent Nils Tryding hade sina kvinnliga laboratoriebiträden sysselsatta i den laboratorielokal där också jag höll till. På institutionen fanns dessutom åtskilliga andra unga söta flickor som man gärna skulle vilja pussas med, vilket dock förblev ogjort. Ett särskilt vackert exemplar hade docent Per Edman hos sig inne på sitt något avskilda laboratorierum, Det pratades en del!

Låtom oss återgå till fetterna.

Fettseparationen, som utfördes genom fördelning mellan olika lösningsmedel i separertrattar, och adsorbtionskromatografin förutsatte rena lösningsmedel. Därför ingick också tvättning av lösningsmedel som eter och bensen med natronlut eller svavelsyra och destillering i arbetsuppgifterna. Handskandet med lösningsmedlen gjorde att de redan nariga händerna for illa. Blomstrand noterade detta.

”Va wädd om dina händew" sa han. Lätt sagt!

Eter bildar explosiva peroxider och inandning av bensenångor kan ge upphov till en allvarlig blodsjukdom som då kallades aplastisk anemi. Det luktade ibland när destillationsapparaten var otät.

Första äktenskapet

På tandläkarhögskolan i Malmö kunde man få sina tänder lagade till ett betydligt reducerat pris eftersom behandlingen utfördes av tandläkarstuderande. Flertalet av det tiotal guldinläggningar som utfördes där under åren 1956 och 1957 har jag fortfarande kvar.

Insikten om det klart olämpliga i kombinationen av guld och amalgam borde ha funnits redan då. Riskerna negligerades och allmänheten fördes bakom ljuset.

Trots tandproblem och andra motigheter kämpade jag vidare med min korrespondenskurs.

Snart hade så många ämnen avtenterats att det var lämpligt att säga upp arbetet hos Blomstrand för att genomgå laborationskurs och preparandkurs på Hermods och förbereda sluttentamen.

I samband med preparandkursen kallades man till en obligatorisk hälsoundersökning.

Vid skärmbildsundersökningen konstaterades lungförändringar som föranledde ytterligare undersökningar bl a med lungröntgen vilket var oroande eftersom man redan under värnpliktstjänsten 1954 gjort liknande iakttagelser.

År 1957, samma år som Vietnamkriget började, inträffade en situation som tvärt saboterade mina studieplaner.

Hermods brukade anordna samkväm för sina studerande, såväl de som studerade till realexamen som de som läste gymnasiekurser. Jag hade deltagit i några sådana samkväm tidigare och tyckte inte att det fanns tid för detta den här gången, men mor, som var bekymrad över min enstörighet hävdade bestämt att jag borde gå och så blev det.

Antalet kvinnliga och antalet manliga deltagare var ungefär lika. Bordsplaceringen ordnades ungefär (med reservation för minnesfel) på följande sätt:

På ett bord hade man placerat korgar med hopvikta lappar. Damerna skulle ta var sin lapp ur en korg och herrarna var sin lapp ur en annan. Damernas lappar innehöll några ord från någon känd visa. De närmast följande orden på visan fanns på någon av herrarnas lappar. Efter att en av damerna sjungit visans inledningsord skulle den av herrarna som hade de följande orden fortsätta sången (kanske var det tvärtom!) och därefter föra damen till bordet.

Jag var, trots mina 24 år, oerfaren beträffande kvinnligt umgänge och alltför blyg för att ta kontakt med någon av de andra närvarande damerna. Min bordsdam blev därför det självklara sällskapet även efter samkvämets slut.

Hon berättade att hon var sjukvårdsbiträde och arbetade vid en långvårdsavdelning vid Malmö allmänna sjukhus och att hon läste på en realskolekurs. Hon kom från ort på Österlen, där hennes far, drev snickerifabrik med sina fem söner som arbetare. Fabrikören hade violinbyggeri som hobby och hade byggt flera fioler, som han sedan lärt sina söner att traktera. Själv hade hon fått pianolektioner.

Det hårda arbetet på sjukhemmet lämnade inte mycket kraft över till hennes studier, men hon spelade piano och jag tänkte därför att vi skulle kunna musicera tillsammans och kanske skulle jag också få de erfarenheter som varje normal yngling hett åstundar.

Vi klarade inte alla de släckta fyrarna på erotikens ocean.

Pianospelet tröttnade hon snart på och ”erfarenheterna" resulterade snart i havandeskap och äktenskap. På den tiden ansågs det självklart att man måste gifta sig med en kvinna som man gjort gravid. Det gällde att så snabbt som möjligt vigas innan tillståndet började göra sig synligt.

Att äktenskapet skulle bli problematiskt kunde anas. Sammanträffandet med hennes familj förstärkte denna känsla.

Jag var förtvivlad men för feg att erkänna detta.

Äktenskapet befarades innebära att studierna måste avbrytas när målet nästan var nått efter flera års arbete på dagarna och studerande på kvällar och nätter..

Det blev kyrkbröllop vid midsommar 1958 i hyrda bröllopskläder och sedan flyttade vi ihop i den lilla enrumslägenhet som hon hyrde.

Jag fick efter några veckor anställning som laborant vid driftslaboratoriet vid ättikfabriken i Perstorp, där jag tidigare hade arbetat. Detta innebar boende i ett rum i Perstorp med hustru och son kvarboende i Malmö.

Examen blev det trots allt i december 1958, strax efter att vår son blivit född.

Det delade boendet blev i längden ohållbart och efter en tid lyckades jag få anställning som laborant vid Ferrosans analyslaboratorium i Malmö. Vi turades om med hämtandet och lämnandet på barndaghemmet per cykel.

Lägenheten nära Dalaplan i Malmö låg på första våningen utåt den trånga och livligt trafikerade Flensburgsgatan där bilar ofta stod på tomgång. Avgaserna trängde in i lägenheten och vi hade ständiga allergiska besvär, halsinfektioner och förkylningar.

Äktenskapet började att stabiliseras och det kunde noteras att jag fått en lojal hustru och att hon var en ansvarskännande mor.

Hennes arbete som sjukvårdsbiträde vid allmänna sjukhusets långvårdsavdelning i Malmö var uselt avlönat och alltför hårt för hennes späda kropp. Efter ett år fick jag min chef, Knut Andersson, på Ferrosan att anställa även henne på analyslaboratoriet. Lönen var dock fortfarande låg.

Något år senare råkade jag se ett tillkännagivande på universitetets anslagstavla om en ledig tjänst som laboratoriebiträde vid socialmedicinska institutionen i Malmö Vi lämnade in en ansökan och snart kunde hon lämna anställningen vid Ferrosan för ett något bättre avlönat och kanske också trevligare arbete.

Min medverkan i KFUM-orkestern pågick även under tiden för anställningen på medicinsk-kemiska institutionen och efter den andra sejouren vid ättikfabriken i Perstorp och i början av äktenskapet.

Vi gjorde en skivinspelning med Guido Vecci som cellosolist och en konsertresa till Essen där vi hade ett samarbete med en ungdomssymfoniorkester. Därefter blev deltagandet i KFUM-orkestern allt mera sporadisk

Rune på Österlen 1963 Rune tillsammans med sina kusiner Olle och Per 1965

Sextiotalet

Berlinmuren uppfördes i desperation i augusti 1961 av en korrupt och inkompetent regim för att förhindra massflykten från nöden och ofriheten i öst in i enklaven Väst-Berlin.

Flygolyckan i Zambia 1961 då Dag Hammarskjöld omkom var ett sabotage. Dådet skedde den 17 september alltså på samma datum då Folke Bernadotte mördades av den judiska Sternliga 1948 och kanske finns det också andra samband.

Mao Zedongs bloddrypande och klart kulturfientliga kulturrevolution startade 1965. ”Maos lilla röda hyllas av många svenskar på vänsterkanten.

Dramatiska världshändelser som mordet på Kennedy 1963 och strax därpå mordet på hans förmodade(?) mördare och månlandningen i slutet av decenniet 1969 kunde ses i direktsändning i TV-apparaten i vardagsrummet tack vare telekommunikationssateliter. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen var lavinartad liksom tillväxten av ondskefullheten, miljöförgiftningen och världens befolkningsökning.

I början på sextiotalet ökade även bilanvändandet explosionsartat.

Nästan alla trafikanter var ensamkörande bilister. Vi få cyklister var en rättslös minoritet. När bilkaravanerna brakade igång vid trafikljusen var det inte lätt för en ständigt förkyld och trött cyklist att andas.

Det var under dessa år som Saab-modellerna drevs av oljeblandad bensin i sina tvåtaktsmotorer. Saabarna vräkte ut stinkande moln av sot och avgaser, men det gick nästan inte att hitta någon som brydde sig så sent som i början av sextiotalet. Ordet miljövård var ännu inte uppfunnet. Allmänheten accepterade snällt och fåraktigt utlåtandena från de förorenade industrigrenarnas experter och de makthavande politikerna, som menade att utspädningseffekten löste alla eventuella problem. Rachel Carson utsattes för förlöjligande och en regelrätt förföljelse sedan hennes bok Tyst Vår fått uppmärksamhet några år in på sextiotalet. De som nu började reagera ansågs hysa ”en obefogad rädsla" eller ”okunnighet".

Jag hade betänkligheter mot vissa färgämnen i läkemedel och livsmedel. Det verkade inte som folk i allmänhet funderade på detta och massmedia hade ännu inte uppmärksammat problemet.

Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet hade nu fått full fart. Vietnamkriget fortskred och protestdemonstrationer mot USAs krigföring med bl a napalmbomber, avlövningsmedel, massakrer och övergrepp mot civilbefolkningen blev vanliga. Kommunismen fick vind i seglen och det började bli vanligt att sk ”kulturarbetare" satt i TV och skröt om sin proletära bakgrund som kanske ibland var uppdiktad eller överdriven. Kulturrevolutionen i Kina började 1966. Samtidigt som den sk tokvänstern växte fram mot mitten av decenniet blev det populärt bland ungdomar att klä sig i amerikanska militärpersedlar. En överskottspersedel som blev synnerligen populär var den sk koreaduffeln. Svärmerier för österlänska filosofier, narkotika, eftersatt personlig hygien och en allmän flummighet bredde ut sig. Motsägelserna och inkonsekvenserna hade sin grund i okunnighet och virrighet som även, och i synnerhet, präglade socialistiska rörelser. Kommunal vuxenutbildning infördes 1968.

Sexualiseringen och pornografin slog alla rekord. Föregivna ”upplysningsfilmer" som Kärlek 1 och Kärlek 2 visade sexuella handlingar in i minsta detalj från alla tänkbara vinklar.

I slutet av decenniet kom det kortkorta kjolmodet som ibland kallades ”musikanten" Det höll sig kvar flera år och bidrog till avvecklandet av strumpeband och höfthållare till förmån för strumpbyxan.

Mjölken, och något senare även andra drycker, började säljas i tetraedrar av papp.

Studier och ohälsa

Efter ett par års äktenskap hade jag nästan gett upp hoppet om akademiska studier, men kunde då tacksamt notera att det inte fanns några hinder pga äktenskapet. Jag skrev in mig 1961 och tog studielån.

Det var svårt att studera hemma i enrumslägenheten i Malmö med ett litet livligt barn som pockade på uppmärksamhet. Jag gick då desperat trotsande den uppenbara brandfaran, upp till lägenhetens trånga och kalla vindsutrymme och satt där i skenet av en fotogenlampa och läste matematik. Under en termin hyrde jag ett rum i Lund för att slippa de tröttande resorna och för att få studiero.

Så småningom lyckades vi, tack vare intyg till bostadsförmedlingen från studentläkaren, få en trerumslägenhet på sjunde våningen vid Duvhöksgatan på Söderkulla i Malmö. Vi var glada för lägenheten, även om det blev betydligt längre väg för oss att cykla.

Ständig ohälsa blev studiernas följeslagare.

Pollenallergin kunde börja redan i maj och därefter pågå hela sommaren för att avlösas av ständiga förkylningar under resten av året. Näsan var tät, ögonen sved och rann och benen svullnade och blev tunga som bly och tröttheten var bedövande. Nattsömnen var usel pga nästäppa och andra allergisymtom och den pressande livssituationen. Det blev mycket magnecyl och olika dekokter mot förkylningar och allergi. Efter ett par omgångar med penicillinbehandlad halsfluss ordinerade studentläkaren en långvarig kur med antikatarrinjektioner mot försämrat immunförsvar. Att det huvudsakliga skälet till ohälsan bottnade i amalgamförgiftning tänkte jag inte på trots kliande och blödande tandkött och obehaglig smak i munnen.

En förlamande sömnighet gjorde det svårt att hålla ögonen öppna på föreläsningarna, oberoende av hur intressant föreläsningen var och oavsett motivation. Kroppen formligen skrek efter sömn. Med hjälp av rejäla doser av kaffe fungerade hjärnan någorlunda acceptabelt kanske två, tre timmar per dygn.

Hotet att hälsoproblemen skulle kunna omöjliggöra studierna var pressande. Att bli en arbetslös sjukling med obetalda studielån, bostadslån och familj var ett skrämmande scenario.

Sommarmånaderna vid Ferrosans analyslaboratorium, var plågsamma. Dygnsrytmen var störd, förmodligen på grund av tidigare skiftarbete och studievanor. När kvällen kom med svalka och renare luft gick det lättare att andas och att arbeta.

”När solen gåur i väster e´den lade som bäster" brukade far säga. Trötthet på grund av allergi tolkades förr som lättja.

På Ferrosan kunde man lätt komma över mediciner. Bafucin gav viss lindring. Men värre var att det fanns kvicksilverföreningar i mediciner som jag stoppade i mig när inget annat hjälpte.

Inför hot från vänsterpolitiskt håll i slutet av femtiotalet om förstatligande av läkemedelsindustrin sökte man alternativ till läkemedelsframställningen. Bl a experimenterade man med fettsyrasalter av kvicksilver som skulle användas som biocider i massaindustrin. Först i slutet av sextiotalet började kvicksilvret uppmärksammas som en miljöfara.

Redan i början av 50-talet hade jag fått i mig en del kvicksilver eftersom det enda plåster som var effektivt mot bölderna innehöll kvicksilver och karbolsyra (fenol). Plåstret kunde fås receptfritt på apoteken ända fram till 1950.

I Perstorp, i mitten av femtiotalet sög man upp kvicksilvret med mätpipett direkt med munnen vid viskositetsbestämningar på beck. Ångor av metalliskt kvicksilver utgör en ännu större fara i inandningsluften än i magens reducerade miljö.

Studierna fortsatte med lån och statligt studiestöd.

Nu tillstötte även tandproblem. Olika tandläkare hade under årens lopp stoppat mina tänder fulla av olika amalgamfyllningar och guldinläggningar. Att mina hälsoproblem berodde av amalgamförgiftning hade jag fortfarande ingen aning om och ingen läkare nämnde något om detta.

Oral galvanism var fortfarande ouppmärksammat. Först i det följande decenniet då schlagersångaren Gunnar Wiklunds insjuknande blev omskrivet började problemet att belysas. Myndighetspersoner och andra som hade prestige eller intressen i amalgamhanteringen kunde med hjälp av trovärdiga specialister under lång tid övertyga en stor del av allmänheten att amalgam var helt oskadligt. Som vanligt ansågs farhågorna bottna i ”obefogad rädsla och okunnighet" Det blev svårt att avgöra om smärtorna i käkarna, näsan och halsen berodde av tandproblemen eller tvärtom. Öron-näsa-hals-läkaren ansåg att det var tandläkarens problem och tandläkaren hänvisade till halsläkaren. Situationen blev ohållbar.

Under en sommaranställning vid Ferrosan var besvären särskilt svåra. Vid öron-näsa-hals-polikliniken vid Malmö allmänna sjukhus föreslogs som vanligt utskrift av någon menlös sugtablett och hänvisning till behandling hos tandläkaren.

Då jag gjorde klart att jag inte tänkte lämna mottagningen förrän jag blivit ordentligt undersökt blev läkaren irriterad och replikerade:

"Ni arbetar ju på Ferrosan! Ni kan ju använda den medicin ni tillverkar där som ni gör så mycket reklam för!"

Överläkaren, dr Toremalm tillkallades, bihålorna spolades och en cysta påträffades i en av käkhålorna. Nu äntligen började jag få hjälp.

Efter bihåleinflammationen följde röntgenundersökning och ett antal behandlingar och sedan operation av septumdeviation. Hälsotillståndet blev därefter mycket bättre, men den verkligt avgörande förändringen kom inte förrän efter en amalgamsanering i slutet av åttiotalet efter femtiofem års ålder.

Trots hälsoproblemen lyckades jag hålla normalstudietakten och fick behålla det statliga studiestödet och blev filosofie magister 1965.

Föreläsningarna i astronomi hölls av en slank yngling vid namn Bengt Karlsson. Denne Bengt forskade en tid i Australien, doktorerade och blev sedan lektor i fysik i Åmål, där han var en av mina kollegor i ca 25 år.

Akademiska Kapellet

Piccolaflöjten såldes för att dryga ut studiekassan (100 kr!!) och avsikten var att helt lägga av musiken och istället helt gå upp i studierna. Ett par musikaliska ”återfall" inträffade dock.

Någon föreslog att Malmö Nation skulle bilda en salongsorkester. Jag anmälde mig men deltog bara vid en repetition och en spelning.

Malmö konserthusstiftelses dirigent, Sten-Åke Axelsson, hade nu som pensionär blivit Director musices vid universitetet. I Akademiska kapellet deltog jag enbart i en repetition och vid en professorsinstallation. Under den termin då jag hyrde rum i Lund gick jag ibland till Palaestra och övade i musikrummet där men insåg snart att både musik och universitetsstudier blev för mycket för en gift man med barn och en tidvis vacklande hälsa.

Åmål

Efter några vikariat och ca en termins tjänstgöring som extra adjunkt vid Johannes samrealskola och gymnasium, lärarhögskolan och praktiktermin vid S:t Petri läroverk sökte jag en tjänst vid högre allmänna läroverket i Åmål. Tjänsten som tillträddes läsåret 1966 var en bristtjänst som extraordinarie adjunkt i fysik och kemi vid högre allmänna läroverket i Åmål.

Jag och dåvarande hustru hade tidigare varit uppe och tittat på en lägenhet och på skolan där rektor Moberg tog emot oss och visade oss runt i Åmål. Tanken var att stanna på denna tjänst högst några år. Det blev trettio.

Trots obetydlig lärarerfarenhet utsågs jag till huvudlärare och institutionsföreståndare i kemi, vilket innebar pedagogiskt huvudansvar för kemiundervisningen och ansvar för inköp av materiel och kemikalier.

Till en början hyrde jag en enrumslägenhet på andra planet i en villa på Älvgatan i Åmål hos en familj som hette Jansson. Lägenheten hade toalett i trappuppgången men saknade badrum. Hygienen sköttes i ett duschrum i källaren på läroverket.

Arbetsbördan blev genast enorm.

Med 27 veckotimmars undervisning blev den verkliga veckoarbetstiden med lektionsförberedelser för- och efterarbete mer än 70 timmar eftersom tjänsten innehöll laborativa ämnen som kemi och fysik. Därtill kom några undervisningstimmar i matematik fastän jag saknade behörighet i ämnet. Lektionstimmarna var spridda över treårig och fyrårig realskola, gymnasiets reallinje och allmänna linjen. Rektorns son gick i en av realskolans klasser och några av de äldre kollegornas pojkar gick i gymnasiets klasser.

Störningarna i dygnsrytmen var svåra att komma över.

Med två laborativa naturvetenskapliga gymnasieämnen kommer livet periodvis att bestå av enbart av arbete, sömn och mat (eller kaffe).

Efter lektionerna var det ofta omöjligt att direkt ge sig på förberedelserna för laborationer, lektioner, skrivningskonstruktion och rättning. Det var absolut nödvändigt med en stunds vila efter lektionerna. Då somnade jag oftast. Detta medförde också att jag många gånger måste bege mig till skolan sent på kvällen eller på natten för att plocka fram och prova ut morgondagens laborationer och lektioner.

Å andra sidan var lönen bra med den tidens mått beroende på att det var en bristtjänst. Över tvåtusen kronor per månad!! Dessutom ingick övertimmar och arvoden för huvudlärare- och institutionsföreståndarskapet och lönetillägg som vikarierande lektor. Detta gav ett tillskott på flera hundra kronor och en del av studieskulden kunde amorteras av. Lånet till insatsen för lägenheten på Duvhöksgatan i Malmö var redan slutamorterat med hjälp av ärvda pengar efter moster Antonia.

Det blev snart uppenbart att det var omöjligt att detaljförbereda varenda lektion. Det gällde inte bara att göra ett gott arbete, man måste också överleva. Nästan hela det första året fanns under veckan ingen tid över för annat än arbete, mat och sömn. Trots arbetsbördan körde jag under den första tiden den över 45 mil långa vägen ned till Malmö nästan varje veckohelg och hade då bandspelaren igång med rysk språkkurs bredvid mej under hela resan. Bilresorna mellan Åmål och Malmö och några få timmar i Malmö på veckosluten var en nästan nödvändig avkoppling.

Jag hade till en början planer på att försöka senare få upp familjen till Åmål, vilket i så fall förutsatte en större bostad och eventuellt ett arbete för hustrun.

Redan 1965 hade de flesta anställda, lärarna undantaget, fria lördagar. Några år senare fick också lärarna fria lördagar. Det var för obekvämt för föräldrarnas weekendplanering att ha barnen kvar i skolan. För lärare och elever innebar det inte en minskad arbetstid. Lektionstimmarna packades ihop på veckans övriga dagar som därmed blev mera ansträngande.

Byggnaden som hyste högre allmänna läroverket och realskolan i Åmål var otillräcklig och ålderdomlig och åtskillig undervisning skedde i andra lokaler, utspridda i Åmål. Men det gamla läroverkets byggnad hade förvisso en viss charm.

Ämneskonferenser som hölls varje termin leddes av huvudläraren i ämnet som också skrev protokollet. Vi skrev ännu i slutet av sextiotalet protokoll för hand i en bok med linjerade sidor. Rektor justerade

Vem var den mörklockiga skönheten....

...som ibland skymtade förbi i kollegierummets kapprum eller utanför dörren till rektorsexpeditionen?

Hon var som en ros. Det lyste om hennes fina ansikte och den lilla vackra kroppen. Hon kom och försvann skyggt och ljudlöst. Någon gång kunde man i förbifarten få ett litet rart leende.

Utanför arbetet

Allt eftersom rutinen kom, blev det så småningom lite tid även för annat.

Miljöengagemanget ökade ytterligare efter läsningen av Georg Borgströms bok Världens mat, men tiden var tydligen fortfarande inte mogen. Ett fåtal eller ingen brydde sig.

I slutet av sextiotalet hade kyrkan!! i Åmål en rysk kurs där jag deltog jämte några kollegor.

De bristfälliga ryska språkkunskaperna hade praktiserats under en bilresa i Sovjet 1967 med familj. Erfarenheterna från sovjetresan förstärkte mitt begynnande tvivel på socialistisk politik

Det blev för tröttsamt med den lilla obekväma enrumslägenheten på Älvgatan. Per telefon kom besked från en ”fru Göransson" på kansliet att en tvårumslägenhet var ledig i en trävilla från 20-talet på Bengtsforsvägen.

Boendet skulle förbättras avsevärt med lägenheten på Bengtsforsvägen. Det lät som om man inte hade de bästa erfarenheter av hyresvärdinnan, fru Fast, en änka i sjuttiofemårsåldern, men jag accepterade lägenheten.

Man kunde notera att rektor Moberg ibland nämnde ”fru Göransson" i sammanhang där han tidigare nämnt ”Millan" Så småningom framkom att Millan Karlsson på kansliet hade flyttat till skolkontoret som skolkamrer och att man istället anställt fru Göransson.

Jag började umgås med mina kollegor och intressera mig för människor i omgivningen, i synnerhet kvinnorna.

Oavsett sysselsättning och omgivning fanns den lilla mörklockiga skönheten i mina tankar.

Malmöresorna blev glesare och det blev alltmer uppenbart att äktenskapet inte kom att hålla. Jag antydde också detta vid ett tillfälle i Malmö dock utan att nämna mitt intresse av någon annan kvinna. Jag fick då erfara att bostadsrättslägenheten på Duvhöksgatan i så fall måste skrivas över på frånskild hustru även om jag bestridit amorteringarna av lånet för insatsen. Detta insåg jag naturligtvis.

Tid för musicerande fanns knappast under de första åren.

Efter skilsmässan tilläts jag inte hämta alla de noter som jag köpt under årens lopp i min ungdom, min flöjt och mitt fotoalbum med alla bilder av släkt och vänner under min uppväxt. Det kändes som att bli berövad alla uppväxtens minnen och upplevelser.

Efter att ha fått lite rutin i arbetet lärde jag mig halvhjärtat några ackord på gitarren med hjälp av en grepptabell och försökte ta reda på stämning och spelsätt hos balalajkan som köpts i Sovjet. Det kändes inte längre meningsfullt och efter en del experimenterande fick det vara.

Musikutövandet upphörde därför helt under ca tio år och det föreföll vara ett helt avslutat kapitel.

Fortbildning

Den första fortbildningen efter ett år i Åmål blev en kurs i geofysik vid Skokloster.

Nu äntligen började man uppmärksamma miljöförstöringen. och en kurs i miljövård vid Lärarhögskolan i Malmö följde. Kursen leddes av biologer. Jag hade tänkt mig en större inriktning på miljövårdskemi.

Datasaab anordnade en kurs om datamaskiner i Trollhättan. Tillsammans med mina kollegor på fysikinstitutionen åkte jag ned från Åmål under ett antal kvällar. Kursen leddes av en officer och handlade mest om ferritminnen och binära och hexagonala tal och demonstrationer och studiebesök ingick.. Datamaskinens kabelsträckor, elektronrör, ferritminnen, bandminnen i rejäla stålstativ krävde stort utrymme och energiåtgång. En liten handdator av idag överträffar med lätthet denna 1960-talets energi- och materialslukande mastodont.

En kurs i naturkunskap i länskolnämndens regi som egentligen enbart behandlade experimentell fysik anordnades vid högre allmänna läroverket i Åmål där vi alla fysiklärare deltog.

Fru Göransson

I samband med gymnasiereformen och studentexamens avskaffande ändrades skolans namn till Norrtullskolan. En ny skolbyggnad var under planering redan då jag tillträdde min tjänst och schaktning och gjutning av grund var redan påbörjad 1969. Den nya skolan fick namnet Karlbergsskolan och stod klar för inflyttning 1970.

Vi som hade uppdrag som huvudlärare och institutionsföreståndare fick ta del av ritningar för institutionslokalerna och hade möjligheter att framföra synpunkter och önskemål.

Rektor Moberg, som var hastig och spontan eller enligt många rentav burdus, fick vid ett tillfälle syn på mej då jag passerade trappuppgången på väg ut. Han kallade på mej och meddelade att han just hade VVS-entrepenören för gymnasiebygget i telefonen och han ville att jag nu skulle överta telefonsamtalet och ge besked om kemiinstitutionen skulle ha en fast anläggning för gas eller om lösa gasoltuber skulle brukas.

Helt oförberedd på frågeställningen just då bestämde jag mig turligt nog för fast anläggning, vilket senare lyckligtvis skulle visa sig vara det bästa alternativet.

Så snart telefonsamtalet avslutats rullade rektor Moberg upp ritningarna för institutionslokalerna för att få ytterligare synpunkter.

Allting gick i en rasande fart. Moberg föreföll aldrig att ha någon beslutsvånda eller behov av mjuka övergångar eller ens andhämtning. Samtidigt öppnade han dörren till rektorsexpeditionens förrum för att presentera mej och ”fru Göransson", för varandra.

Nu uppenbarades plötsligt att ”fru Göransson" var flickan, som ständigt funnits i mina tankar ända sedan jag först såg henne!!

Då en av mina kollegor vid ett tillfälle nämnde att hon var frånskild, väcktes en jublade känsla av förhoppning.

Inte långt därefter råkade vi träffas i skrivrummet. Den innerliga känslan i hennes närhet under denna korta pratstund glömmer jag aldrig.

Min nya kärlek

Vi vigdes borgerligt den 25 maj 1969 av stadsombudsmannen Sverker Hynell i Åmål.

Hon var min käraste älskling i trettio år. Vi fick vårt kärleksbarn och en rar dotter fick jag på köpet.

Charlotte och Marcus 1973

Ekonomi och boende

Vår ekonomi blev problematisk under de första tio åren. Paradoxalt nog berodde detta delvis på mina löneförmåner under de första åren.

Jag fullgjorde min ådömda underhållsskyldighet för såväl son som frånskild maka, men min nya hustru uppbar inte underhåll för dottern eftersom den biologiske fadern underlät att betala och hon var för stolt för att ta emot bidragsförskott från kommunen.

Vi hade tagit lån och köpt ett litet nybyggt hus utanför området "Tättochväl" som ditintills utgjort Åmåls yttersta gräns i väster.

Eftersom min nya hustru lagt hela sitt sparkapital i vår bostad var det helt naturligt att vi skulle teckna ett äktenskapsförord där det framgick att hon var ensam ägare. Äktenskapsförordet var nödvändigt för att det inte skulle råda några tveksamheter beträffande ägandet i fall av mitt eventuella frånfälle.

Hon stod som låntagare för lånet på villan men vi bestred gemensamt räntor och amorteringar och alla andra boendekostnader. Vi kvoterade kostnaderna i proportion till våra respektive inkomster.

I skattehänseende var detta mycket ogynnsamt för vår gemensamma ekonomi att hon stod för lånen, eftersom jag hade den högre inkomsten, men i gengäld hade vi vår stora kärlek.

I Åmål förekom en del folkliga, men inofficiella beteckningar på olika bostadsområden.

Den gängse, men inte den officiella benämningen på ett hopgyttrat radhusområde i Åmåls västra del var "Tättochväl".

Ett annat område som var högt och vackert beläget kallade man för "Röda torget".

Den benämningen hade uppkommit efter att socialdemokratiska pampar i kommunledningen lagt beslag på de attraktiva tomterna. Några decennier senare var befolkningen på området mera heterogen, men det folkliga namnet bestod.

Ett invandrardominerat område av Åmål kallades för "Pakistan" (pack i sta´n!). Benämningen var troligen mera ett dåligt skämt än ett uttryck för främlingsfientlighet.

Svårigheter

Upplösningen av det första äktenskapet blev synnerligen obehaglig och underminerade ekonomin för min nya familj under flera år.

Ännu på sextiotalet var otrohet ett brott även i juridisk mening och jag var uppenbart vållande.

Underhållsskyldigheten grundades på den för tillfället höga inkomsten jag haft som vikarierande lektor, men löneförmånerna försvann då lektorstjänsten i kemi blev tillsatt med behörig sökande.

Underhållskostnaderna skrevs upp årligen med levnadskostnadsindex. Lärarlönerna ökade inte i motsvarande takt.

Det kom anonyma brev och obehagliga telefonsamtal.

Under flera år fick grannar, kollegor, polisen och ledamöter av skolstyrelsen m fl underliga telefonsamtal där ofördelaktiga uppgifter om min person lämnades. Det fanns en ständig oro i min nya familj för vad nästa steg skulle bli.

Rätten till umgänge med min son kunde inte utnyttjas, bl a med hänsyn till min nya familj och den oro vi kände för vad som detta skulle kunna medföra. Avståndet på ca 45 mil var också ett hinder.

Alla andra förtretligheter i samband med och efter skilsmässan ska inte här skildras.

Stadsombudsman

Tidigare var borgmästaren, magistratens högste ämbetsman med föreskriven juridisk utbildning, tillsatt av Kungl Majt eller landshövding. Han var ofta Notarius Publicus, kunde vara överexekutor och även vigselförrättare vid borgerlig vigsel mm.

I Sverige började städernas borgmästare försvinna redan på sextiotalet sedan städernas magistrater bestående av borgmästare och rådmän avskaffades 1964. Då rådhusrätterna försvann i början på sjuttiotalet avskaffades borgmästartiteln.

Tjänstemannen med titeln lagman anses ibland ha tagit över borgmästarrollen men ibland ansåg sig det största partiets kommunalråd som borgmästarens efterträdare. Eftersom det finns ett starkt samband mellan lön, social status, arbetsuppgifter och titel finns här en möjlighet för politikerna att med tjänstens benämning öka eller minska en persons inflytande och samhällsstatus.

I Åmål fanns på sextiotalet en tjänsteman med juridisk utbildning som kallades stadsombudsman som i viss mån hade övertagit borgmästarrollen.

Interkemel

I mitten av 60-talet hade jag registrerat firma under namnet Interkemel.

Verksamheten bestod i att importera och sälja mätinstrument för kemiska och elektriska mätningar, vilket framgår av företagsnamnet. Avsikten var att till en början sköta firman på fritiden jämsides med undervisningen. Jag köpte en korrespondenskurs som beskrev hur en importfirma skulle drivas och studerade importkataloger, men verksamheten kom aldrig igång. Skälen till detta var bland annat arbetsbördan och en skilsmässa som höll på att knäcka mig och min nya familj psykiskt och ekonomiskt.

Etikett och etikettsbrott

Att rangordningen mellan kollegorna på den tiden var viktig hade jag erfarit redan några år tidigare under min praktiktermin.

Här i Åmål placerades lärarna i kollegierummet i ordning efter sin rang så att lektorer i högre lönegrader sattes närmast rektor och övriga lärare i en fallande skala efter tjänsteår och rang fick sina platser allt längre ned.

Rektor hade en absolut suverän ställning. Vid sammanträdena i kollegiet förutsattes att alla lärare intagit sina platser innan rektor gjorde entré. Då han trädde in i rummet reste alla sig och stod upp i tystnad tills han intagit sin plats.

Innan studentexamen avskaffades i slutet av sextiotalet hade jag hunnit delta ett par gånger som examinator.

Väl förberedd, välputsad och med ny välsittande blazer och ljust beige välpressade byxor och med stort självförtroende infann jag vid ett sådant högtidligt tillfälle.

Karin Wilhelmsson, en äldre kvinnlig lektor i latin, bjöd på en komplimang för de snygga sommarkläderna, men tillfogade också att det var regel att herrarna var klädda i mörk kostym vid studentexamen.

Det visade sig snart också att samtliga kollegor och alla censorer hade svart kostym. Rektor Moberg bar redignot.

Med tiden uppmjukades denna stränga klädetikett. Men inte helt.

Flera år senare inbjöds vid ett tillfälle folk med anknytning till kommunens skolformer och administration till middag hos skolchefen. Nederst på inbjudningskorten stod ”Klädsel: kostym"

Den nyinköpta bruna kostymen åkte på innan den inbjudna representanten för lärarkåren vid gymnasiet jämte hustru gav sig åstad. Allt försent lät ett annat ditbjudet etikettmedvetet par veta, att med ”Klädsel: kostym" åsyftades mörk kostym.

Jag var som en nötskrika bland alla de svarta korparna.

Sjuttiotalet

Anwar Sadat blir president i Egypten 1970. Danmarks Fredrik IX dör 1972 och Sveriges Gustav VI Adolf dör 1973.

Mao Zedongs vansinniga kulturrevolution fortskrider fram till mitten av decenniet.

Pol Pots röda kmerer mördar ca 1,5 miljoner kambodjaner 1975-1979. Ledande socialdemokrater i Sverige uttrycker gillande av regimen.

Menachem Begin får tillsammans med Anwar Sadat ta emot Nobels fredspris 1978.

Nog är det märkligt att en man som Menachem Begin kan få ett fredspris. Han var en av de ledande i terrorligan Irgun och Sternligan, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte, sprängningen av King David Hotel i Jerusalem, massakern i Deir Yassin m fl illdåd.

En fast förbindelse mellan Kalmar och Öland blev klar 1972. Ölandsbron blev ett kostsamt experiment. Armeringsjärnet rostade och betongen vittrade sönder efter några år eftersom man använt salthaltigt vatten.

Den nya gymnasiebyggnaden, med namnet Karlbergsskolan i Åmål, stod klar för inflyttning 1970 och den första juli samma år konstituerades jag till ordinarie adjunkt i fysik och kemi.

Analysgången för metaller med hjälp av svavelväte och ammoniumsulfid, som ända fram till slutet av sextiotalet dominerat gymnasiets kemilaborationer, skulle ersättas av mera moderna metoder. Det var sannerligen inte med någon saknad som man tog farväl av dessa metoder som alltför länge överlevt sig själv och som gett kemiundervisningen dåligt rykte på grund av den giftiga stanken som förpestade skolorna.

Eftersom skolorna saknade såväl apparatur som laborationshandledningar för mera tidsenliga metoder hade jag redan 1966 börjat att utarbeta och prova ut laborationer med planer att senare publicera dem. Miljöengagemanget var också en drivfjäder.

Biblioteksförlaget visade intresse och begärde in manuskriptet och lämnade detta för granskning till lektor Oskar Nylander i Umeå. Granskarens utlåtande, som förlaget lät mig ta del av, var positivt.

Förlagets förslag att jag skulle nämnas som medförfattare till laborationerna i ett team av författare kändes inte lockande eftersom jag ensam redan gjort allt arbetet.

Efter en tid begärde jag att få tillbaka manuskriptet, men fick undvikande svar. Trots upprepade påstötningar återkom aldrig manuskriptet. Efter den plågsamma skilsmässoprocessen och den därmed följande terrorn som min nya familj utsattes för, fanns ingen tid och kraft över för att hävda anspråken mot förlaget. Allergin och de ständiga luftvägsinfektionerna och ständig trötthet bidrog också till att jag inte orkade med flera konflikter. Det hela fick bero. Arbetet i tjänsten lämnade heller nästan ingen tid över.

Studerande och student

Ordet student fick från början av sjuttiotalet en ny luddig innebörd.

Studentexamen hade avskaffats av socialdemokraterna i slutet av sextiotalet. Under de två sista åren 1968 och 1969 släpptes åtskilliga igenom studentexamen med klart otillräckliga kunskaper. Man kunde naturligtvis inte låta en kuggad elev gå om en årskurs i en skolform som inte längre existerade.

Begreppet ”underkänd" skulle i fortsättningen inte finnas. Alla skulle ha tillträde till universitet och högskola efter genomgång av gymnasiet. Den tvärt rasande kunskapsnivån kunde maskeras med det nya betygssystemet där antalet betygsnivåer minskades från sju till fem steg.

Allmänheten har trots allt fortsatt att kalla avgången från gymnasiet för studentexamen trots att ingen examen genomgåtts. När gymnasieskolan i början av sjuttiotalet även innefattade yrkesskolan och fackskolan kallade man även avgången från dessa utbildningar för studentexamen. Åskilliga funktionella analfabeter har sedan 70-talet i vit mössa sjungit om hjärtat, som klappar med friska slag och den ljusnande framtiden.

Universitet och högskolor fick nu sänka såväl intagningskrav som examenskrav. Universitetsstuderande med akademiska betyg i franska klarade inte ens kraven för godkänt på en några år gammal studentskrivning i franska. Studenter som inte ens klarade de mest elementära matematiska räkneoperationerna sökte, och antogs på lärarutbildningarna.

Rökarnas rättigheter ökade och snuset fick en renässans. Skolflickor med mullbänk under överläppen satt på korridorgolvet. Ibland kastade man ut bussen på korridorväggen eller korridorgolvet när det ringde in för lektion.

Tjugo år tidigare kunde en skolas ordningsstadga påbjuda ”Allt bruk av tobak varde lärjunge förbjudet" men nu ville makthavarna att man istället skulle anvisa rökrutor.

De utplacerade halvkubikmeterstora askkopparna var lika tomma som makthavarnas huvuden medan marken på ”rökrutan" som undan för undan expanderades flerfaldigt till ett ”rökområde" översållades med fimpar.

Tjugo år tidigare kunde en skolas ordningsstadga påbjuda ”Allt spel om penningar eller penningars värde vare lärjunge förbjudet" men nu kunde arrendatorn av en skolas cafeteria fresta eleverna med flipperspel med myntlucka så att ibland lektionerna glömdes bort.

Gröna vågen

Bönderna sålde sina jordbruksfastigheter för vrakpris under 50 och 60-talen och fick man bara förvävstillstånd från lantbruksstyrelsen så kunde man göra goda affärer. Men på sjuttiotalet började priserna åter stiga på grund av ökande efterfrågan från naturromantiker och sommartorpare.

Livsstil

Nu skulle karlarna ha långt hår. Gärna lite gulligt, kvinnligt eller sött liten-gosse-aktigt. Popgruppen Beetles satte igång långhårigheten redan på 60-talet.

Herrmodet slog rekord i opraktiskhet och fjantighet med slimmade skjortor och utställda byxben nedtill och trånghet kring låren och superkort avstånd mellan skrev och midja. Dessvärre var man tvingad att bära dessa kläder eftersom handeln inte tillhandahöll något annat. En god sak var att ungdomarna nu, i motsats till snuskigheten i sextiotalets slut, vid sjuttiotalets slut i regel var rena och fräscha och luktade gott.

Den sexuella frigjordheten eskalerade och den kolorerade veckopressen var full av nakna”brudar", ibland involverade i sexuella handlingar. Tidningarna Se och FIB gick i täten. Hos herrfrisörerna satt kunderna och studerade bilderna i väntan på behandling.

Jag slutade att gå till frisören och började klippa mig själv och det har gått utmärkt att klara sig utan frisör sedan dess, trots god hårväxt.

Skälet till detta var dock inte de pornografiska bilderna utan av ekonomisk natur.

Kärnkraft

Mot slutet av decenniet dominerades debatten av argumenten för eller emot kärnkraft. Från officiellt håll förnekades kategoriskt att det funnits planer på tillverkning av svenska kärnvapen och att samband fanns mellan kärnvapentillverkning och kärnkraftens nyttjande. Detta har erkänts först i slutet av seklet. Massmedia hjälpte till och som vanligt svalde allmänheten godtroget de officiella lögnerna.

Ulf Adelsson, som yrkade på ökad utbyggnad av kärnkraften ansåg denna så ofarlig att han kunde tänka sig att bada i reaktorvattnet. Detta påminner osökt om den danske platschefen i Teckomatorp som efter avslöjandet av giftskandalen 1977 vid en TV-intervju demonstrerade ofarligheten hos biociden hormoslyr genom att dricka en utspädd lösning därav. Han dog några år senare i cancer.

Ulf Adelsson är ännu obadad.

Mitt tillfälliga medlemskap i Centerpartiet, pga sympatier med partiets inställning i kärnkraftsfrågan i samband med folkomröstningen, blev kort eftersom dess politik i övriga delar var mindre tilltalande.

Ryska

Under somrarna och övriga lov intensifierades de ryska språkstudierna.

Att såsom kollegorna göra utlandsresor var otänkbart på grund underhållsskyldighet och lån och underhållsarbeten av bostaden och andra fastigheter som jag dragit på mig. Den ekonomiska situationen förbättrades inte av den långa konflikt på undervisningsområdet i början av sjuttiotalet som massmedia utmålades som ”lärarstrejk" trots att det rörde sig om en lockout.

Ryska parlörer av olika slag talades in på bandspelare och avlyssnades och bandspelaren rullade på med ryska verb då jag grävde källare, göt betong, snickrade, målade eller körde bil. I kanoten på de dalsländska sjöarna hade jag rysk dialog med bandspelare. Rysk grammatik studerades koncentrerat med anteckningsblock och penna i hand med understrykningar och repetitioner.

Jag såg rysk film och ryska läroböcker, tekniska ordböcker, tidskrifter, kemiböcker och sånghäften vittnar med anteckningar och nötta blad om en tröstlös möda.

I samband med en internationell undersökning om kemiundervisning 1971, hade jag en viss korrespondens i miljöfrågor med undervisningsministeriet i Moskva och fick en del ryska läroböcker därifrån.

Olga och Peteris

En av lektorerna på gymnasiet, Olga Rasins, var född i Omsk och uppvuxen i Ryssland.

Hon och hennes make, Peteris, hade flytt från Lettland under fyrtiotalet där tysk och rysk ockupation upprepat avlöste varandra. Vi umgicks tidvis med detta lärarpar.

Peteris hade varit rektor vid en skola i Lettland.

Olga övade mej i rysk konversation och Peteris lärde mej ryska svordomar och andra fula ord jämte fragment av rysk lyrik.

Med hjälp av ett falskt pass som tillverkats med enkla medel hade Peteris klarat sig undan enrollering i den tyska krigsmakten.

Peteris hade, jämte några andra flyende, osedda kunnat gräva fram en helt sjöovärdig fiskebåt som länge legat dold i sanden och med den via Gotland tagit sig till Sverige.

Olga och dottern hade senare på ett annat sätt lyckats fly och så småningom hade familjen lyckats att återförenas i Sverige. Senare hade de på något sätt även fått hit Olgas åldriga mor som fortfarande på sjuttiotalet enbart talade ryska.

Idén

Jag lade ned ett stort arbete på utvecklandet av en rationell och objektiv redovisningsmetod av elevprestationer. Idén bestod i uppgifter och alternativsvar längs två axlar i ett koordinatsystem. Eleven skulle svara genom att vidröra elektriska kontaktpunkter på en pertinaxplatta för de rätta alternativen. Jag övergav detta arbete med lödkolv, kontaktskruvar och borrmaskin när jag i slutet av 70-talet anade att elektroniken skulle ge långt mera sofistikerade lösningar.

Idén fick vila till slutet av 80-talet då jag i Macintoshdatorerna hade de rätta verktygen.

Källaren

Sommarens förbannelse hette pollenallergi. Lindring kan man få om man sätter sig i ett svalt kaklat badrum och låter duschen strila, tar sin tillflykt till en sval källare eller med en båt beger sig ett par kilometer ut i en sjö eller inväntar skymningen.

Forsbackagatans västra, då under flera år obebyggda sida, var en blomster- och ogräsäng som innehöll allt vad en allergiker inte kan önska sig.

Villan som vi bebodde under 70-talet saknade källare, men hade ett uthus i förlängningen av garaget. Uthuset hade jag isolerat och försett med innergolv. Efter en tids funderingar om hur en sval pollenfri tillflyktsort skulle kunna åstadkommas började jag att försiktigt gräva mig in under uthuset från ena kortsidan. Väl inne under huset liggande på magen i gruset, fortsatte grävningen med en liten planteringsspade. Efter några dagar gick det sitta på huk och gräva och efter en veckas tid var det möjligt att gräva stående med en riktig spade, vilket var nödvändigt i den sega leran på det djupet. Ett rum på ca två ggr tre meter med en takhöjd på ca 190 cm var planerat, men eftersom nu husets avloppsledningar och vattenledningar snart låg blottade fick det räcka med ett betydligt mindre rum med ca 180 cm:s höjd.

Projektet var betydligt mer komplicerat än vad man kunde föreställa sig från början. Uthusgolvet måste stagas upp och gropen började vattenfyllas. Vattnet måste hållas borta för att det skulle kunna bli möjligt att gjuta golv och väggar. Det är tveksamt om projektet skulle ha gått i hamn om inte min granne Sten Magnusson hade kommit till hjälp. Sten var svetsare vid SJ:s verkstad och dessutom brandman. Han hade tillgång till en dränkbar pump som höll vattnet borta medan vi göt väggar och golv. För att det skulle bli möjligt att komma ned i källaren blev det nödvändigt att göra en tillbyggnad på uthusets kortsida där jag fick gjuta en källartrappa. Resultatet blev trots allt acceptabelt. Vi fick en utmärkt matkällare och lagringsplats för frukt och potatis. Men källaren visade sig tyvärr inte särskilt lämplig för det ursprungliga syftet.

Byggnadstillstånd ?---Nix !

Jag har ibland funderat över hur händelser upprepas i släktens följande generationer. Farfar, Olof Rasmusson grävde någon gång under trettiotalet en källare under trädgårdspaviljongen i Limhamn. Han var då närmre sextio år gammal. Far göt verandatrappa på Limhamn.

Fastighetsaffärer

Störd dygnsrytm, trötthet på grund av allergin och behov av avskildhet för att orka med förberedelserna för arbetet var en svår påfrestning för familjen. Jag var fortfarande omedveten om att irritabiliteten, koncentrationssvårigheterna och sömnrubbningarna berodde på tandamalgam. Försöken att hitta en lösning på problemen ledde till mindre lyckade transaktioner.

Att utnyttja bostadens utrymmen stod i konflikt med övriga familjemedlemmars intressen. Jag tilläggsisolerade då förrådsutrymmet bakom garaget för att där få en fristad, men det var inte användbart under den svalare delen av året.

Trots alla utgifter tog jag ett lån och köpte en före detta skolbyggnad i Ånimskog utanför Åmål i början av sjuttiotalet, men fann snart att stugan genererade mer arbete än vila eftersom resvägen blev alltför lång och eftersom den krävde en del anpassning för att bli användbar. Det gällde att hitta en stuga på närmre håll och försöka bli av med huset i Ånimskog .

Efter ett par år hittade jag ett hus i Jakobsbyn som låg så nära Åmål att man kunde ta sig dit per cykel. Eftersom den gamla skolbyggnaden ännu inte var såld krävdes ytterligare ett lån för köpet av huset i Jakobsbyn. Fastigheten tillträddes på nyårsdagen 1976 och kostade 45 000 kr. Lagfartskostnaden var 470 kr.

Ingen bank var villig att bevilja lån och man accepterade inte far som borgensman, förmodligen på grund av hans ålder. Far ställde då upp med lån mot revers. Lånet amorterdes av ganska snart, men jag betalade aldrig någon ränta.

Huset visade sig vara ett renoveringsobjekt i ännu högre grad än den förra. Att vara överhopad med arbete och rejält skuldsatt stod helt i strid med syftet.

När studielånen var slutamorterade och underhållsbidraget inbetalats för sista gången 1976 räknade jag med att äntligen få ekonomin på fötter. Men lärarlönerna hade stagnerat ända sen början av sjuttiotalet.

Vi sålde villan på Forsbackagatan och köpte en villa på Fjällbacken som låg nära Karlbergsgymnasiet. Fjällbacken var en kort, brant lutande gatstump som avslutades vid de yttersta av de högt belägna husen vid "Röda torget".

Jag tog ännu ett nytt lån 1977 för ett litet hus med adressen Fjällbacken 3 som låg mitt emot huset där vi bodde.

Fjällbacken 6 efter uppfräschning av fasaden Fjällbacken 3 "Lillfjällan"

Fastigheten köptes för 50 000 kr . Huset i Ånimskog hade nu sålts men fastigheten i Jakobsbyn var svårare att bli av med. I maj 1982 sålde jag den för 57 000 kr.

De gamla husen medförde ett ihållande grävande, betonggjutande, kabeldragande och snickrande, som ofta ackompanjerades av ryska fraser på bandspelaren.

Även fastigheten på vår mantalsskrivningsadress krävde en hel del praktisk omsorg.

Instrument

Under ett besök i Malmö inköptes av Bengt Nilsson en kvartsfiol till Marcus, men han protesterade tjurigt mot att spela på instrumentet, eftersom han alltför väl visste hur illa det kunde låta. Istället var han mera intresserad av att slå på trumma likt grannpojken Dan Magnusson.

Drömmen från barndomen om ett piano fanns fortfarande men hade inte tidigare kunnat realiseras av ekonomiska skäl.

I mitten av sjuttiotalet köptes i Malmö ett piano av det ansedda östtyska fabrikatet Förster, som levererades till bostaden Forsbackagatan 6 i Åmål. Priset var 15000 kr, men det gick att pruta ned det några tusenlappar.

Det skulle nu bli möjligt att spela tillsammans med pianist hemma och Marcus skulle kunna lära sig att spela piano.

Marcus tröttnade snart på Vikblads pianolektioner.

Nu, några decennier senare, skänker folk bort sina pianon.

Good Old Days

Under de nattliga besöken på Karlbergsskolan tog jag ibland, efter avklarade uppgifter, en runda på skolans olika avdelningar. Vid ett sådant nattligt tillfälle träffade jag på yrkesläraren Eric Danielsson, kallad ”Dalle" i färd med att reparera ett elektroniskt instrument med pianoklaviatur. Jag kom då i samspråk med denne humoristiske och sympatiske Dalle, som var dansmusiker, och nämnde då något om mitt musikaliska förflutna. Detta fick konsekvenser.

En tid därefter, då jag vid ett tillfälle passerade dörren till läraravdelningen, satt Dalle, Bengt Sindsjö och musikläraren Christina Georgii som vanligt och samtalade skämtsamt över en kaffekopp. Christina ropade på mig och ville ha mig att medverka som violinist i en föreställning av typen Good Old Days, som hon planerade och där både lärare och elever skulle delta. Jag viftade bort det hela med att jag inte hade spelat på tio år.

Några dagar senare upprepades förslaget och uppenbarligen menade man allvar. Efter stor tvekan gick jag med på att ta med mig fiolen till aulan.

Föreställningen var uppbyggd av scener och sketcher som påannonserades på bombastiskt humoristiskt Good Old Days-manér av Ingemar Nyström, en av engelsklärarna, klädd i bonjour och kubb.

Ett nummer bestod i att gestalta en restaurangmusiker på restaurangen Trånande Tranan. Jag skulle där, iklädd frack, smilande spela Fascination bland restaurangborden till ackompanjemang av Christina Georgii vid flygeln och sekunderad av en violinspelande elev, Robert Rydholm. Efter repetitionen kändes det ännu mera tveksamt att medverka, men Christina var nöjd.

Robert Rydholm var en begåvad elev från Bengtsfors som ledde orkestern. Han hade själv skrivit alla arrangemang. Han improviserade friskt och med humor och glädje som jazzviolinist. Han var en av mina mest begåvade elever i kemi där han alltid hade det högsta betyget liksom i alla andra ämnen utom idrott.

Det var meningen att föreställningen skulle ges i aulan på kvällstid för elevernas föräldrar och allmänheten. Både repetitioner och föreställningar stal naturligtvis tid från undervisningen och även från lärarnas förberedelser eftersom ett stort antal lärare medverkade. Det ansågs att vi-känslan hos lärare och elever och träningen i samarbete skulle uppväga förlorade lektioner. De flesta repetitionerna gjordes också utom lektionstid och på kvällar och veckohelger.

Den första föreställningen som gavs i förkortad form för eleverna på skoltid blev uppskattad och den smilande restaurangmusikern var en överraskning för många.

Nu följde flera utsålda föreställningar på kvällstid. Restaurangscenen blev bejublad och trots ett ganska mediokert violinspel fick vi gå in och tacka för applåderna flera gånger. Jag tror nog att de flesta av inslagen med andra medverkande var betydligt bättre.

Ryktet om skolans föreställningar hade nu spritt sig långt utanför skolans upptagningsområde och antalet föreställningar blev långt flera än man från början hade tänkt sig. Lokalpressen i både Åmål, Säffle och Karlstad hade berömmande artiklar med bilder från föreställningar och folk kom långväga ifrån för att skåda spektaklet.

Trots ständigt fullsatt salong (aulan rymde ca 500 personer) måste man begränsa antalet föreställningar, eftersom det ordinarie skolarbetet eljest skulle bli alltför eftersatt.

Men uppehållet blev inte långt. Följande läsår satte vi igång igen. I någon av tidningarna skrevs det om ”violinvirtuoserna Robert Rydholm och Rolf Rasmusson" Beträffande den senare var överdriften horribel och hade kanske en stänk av ironi.

Denna gång var jag bättre förberedd och teknik och intonation blev bättre genom idogt övande. En anledning till förbättringen var nog insikten om att Tullgrens idéer om fiolens hållning måste överges. Trots allt lät det ofta bedrövligt .

Vid ett tillfälle, då hela ensembeln höll på att samlas i musiksalen för att göra upp planer för kommande föreställning, gick Robert och jag omkring och kvintillerade lite skämtsamt på våra instrument.

Då jag plötsligt rev av den grandiosa kadensen till Jakop Gades Tango Jalusie ropade Christina entusiastiskt: ”Ja den skall du spela!"

Ackompanjatör var en elev, en vacker, ung dam i aftontoalett.

Entrén var magnifik! Violinisten kom leende, frackklädd, självsäkert rak i ryggen in på scenen med sin violin, gjorde en djup bugning för den applåderande publiken, bugade för den sköna pianisten och kysste hennes framsträckta hand. Under publikens andlösa tystnad placerade jag violinen vid hakan och nickade åt den sköna vid flygeln. Tango Jalousi!

Musiken som sedan följde motsvarade knappast den storartade inledningen eftersom jag trots utåt visad självsäkerhet var ett vrak av nervositet. Å andra sidan var ju också såväl de inledande överdrivna åtbörderna som hela numret ett skämt.

Betydligt bättre var åtskilliga av de nummer som utfördes av eleverna. Flera av dessa blev senare professionella artister. En av dessa elever var sopranen Annika Skoglund. Några år senare hade jag nöjet att se och höra henne i titelrollen i Madame Butterfly på Kungl Operan i Stockholm.

Efter ett par års uppehåll av föreställningar av Good Old Days beslöt man att börja en helt ny föreställning med helt nytt innehåll och naturligtvis då med andra medverkande elever. Men Robert Rydholm, som nu framgångsrikt studerade kemi vid universitetet ställde naturligtvis upp för sin gamla skola.

I de kommande föreställningarna deltog inte Robert. Han lämnade plötsligt universitetet och blev violinist vid Stora teatern i Göteborg. Några år senare turnerade han i Europa med egen stråkensemble.

Kontaktlinser

Som många andra personer på den tiden med synproblem övergav jag mina glasögon till förmån för kontaktlinser. De linser, som rekommenderades för personer med synproblem som mina, var av den hårda typen. Kostnaden för den då obligatoriska läkarundersökningen, utprovning och inköp av linser var kännbar. Jag hade fortfarande ett drygt underhållsbidrag att betala.

Numera har priset på kontaktlinser sjunkit till en struntsumma och tekniken har utvecklats.

Det var mycket lätt att tappa en lins men naturligtvis mycket svårt för den synsvage att åter hitta den. De båda linserna var i mitt fall mycket olika och förväxling fick inte ske. Att i morgonens brådska få rätt lins på plats i rätt öga med hjälp av nariga fingertoppar med svidande torrsprickor var minst sagt en utmaning. Efter mindre än tio år gav jag upp och återgick till mina glasögon.

Åmåls Orkesterförening

Vid ett tillfälle vikarierade den pensionerade musikläraren Erik Wikblad för Christina Georgii. Han föreslog att vi skulle spela tillsammans.

Ett album med spanska danser för violin och piano prövades med ett någorlunda gott resultat. Han föreslog då att vi skulle träffas regelbundet hemma hos honom. Vi spelade tillsammans en följd av lördagar, men efter en tid tröttnade han. Kanske på grund av att han kommit underfund om min begränsning.

Någon på skolkansliet meddelade att man i orkesterföreningen var intresserad av att ha mig som medlem.

Åmåls orkesterförening leddes av den kommunale musikledaren Sven Sevius.

Efter att ha lyssnat på orkestern på en av deras konserter och efter att ha talat om saken med Erik Wikblad kontaktade jag till Sven Sevius.

Jag började som andraviolinist, men fick snart spela förstafiol. Först nu, i femtioårsåldern, började insikten komma att Tullgrens idéer om fiolens placering och hållning, omöjliggjorde en avancerad teknik, men en del fördomar om fingersättning och lägeväxling satt fortfarande kvar. Fortfarande balanserades violinhalsen på vänsterhandens tumspets såsom jag en gång fått lära mig. Detta begränsade vänsterhandstekniken. Tummen blev ibland isande kall på grund av störd blodcirkulation som följd av en tidig skada.

Deltagandet i repetitionerna i en orkester med anknytning till musikskolan i Säffle och Säffleoperan pågick bara en kort tid. Musicerandet gick till överdrift och gick ut över arbete och familj.

Violinbyggare

En del av stråkmusikerna i orkesterföreningen var violinbyggare och tillsammans med dessa och ett antal andra violinbyggare från olika orter i Sverige deltog jag och Marcus i en studieresa till violinbyggarstaden Mittenwald. Från Mittenwald gjordes en avstickare över Alperna ned till Cremona och några andra orter i Italien och violinbyggarskolor besöktes.

Jag hade nu flera fioler, som ropats in på olika auktioner i Åmål. Somliga av dem var i dåligt skick och en tid och arbete gick åt för att få dem spelbara. Det kunde innebära byte av greppbräden, nedslipning av stall, strängbyten och omlackering. Några måste jag ta isär för att gröpa ur och slipa ned lock och byta ut basbjälke och sätta in hörnklossar. Vinkel mellan korpus och hals behövde ibland ändras eller halsen kunde behöva bytas.

Bussresan ledde till bekantskap med flera violinbyggare och möjlighet att lära mera om violinbygge utöver det som cellisten Richard Bodin och violinisten och slöjdläraren Karl-Erik Granström i orkesterföreningen bidragit med. I synnerhet Sverker Sarnell från Göteborg, som hade originella idéer om bl a stråkkonstruktion och lackering, hade mycket att lära ut.

Flera av violinbyggarna var också biodlare. Propolis i bivaxet hade användning för behandling av virket.

Åttiotalet

”Förnuftsavvecklingen"

Decenniet inleddes med kärnkraftsomröstningen där linje 2 med slogan ”Avveckla med förnuft" avgick med segern. Förnuftet bestod i att med otillräckliga material- och teknikkunskaper först investera enorma summor i anläggningar som skulle rivas inom 30 år.

Omhändertagandet av det radioaktiva avfallet skulle nog lösa sig på något sätt, menade man. Man pratade om att skjuta ut det i världsrymden eller lägga det i kopparkapslar i borrhål djupt nere i urberget. Jordskorpans instabilitet, sprickor i berggrunden, radiolys av kapslingsmaterial, kontamineringsrisk för grundvatten, energiåtgången för omhändertagandet av avfallsmängderna och den enorma kopparåtgången störde inte tuffa förnuftare.

Uranbrytningens negativa miljöpåverkan och alla cancerfall som följd av denna hantering hörde man inte heller mycket av.

Allmänheten lät sig manipuleras och gick som vanligt på ”förnuftsresonemanget" och sålunda avvecklades förnuftet.

Jag skrev en artikel som publicerades på dagen för omröstningen i Provinstidningen Dalsland. Tydligen var det inte många som förstod innehållet.

En nästan skrotfärdig rysk kärnvapenbestyckad ubåt med berusad besättning som 1981 av misstag!? råkade befinna sig långt inne i svenskt skyddsområde fastnade i en grynna i Karlskronas skärgård.

Fastigheten i Jakobsbyn som jag köpte i mitten av sjuttiotalet för 45 000 kr lyckades jag sälja i maj 1982 för 57 000 kr utan att anlita mäklare.

Året 1986 var händelserikt.

I Januari börjar Fermentabubblan spricka och i Februari mördas Olof Palme, i April sker en härdsmälta i Tjernobyl och den före detta nazistofficeren Kurt Waldheim som varit FN:s generalsekreterare sedan 1972 blir Österrikes president i juli.

En rysk atomubåt sjunker i atlanten i oktober och ett militärt förråd sprängs i november utanför Södertälje med en sprängverkan som var den ditintills kraftigaste i Sverige.

HIV kommer till Sverige med AIDS och lägger i viss mån sordin på den sexuella lössläpptheten. Men bara för en tid!

Ordet ”liksom" med tillägget ”och sådär" blir mer och mer frekvent. Ovanan började troligen bland ungdomar i sydsverige men spred sig snabbt uppåt och nedåt i åldrarna och uppåt i landet.

Särvux, sfi och komvux som införts 1968 var utmärkta medel för politikerna att dölja arbetslöshet och skolpolitiska missgrepp. Över en million vuxna och halvvuxna elever genom gick sådana utbildningar enbart under åttiotalet.

Arméns musikpluton hade permanentats 1986. Marcus provspelar 1988 och antages som förste klarinettist 1989.

I TV blir man åsyna vittne till hur Jas 39 Gripen kraschar i februari 1989 ( djävlar, djävlar, djävlar! )

Berlinmuren raserades äntligen och Gorbatjov var mindre populär i Sovjet än i övriga världen.

Charlotte gifter sig med Jan och blir därmed fru Sandström i september 1989 i Laxarby kyrka.

Bröllopsgästerna beger sig från vigselakten i kyrkan till Stadsparken utanför Stadshotellet för att där i solskenet med champagne, musik och sång ta emot brudparet som anländer per båt på Åmålsån.

Far tyckte sig i mig se en likhet med Olov Rasmusson då jag dirigerade stadsmusikkåren vid brudparets ankomst.

Brudens fader talar Tjosan!

Festen fortsatte sedan med måltid, tal och bal på Stadshotellet med alla bröllopsgästerna.

Ett beundrat inslag var när Mor och far, festens äldsta par, visar att man dansa kan på äldre dar.

Visst kan man dansa polka även om man är över åttio år.

Den gode herden

Nu var det 80-tal och låten på modet var Ulf Lundells ”Öppna landskap”.

Bland det tiotal lärare som jämte mej hade påbörjat sin tjänst på högre allmänna läroverket i Åmål i mitten av 60-talet fanns den prästvigde Folke Bäckström, född 1926, teol kand och fil mag. Han verkade inom EFS och ledde ibland konfirmationsläger. Senare doktorerade han i teologi.

Han var Charlottes religionslärare på gymnasiet och Marcus konfirmationspräst och vigde också Charlotte och Jan i Laxarby kyrka 1989.

Nära femtioårsåldern gifte Folke sig med en 25 år yngre flicka och de fick snart flera barn.

Hans muskulösa kropp och solbränna vittnade om förtrogenhet med kroppsarbete och ett liv i friska luften. Jämte undervisning på gymnasiet bedrev han lantbruk med huvudsaklig inriktning på fårskötsel i Vickersrud ett par mil ifrån Åmål.

Folke var omtyckt bl a för sin vänlighet, humor och sitt behagliga bemötande och var alltid en lyssnande samtalspartner.

Likt Folke hade jag också praktiska sysslor att sköta jämte lärartjänsten. Fastigheten i Jakobsbyn krävde renovering för att bli användbar och den 4000 kvadratmeter stora tomten krävde en viss omsorg. Byggnadstillstånd för tillbyggnad och vindkraftverk söktes och blev beviljat och den hel del inre arbete blev utfört. Jag inköpte två växthus för surt förvärvade slantar och monterade dem med mycket arbete i fil med en sammanbindande mellangård.

Investeringen blev förlustbringande eftersom anläggningen, omedelbart efter den stod färdig, blev utsatt för skadegörelse. Någon hade roat sig med att med skjutvapen perforera de dyrbara glasrutorna. En storm som kom strax därpå förintade resterna.

Potatisodlingarna slog fel på grund av bland annat torka. …..Sen kom regnet!

Det lilla av potatis som fanns ruttnade bort men gräs och ogräs växte meterhögt över hela tomten. Det stod alltmera tydligt att projektet var för vidlyftigt för en ensam man.

I detta läge föddes den desperata tanken att inhägna en del av tomten och låta får beta av gräset. Folke Bäckström delgavs idén och han erbjöd en tacka och två lamm som lån.

Folke anlände med fåren som lät sig väl smaka.

Han for tillbaka till Vickersrud och jag återgick till mina sysslor inne i huset.

Ett par timmar senare då det var dags att inspektera betandet gjordes en oroande upptäckt.

Fårhagen var tom!

Berget låg på vissa ställen ytligt och några av stolparna hade inte gått att få ned tillräckligt djupt i marken, Fåren hade hittat de svaga punkterna och vält omkull staketet och fanns att söka någonstans i det öppna landskapet där de trivdes bäst.

Eftersom fåren var mer än dubbelt så många som den ensamme fångstmannen var det ingen lätt sak att få dem tillbaka in i inhägnaden, som dessutom inte var hel.

Innan jag hade hunnit hämta en slägga för att slå ned stolparna hade fåren hunnit ge sig iväg igen.

Det hela upprepades ett antal gånger och blev allt besvärligare eftersom det var nödvändigt att slå ner stolparna på nya ställen och samtidigt hålla stängslet sträckt. Fåren utnyttjade påpassligt varje tillfälle att rymma om någon stolpe ännu inte hunnit bli nedslagen ordentligt eller om stängslet slakade någonstans under pågående arbete.

Efter en seg kamp blev det trots allt till slut möjligt återgå till sysslorna inne i huset.

När jag efter en liten stund tittade ut genom fönstret var fårhagen tom igen!

Terrängen var kuperad och på vissa ställen låg marknivån så högt att det blev möjligt för djuren att därifrån hoppa över stängslet. När jag med stor möda åter fått fåren på plats måste stolparna åter bankas ner på nya platser och när staketet sträcktes lossnade också en del av de stolpar från marken som tidigare motstått påfrestningarna. Situationen blev nu helt ohållbar och fåren struntade totalt i betet och inriktade sig helt och hållet på att ta vara på varje tillfälle att rymma.

Insikten blev nu allt starkare att det krävdes kvalifikationer för fårskötsel som detta fall saknades.

Det gällde nu endast att hålla kvar fåren i inhägnaden tills Folke Bäckström kunde komma tillbaka och hämta dem.

Såsom saken nu utvecklats behövdes minst två personer för detta.

Den ene personen behövdes för att reparera inhägnaden medan den andre höll fåren i schack. Jag övervägde att ta risken att lämna fåren för att få tag i en telefon för att skaffa hjälp.

Detta tilldrog sig före mobiltelefonernas tid.

Ingen människa syntes till och jag hade ingen telefon i stugan på denna ensligt belägna plats. Folke Bäckströms telefonnummer hade jag naturligtvis inte i huvudet. Folkes nummer stod i Karlstad-delen av telefonkatalogen och om jag händelsevis skulle få tag i någon bebodd stuga där man hade telefon så hade man säkerligen där bara telefonkatalogens Vänersborgs-del.

Naturligtvis måste man då vara beredd att ange skälet till nödvändigheten att ringa nummerbyrån för eventuellt telefonägande allmogerepresentant och kanske också beskriva den pinsamma anledningen till telefonbehovet.

Det fanns ingen annan utväg än att lämna fåren åt sitt öde för och försöka få tag i en telefon. Med lite tur så skulle det kanske gå att finna fåren igen om man inte var borta alltför länge.

Turligt nog var Charlotte hemma när det äntligen gavs tillfälle att telefonera och hon satte sig på cykeln och anlände en halvtimme senare.

Nu var antalet rymmare och fasttagare nästan lika, men det stod likväl snart klart att får-laget skulle avgå med segern.

Charlotte fick cykla hem och ringa till Folke Bäckström, den gode herden, som snart anlände som en befriare tillsammans med ung hustru och barn i sin personbil, där folk och fä fick samsas om utrymmet.

Man får tacka!

Man bör beakta, att får är vanskliga att vakta och om man framdeles får slippa får, så slipper man att klippa får och slipper slakta!

Violin och piano

I de flesta fall spelade vi inte hemma.

Bland pianister som jag spelade tillsammans med var Bror Andersson, tenorsaxofonisten i stadsmusikkåren, som ibland spelade piano i orkesterföreningen. Sven Sevius, som var kommunal musikledare och som ledde Åmåls orkesterförening, spelade jag också tillsammans med vid några tillfällen. Stadsmusikkårens dirigent Arne Johansson ackompanjerade vid flera tillfällen och likaså Christina Georgii, Karlbergsskolans musiklärare och musikdirektör Erik Vikblad efter hans pensionering. Vid några tillfällen ackompanjerade elever vid Karlbergsskolan.

Några år på åttiotalet var Ruben Hammarberg skolchef i Åmål. Han bodde i en stor villa med en trädgårdstomt som hade ett hörn gemensamt med tomten där mitt lilla hus låg. Hans hustru, Elvy, var lågstadielärare och duktig pianist. Våra samtal över tomtgränsen ledde till en tids umgänge och naturligtvis också till att vi några gånger spelade tillsammans. Jag fick nu problem med fingrarna.

Amalgamsanering

Problemen ledde till att fiolspelandet måste upphöra eftersom fingertopparna blev kalla, ömma och skrynkliga som om vävnaden inne i fingrarna tillbakabildades. Det gick inte att spela eftersom kontaktpunkten mellan fingertopp och sträng blev omöjlig att kontrollera.

Medicinsk hjälp för problemen gick inte att få eftersom läkarna inte engagerade sig så särskilt djupt. Man skrev ut krämer eller salvor eller skyllde på åldern.

Fingrarna blev till slut så ömma att det blev svårt att hantera flöjtens klaffar.

För att eliminera möjligheten av metallallergi, målade jag klaffarna eller använde handskar. Tandköttet var ständigt inflammerat och förkylningarna var långvariga med ett par omgångar med lunginflammation, en förlamande trötthet, svullna ben och sprängande smärtor av åderbråck.

Utöver naturliga åldersförändringar kom andra synstörningar som yttrade sig i att synfältet blev suddigt som om man såge genom en glasskiva med fettfläckar samtidigt som ögonen tårades onormalt.

Allt detta ledde till beslutet att låta avlägsna allt amalgam från tänderna.

Redan ett par år efter amalgamsaneringen 1987-1988 blev hälsan blev gradvis bättre med minskat sömnbehov och större koncentrationsförmåga. Även beträffande fingrarna blev det så småningom bättre så att fiolspel efter några år åter blev möjligt.

Upplevelsen av det brant stigande välbefinnandet och vakenheten var nästan euforisk och bidrog kanske till en del oförsiktiga uttalanden.

Om tillfrisknandet berodde på amalgamsanering, vegetarisk diet, bådadera eller något annat är ovisst. I slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet avregistrerade jag bilen under vinterhalvåret och detta medförde en ökad fysisk aktivitet som ytterligare ökade välbefinnandet.

Problembyggnader

Karlbergsskolan som började byggas 1967 stod klar för inflyttning 1970. I likhet med nästan alla skolbyggnader som uppfördes från 1960-talet och decennierna därefter var den en problembyggnad.

Mellan betongelementen i ytterväggarna fanns stora springor som man kunde se genom och trots att fläktsystemets ljudnivå var hög dagen igenom var luften lika unken i lektionssalarna. Redan i början av sjuttiotalet började problemen med takläckage och på åttiotalet droppade eller rann det från taket i utplacerade hinkar överallt i korridorer och klassrum.

Man planerade för ny beläggning på det platta taket.

I början var jag nog helt ensam om att hävda att taket borde byggas om helt till konventionellt lutade tak. Mina synpunkter negligerades med hänvisning till kostnaderna. Flera års lappande och lagande följde, men till slut insågs att ombyggnad med takfall var bästa lösningen. Åtskilliga kostnader hade kunnat undvikas om denna insikt kommit tidigare.

Hela det platta taket revs av. Förutom åtskilliga ruttna brädor fanns också stora partier av taket där brädorna var helt friska. Byggnadsarbetarna lastade sina släp och takräcken fulla med friskt virke som de, förmodligen på arbetstid, rensat från spik, tjärpapp och tjära. Virke som skulle kunna återanvändas i det nya skoltaket kom troligen till användning i villor och sommarstugor tillhöriga entrepenörens anställda.

I sanningens namn tog också jag tillvara en del, men jag fick nöja mig med brädor som gått sönder vid rivningen och hamnat i avfallshögarna. De var så fulla med tjära och spik att de hade ratats av de byggnadsarbetarna.

För att göra byggnaden mera energisnål försökte man också åtgärda fläktsystemet och stoppa energiläckaget. Ett led i detta var att ersätta några av de alltför många och stora fönsterna med väggpartier. Dessa fönster inklusive infattningar lyckades man som regel montera ner utan skador. De togs påpassligt tillvara, troligen på samma sätt som takvirket.

De smutsiga allergifrämjande heltäckningsmattorna i vissa lokaler revs äntligen ut och väggarnas gipsskivor kläddes med glasfiberväv och målades.

Eleverna krävde att få bestämma färgen på väggarna och erbjöd sig också att utföra arbetet, troligen i utbyte mot andra favörer.

Resultatet blev pistagegrön färg i vissa korridorer och protester från målarfacket för uteblivna arbetstillfällen och förtjänster. Den skarpa pistagegröna färgen blev ganska snart för mycket för såväl elever som lärare och en ommålning blev nödvändig.

En målerifirma fick nu uppdraget och skolans bildlärare Björn Carlén fick hjälpa till med färgvalet. Skönheten och ”den goda smaken" blev nu ledstjärnan och troligen blev de flesta nöjda. Nästan!

När man påbörjat målningen av den redan mörka korridoren utanför de naturvetenskapliga institutionerna i mörkgrönt och orangerött protesterade jag häftigt och krävde att väggarna skulle målas vita!

Trötta och sömniga elever som aldrig gick ut i dagsljuset utan föredrog att sitta på det smutsiga golvet i korridorens dunkel behövde ljus. Ett ständigt stillasittande i dunklet inomhus såväl på raster som på lektioner befrämjar inte inlärande.

Målningen med de mörka färgerna avbröts och korridoren liksom kemiinstitutionens lokaler målades vita i enlighet med mina önskemål. Tack!

Ätlig grönska

Tomten till stugan i Jakobsbyn var ganska stor och till stora delar beväxt med en frodig grönska som jag intuitivt upplevde som ätlig. Den klipptes sönder och blandades in den i maten till en med tiden allt ökande andel. Till en början var jag inte medveten om att grönskan bestod av kirskål.

På försommaren tillkom späda tallskott och nässlor och annat ogräs och på hösten äppelbitar. Andelen kött i kosten minskades undan för undan. Det var knappast någon medveten övergång till vegetarisk kost, det bara råkade bli så. Samtidigt märkte jag att jag mådde mycket bättre. Slutligen uteslöts kött helt och ersattes med jordnötter och filmjölk i grönsaksröran. Undan för undan utökades repertoaren med annan växtlighet.

I slutet av 80-talet upphörde köttätandet helt. Ett fåtal, helt onödiga, undantag har dock förekommit under de följande decennierna.

Datamaskiner blir Datorer

Räknedosorna blev allt mera sofisktikerade och började kallas kalkylatorer.

Datamaskiner kom till användning i första hand av teknologerna och matematikerna. Analoga samband, som man använde dessa maskiner för att studera, kunde ofta lika bra visas med hjälp av t ex tongeneratorer och oscilloskop.

Det fanns flera olika modeller av datamaskinerna och kringenheterna var sällan kompatibla. Sekundärminnet bestod ofta av en speciell liten bandspelare som ofta krånglade. Så småningom tillkom textfunktioner men texten bestod enbart av versaler som lyste i en orangegul färg som kallades amber.

Man kallade dem nu inte längre för datamaskiner. De skulle kallas datorer

Elektriska skrivmaskiner inköptes trots att man redan börjat tala om ordbehandlare och skrivare och skolorna köpte dyra datorer som var omoderna redan efter några månader.

ABC 80 följdes efter några månader av ABC 800 och bara efter några få år hade man i Åmål en blandning av olika omoderna datorer med stora bokstäver i amber.

En lämpligare tidpunkt för investering i datorutrustning infann sig några år senare.

Då det tillkom modeller med möjlighet att skriva både små och stora bokstäver med skalbara fonter, index och exponenter ansåg jag att det var läge att köpa in datorer. Datorn blev nu användbar även för oss kemister. Denna utveckling hade jag insett och inväntat.

I mitten av 80-talet kom Macintoshdatorerna och nu fanns alltså det verktyg som behövdes. Andra datorer började också bli användbara då de fått operativsystem som inte krävde att man behövde behärska krångliga kommandon i DOS.

Skolan hade nu också fått en kunnig och intresserad ledare för datainstitutionen vid namn Ingvar Gustavsson. På grund av hans förtjänstfulla insatser blev det ordning på skolans datorer och möjligheterna till vettig användning ökade.

Men nu började man strama åt ekonomin och institutionerna fick minskade anslag.

Genom att snåla in på annat blev det möjligt att få anslaget att räcka till för inköp av en Macintosh till kemiinstitutionen.

Genom en datatidskrift kom jag i kontakt med en person som, i egen firma med namnet Capite, gjorde program för kunskapskontroll. Tillsammans utvecklade vi en programall som kunde laddas med olika provuppgifter. För att kunna använda detta program i en skolklass behövdes flera datorer.

I stället för att köpa in kemikalier och glas fortsatte jag nu att använda kemi-institutionens anslag för inköp av datorer, vilket inte sågs med blida ögon av skolledningen.

Skolmyndigheter och skolledningar hade fått för sig att datorerna bara skulle finnas på de datainstitutioner som inrättats och inom ett skolämne som kallades datakunskap. Först åtskilliga år senare började man på dessa nivåer begripa att datorer var arbetsredskap och inte självändamål.

Eftersom biokemi hade införts i gymnasiets treåriga naturvetenskapliga linje bearbetade jag nu skolledningen så att ytterligare en lokal ställdes till kemi-institutionens förfogande. Min kollega Bert Fjellström och jag hade genomgått en fortbildningskurs i biokemi och vi kunde nu använda denna lokal för kemiundervisning med eller utan datorstöd.

Den programmall som utvecklats i samarbete med Capite grundade sig enbart på multiple choice, en metod som jag ansåg vara helt otillfredsställande. Jag började därför att utveckla egna applikationer. Det visade sig nämligen, efter en del experimenterande med logiska funktioner i programmen FileMaker och Excel, att det var möjligt att konstruera användbara applikationer utan att ha någon större kunskap om datorer i övrigt.

I institutionens Macintoshdator fanns konverteringsprogram som möjliggjorde att applikationerna kunde köras såväl på Mac som på PC utan problem med disketternas olika formatering.

Åter Good Old Days

Good Old Days-spektaklet upprepades efter några års uppehåll.

Publiken var trogen, förväntansfull men generös. Man hade tidigare föreställningar i färskt minne.

Inte bara elevers föräldrar och anhöriga kom.

En del av företagen i Åmål och Säffle bjöd sina anställda på föreställningarna. De i publiken som kom stilenligt klädda med kläder i sekelskiftesstil fick inträde till reducerat pris till såväl föreställning som efterföljande bal på stadshotellet.

I en av versionerna spelade Stefan Jakobsson och jag Brahms ungerska dans nr 5 i G-moll. Pianisten Stefan Jakobsson, var en tidigare elev vid skolan, som nu utbildade sig till musiklärare.

Som ungersk zigenarprimas i en vidärmad, färgglatt broderad skjortblus och en brokig långväst och med byxorna nedstoppade i gula läderstövlar misshandlade jag musiken och fiolen på det grövsta.

Till numret hade fogats en form av grotesk balett, som bestod i att en ”ful gubbe" i trenchcoat och gubbhatt jagade en ”skön kvinna" runt på scengolvet. Den fule gubben gestaltades av Björn Weiderstrand, en av skolans lärare i samhällskunskap, och rollen som skön dam kreerades av en lättklädd våldsamt sminkad manlig elev med enorm byst bestående av uppblåsta ballonger. Den komiska baletten rev ned skrattsalvor som barmhärtigt dränkte vår bedrövliga Brahms-tolkning.

I någon version medverkade jag som flöjtist i orkestern och spelade fiol till några av allsångsnumren.

Som tidigare utfördes de bästa inslagen av elever och utan en entusiastisk och kunnig musiklärare som Christina Georgii skulle detta projekt inte vara möjligt.

Good Old Days-föreställningarna skapade en god stämning och var kanske på så sätt nyttig för skolans ordinarie verksamhet.

Aktiehandel

Aktieaffärerna bidrog till att min ekonomi kom på fötter.

Jag hade börjat lite trevande och okunnigt redan i början på sjuttiotalet att köpa enstaka aktier i kemisk industri. Avsikten var inte bara rent spekulativ utan syftet var också att få kunskaper om näringslivet och kemisk industri i synnerhet.

Senare blev den spekulativa aspekten alltmera dominant med hela aktieposter och studium av trender, redovisningar och rapporter, nyckeltal, ägarförhållanden och order mm. I stort gick det ganska bra men tyvärr var kunskaperna dåliga om hur man skyddar sig mot skatt.

Det fanns skäl att anta att Excel kunde användas för att behandla nyckeltal och kurser och andra variabler med Boolsk algebra för att avgöra om ett aktieslag skulle köpas eller säljas.

Efter att ha konstruerat och använt en sådan applikation i flera år för aktieaffärerna kom jag så småningom till insikt om att företagens årsredovisningar var helt otillförlitliga och marknadens förväntningar var helt avgörande för aktiens värde.

Applikationen blev därefter inte använd.

Åmåls Stadsmusikkår

Arne Johansson spelade flöjt i orkesterföreningen och dirigerade emellanåt då Sven Sevius hade förhinder. Han var förste dirigent i Åmåls stadsmusikkår och lärare i piano och flöjt i den kommunala musikskolan. Arne ledde också kyrkokören i Mo

Tillsammans med brodern Roger och några andra musiker från Bengtsfors spelade han gärna jazzmusik. I dessa sammanhang spelade han trumpet, vilket han också gjorde i en mässingssextet. Roger spelade trombon i musikkåren.

Vid ett tillfälle delgavs Arne mina gamla synder som flöjtist och Arne förmedlade ett inköp av en flöjt. Efter några veckors enskilt övande fick jag vara med i stadsmusikkåren, där också Marcus spelade klarinett med bravur.

Så småningom började det låta acceptabelt och vid några av musikkårens soaréer och julkonserter ledde till solistuppdrag. Mina framträdanden lämnade dock ofta mycket övrigt att önska.

Förutom spelningarna vid Valborgsmässoafton, första maj, folknykterhetens dag, påskparaden och kyrkokonserter i Åmåls och Mo kyrkor brukade stadsmusikkårens ha två konserter per år i Karlbergsgymnasiets aula.

Konserterna i aulan ägde rum på söndagseftermiddagar och brukade kallas för soaréer. Soaréerna brukade innehålla en avdelning i mitten då särskilt inbjudna gäster underhöll. Dessa gäster kunde bestå av en kyrkokör, en profan kör, en jazzgrupp eller annan musik-, sång- eller dansgrupp.

Soaréerna kunde också utformas som konserter med sammanslagna musikkårer.

Vid ett tillfälle genomfördes en sådan konsert tillsammans med Bengtsfors musikkår och vid ett annat tillfälle spelade vi tillsammans med Länsmusiken, som på den tiden också hade uppdrag som militär musikkår. Vid detta tillfälle spelade Länsmusiken i flottans uniform och vi hade Egon Kjerrman som dirigent..

Åsensbruks musikkår

Marcus klarinettlärare, Gunnar Pehrstad, som spelade viola i orkesterföreningen, hade kontakter i Åsensbruks musikkår. Musikkåren hade utvecklats ur en bruksmusikkår vid Håfveruds bruk.

När denna musikkår gjorde en musikresa till Kärnten i södra Österrike, deltog förutom Gunnar även Per Johansson och Marcus och jag. Per Johansson är numera soloklarinettist i Helsingborgs symfoniorkester.

Även senare deltog vi i spelningar med Åsensbruks-kåren.

Dalslands Hemvärnsmusikkår, Bengtsfors

Förutom dirigentskapet i orkesterföreningen och stadsmusikkåren höll Arne Johansson i taktpinnen i Bengtsfors musikkår och Dalslands hemvärnsmusikkår. Nästan alla av de vuxna musikerna i Bengtsfors var också medlemmar i hemvärnsmusikkåren. Bland musikerna fanns också flera av medlemmarna i Åmåls stadsmusikkår och Åsensbruks musikkår.

Arne Johansson anmodade mej att gå med i hemvärnsmusikkåren. Senare blev också Marcus medlem i hemvärnsmusikkåren.

En musiker som jag särskilt vill minnas var den humoristiske trumpetaren ”Kurre"

Denne, Kurt Johansson, före detta militärmusiker, spelade även i Åmåls stadsmusikkår. Vid de tillfällen då trumpetstämma och flöjtstämma var unisona sammansmälte våra stämmor oskiljaktigt till en helt ny klang.

Kurre hade tidvis ett förhållande till alkoholen som ibland kunde medföra problem, men dessa bekymmer försvann efter att han träffat en betydligt yngre flicka, som födde hans barn.

Någon frågade vad barnet skulle heta. ”Sam Lage" svarade Kurre.

Vi engagerades vid några tillfällen för musiken till högvaktsavlösningen (”Vaktparaden") på slottets yttre borggård i Stockholm. Vi hade tur med vädret vid samtliga tillfällen.

Ett tatoo genomförde vi i Nynäshamn tillsammans med musikkårer från Sverige, Norge, USA och Västtyskland. Vid detta tillfälle deltog också Marcus.

Dirigentkurser

Som lärare kan man notera att man ibland med små medel som en gest kan få elevernas uppmärksamhet. Lärarrollen och dirigentrollen tycktes i flera avseenden likna varandra.

Som orkestermusiker märkte jag att poänger eller effekter i den musik som framfördes ofta förlorades eller att missar i intonation, takt eller betoning egentligen skulle vara mycket enkelt att rätta till. Jag hade också idéer om hur man vid omtagningar lättare skulle fånga upp musikens sammanhang.

Arne Johansson delgavs funderingarna och han berättade en dirigentkurs som skulle utföras i hemvärnets regi. Jag sökte kursen och blev antagen.

Kursen hölls på Saxenborgs kursgård utanför Borlänge en vecka i slutet av juni 1988. Under de närmast följande åren deltog jag därefter i uppföljande dirigeringskurser i Jönköping, Gävle och Lund med hemvärnsmusikkårer som övningsorkestrar.

Nittiotalet

Jeltsin spottade inte i glaset men lät beskjuta det egna landets parlament med kanoner. Kraftfulla åtgärder eller kanske typiskt ryskt? Men han lyckades stoppa gammalkommunisternas kuppförsök.

Efter Estonias förlisning den 28 september 1994 med över 1000 omkomna lovade den nytillträdande statsministern Ingvar Carlsson i TV att alla kroppar skulle bärgas till varje pris. Senare beslöt hans regering att kropparna skulle vara kvar och fartygsvraket skulle övertäckas med sten eftersom bärgningen ansågs bli för dyr och för tekniskt komplicerad. Att övertäckningen skulle kräva enorma stenmängder insåg man inte och även detta fick bero.

Långt mera komplicerad var bärgningen av kropparna från den senare sjunkna ryska atomubåten i Norra Ishavet, men ryssarna sparade ingen möda och lyckades, trots inrikespolitiskt kaos, bärga flera kroppar.

Redan tidigare hade (åtminstone !) en sovjetisk ubåt med kärnreaktor (och kanske med kärnvapen) i gått under i Atlanten.

En ökande acceptans för homosexualitet ledde till att allt flera ”kom ut" på ett nästan exhibitionistiskt och påträngande sätt. Man myntade uttrycket ”homofobi" som ett nedvärderande uttryck mot oss andra som inte hade den läggningen och yttrande- och åsiktsfriheten beskars. Lärare som röjde att de kände avsmak för detta slag av sexuella yttringar fick räkna med svårigheter. Allt oftare innehöll TV-såpor, pjäser och filmer homosexuella handlingar eller scener.

En högljudd militant feminism med krav på urskillningslöst fria aborter växte fram.

Bruket av ”liksom" med tillägget ”och sådär" blir ännu mer utbrett och anammas i synnerhet i språkligt handikappade grupper såsom t ex i invandrarkretsar och slaggordet ”typ" sprider sig från Stockholmstrakten.

Komvux sväller alltmera med obehöriga lärare och med elever som just avbrutit ungdomsskolan eftersom generositeten med betygsgraderna inom Komvux lockar. Ett socialdemokratiskt kunskapslyftfjasko följer.

Kommunaliseringen av skolan medförde för gymnasielärarna en urusel psykisk och fysisk arbetsmiljö och orimlig arbetstidsökning, sämre lönesättning och anställningsvillkor, som skapade en stor bitterhet i lärarkåren. I början av nittiotalet hade lärare med akademiska examina oftast sämre lönevillkor än åtskilliga personer inom LO-kollektivet som gått direkt ut i arbetslivet utan annan utbildning än folkskola eller grundskola.

I en del fall fick lärare på universitetsnivå lägre lön än lärare på grundskolans lägre stadier.

Flertalet entusiastiska och skickliga lärare lämnade läraryrket under nittiotalet och alltför få ungdomar kände sig lockade att välja lärarutbildning. Tonen mellan eleverna förråades och som följd av senare års misslyckade skolpolitik sänktes kunskapsnivån ytterligare. Liksom i slutet av sextiotalet, kamouflerades detta genom införande av ett ytterligare försämrat betygsystem med färre betygsgrader.

Good old Days-föreställningar och andra liknande verksamheter upphörde. Få lärare hade nu ork eller lust att delta i verksamhet av detta slag

TEET

Programapplikationerna i FileMaker och Excel fungerade allt bättre. Ett konverteringsprogram möjliggjorde att Excelapplikationerna även kunde köras på PC så att man kunde ta med eleverna och använda de andra datorutrustade salarna i skolan i den mån de var lediga

Jag tänkte sälja applikationerna och utföra tester för andras räkning och gjorde därför filerna klara för försäljning, författade en företagsbeskrivning och registrerade firma. Företagsnamnet TEET valdes vilket står för ”Tests for Evaluation of Education and Training"

Liksom för det företag som registrerats på 60-talet, då en skilsmässa kom emellan och slog sönder alla möjligheter att komma igång, uppstod tyvärr även nu hinder.

Kommunens politisering

Under mina första tjugo år i Åmål upplevde jag inte några större problem med politiseringen i kommunen även om vägvalet för rikets skolpolitik var tydlig.

Ove Moberg som var rektor i Åmål redan 1966 då jag anställdes var socialdemokrat.

Då han senare blev skoldirektör förekom en hel del ifrågasättanden om tillsättningen. Hans samarbete med skolstyrelsens socialdemokratiske ordförande, elverkschefen Knut Hesselbom hade många kritiker. Bruno Svedäng som var Karlbergskolans rektor efter Ove Moberg hade dock inte samma politiska hemvist.

På nittiotalet blev problemen större trots att Åmål under några år hade borgerlig majoritet eftersom socialdemokraterna fortfarande var en avsevärd maktfaktor på grund av makten på riksnivån före 1991 och efter september 1994.

Jag avstår i det följande från att nämna personer vid namn.

Skoldirektören skulle senare kallas skolchef. Flera skolchefer avlöste varandra under några år. Även om aldrig detta erkändes skedde tillsättningarna sannolikt ofta på politiska grunder. I flera fall tvingades de att avgå efter kort tid på grund av samarbetssvårigheter med personalen. Av liknande skäl avlöste flera rektorer varandra på Karlbergsgymnasiet.

Titeln stadsombudsman i Åmål förändrades så småningom till kanslichef och senare kontorschef. Trots allt hade dock chefen för kommunens kontor ett stort inflytande men kravet formell kompetens för jobbet var nu mera tänjbart. På nittiotalet då den tidigare stadsombudsmannen gick i pension tillsattes på motsvarande tjänst en person med annan och troligen betydligt lägre formell kompetens. Att nye tjänsteinnehavarens far hade varit aktiv inom politiken hade kanske betydelse vid tjänstens tillsättning.

Kommunal prioritering

I maj 1994 fick jag en personlig inbjudan av professor Åke Bergman, Wallenbergslaboratoriets miljövårdskemiavdelning vid Stockholms Universitet, att ingå i en svensk delegation i en internationell miljövårdskonferens i Ryssland, där man behövde hjälp att lösa de miljöproblem som härrörde från sovjettiden. Konferensen skulle pågå en vecka i augusti. (Inledningen av breven visas nedan)

Denna inbjudan förorsakade en viss förtrytelse hos några kollegor och kallsinne från skolledningens sida. Man menade att kommunens ekonomi inte tillät min medverkan.

Men arrangörerna räknade tydligen med mitt deltagande och efter några dagar kom ytterligare information om projektet.

Att själv bekosta mitt deltagande hade jag inte råd med och tackade därför nej till inbjudan. Ungefär samtidigt med detta (men med tidigare datering) kom ytterligare information från det ryska miljövårdsministeriet.

Däremot ansågs man sig ha råd till att sända två lärare i religionskunskap från Karlbergsgymnasiet till det kommunistiska Kina för att där studera gammal kinesisk religion i fjorton dagar.

Att ge Kinas kommunistregim möjlighet till propaganda och ge tillfälle till exotiska upplevelser för religionslärare ansågs tydligen mera angeläget än erfarenheter av lösning av de problem som vållats av en annan kommunistdiktatur.

Orkesterföreningens avveckling

Orkesterföreningen fick mer och mer karaktären av att vara övningsorkester för musikskolans elever. De vuxna kände sig överåriga och slutade och i början av nittiotalet upphörde verksamheten helt.

Stadsmusikkårens politisering

Även stadsmusikkåren infantiliserades och kom också i högre grad än tidigare att bestå av barn och deras musiklärare. Musiklärarna som hade sin fackliga tillhörighet inom LO och fick i sin tjänst tillgodoräkna sin medverkan i musikkåren medan övriga förutsattes ställa upp ideellt. Musikkåren fick en del medlemmar och styrelseledamöter som var fanatiska socialdemokrater och jag uppfattade ett allt starkare politiskt inflytande på musikkåren där en de viktigaste uppgifterna var spelningen vid förstamaj-demonstationerna och slutade därför. En kvinnlig fd skolstyrelseledamot som representerade socialdemokraterna hade börjat att spela trumpet i stadsmusikkåren och blivit invald i styrelsen.

Pensionsavgången

En skolchef som kom från Karlstad medförde från samma stad en kvinnlig sökande till en tjänst som programchef för barn- och fritidsprogrammet vid Karlbergsgymnasiet.

Efter en del underliga turer placerades hon plötsligt som rektor för Karlbergsgymnasiet.

Hon utgavs för att vara fil mag med engelska i sin examen, men hennes sätt att uttrycka sig kom mig att tvivla på att hon över huvud taget hade någon akademisk examen.

Jag var starkt kritisk mot skolledningen, i synnerhet rektorn och en av programcheferna, och detta gav jag också uttryck för.

Bl a detta ledde till att skolledningen på olika sätt försökte göra sig kvitt denne obekväme kritiker. Mitt datoranvändande i undervisningen var också en stötesten för personer som ansåg att undervisningen skulle bedrivas utan datorer som i forna dagar.

Så länge som jag var LR:s skyddsombud kunde man inte komma åt mig men sedan jag avsagt mig uppdraget blev jag mera sårbar.

Tvisten komplicerade den sociala situationen, arbetet och äktenskapet och för min hustru som var skolkamrer och arbetade nära skolchefen var situationen besvärande. Hon hade då flera år kvar till pensionen.

Till slut erbjöds jag avgång med full lön under de två år som återstod fram till pensionen. Detta hade man möjlighet att göra genom att åberopa arbetsbrist, vilket var självklart absurt. Någon arbetsbrist förelåg verkligen inte.

Då framtida generella lönepåslag och ograverade pensionsförmåner garanterades var erbjudandet svårt att stå emot.

Naturligtvis tömde jag alla datorer och tog bort allt det material jag producerat för kemiundervisningen. Man hade vissa svårigheter att få delar av kemiundervisningen att fungera de närmaste följande åren.

Rektorn fick svårigheter och hennes situation blev ohållbar och mindre än ett år efter att jag slutat blev hon skild från sin tjänst och fick lämna skolan.

Programchefen degraderades till vanlig lärare och fick då uppenbara svårigheter. En anledning till hans degradering var sannolikt hans agerande som bidragit till att jag hade lämnat skolan.

Något senare flydde även skolchefen fältet genom att söka tjänst på annan ort.

Det blev nu möjligt att komma bort från Åmål och problemen och att flytta tillbaka till Skåne för att komma närmre mina åldrande föräldrar. Jag köpte därför ett litet hus i Höör.

Utan Dator

Som pensionär förlorar man plötsligt alla de faciliteter som man hade då man var i tjänst och man måste betala för allt sådant som de ännu yrkesaktiva har som gratis fördelar och man förlorar den stimulerande yrkesgemenskapen. Det blir svårare att få kunskap om nyheter och man får betala för alla tjänster medan pensionen stagnerar.

För aktieaffärerna behövdes en dator och planerna med TEET var ännu inte skrinlagda. Dator och faxmoden inköptes från företaget Avancera i Malmö. Det uppstod en del problem med utrustningen men Avancera gick i konkurs innan problemen rättats till

Det återstod bara att köpa ännu en ny dator.

Pensionärslivet i Höör

Den lilla villan på Flygarevägen 17b i Höör kunde köpas för 235 000 kr den 17 juni 1996 utan upptagande av lån tack vare lyckad aktiehandel. (lagfartskostnaden 2000 kr)

En asfalterad trädgårdsgång längs en ligusterhäck ledde fram till garaget.

Den tidigare ägaren hade i dubbelgaraget haft bilverkstad och det fanns en smörjgrop i den ena garagehalvan

Det fanns mycket att åtgärda.

Oljepölar, underredesmassa och blästersand på golvet i garaget och spillolja i smörjgropen, oljefläckar och blästerskador med sand och rost på väggar och innertak. Det fuktskadade innertaket av gipsplattor hängde bågnande och stöttades provisoriskt av en något för kort träregel.

Efter rengöring och reparation av skador, uppförande av mellanväggar och målning, inredande av kakelklätt duschrum, klinkerbeläggning på golvet och byte av garageport mm, återstod mycket arbete i själva bostaden.

Vatten rann från taket ned på väggen och på kläderna som hängde i vindfånget. Detta krävde lagning och omkonstruktion av delar av yttertak och hängrännor. Efter snickerier på vindstrappan och ombyggnad, tapetsering och målning blev vinden ett sovloft.

Badrummet kaklades och alla elektriska element byttes mot oljefyllda radiatorer.

Allt detta arbete gjorde jag själv men en elektriker fick göra om en stor del av den elektriska installationen som den förre ägaren gjort eftersom den inte var fackmässigt utförd, olaglig och kanske riskabel. Flera av kablarna fick jag likväl dra om efteråt.

Arbetet med byggnaden och den ca 700 m2 stora tomten innebar social isolering och åtskilliga kilograms avmagring.

En återförening med min kära uteblev eftersom en flytt till Skåne var lika omöjlig för henne som för mig att flytta tillbaka till Åmål.

Efter ca ett års särboende beslöt vi att bryta äktenskapet. Detta var en praktisk men tragisk lösning. Vi är vänner och hon har fortfarande en stor plats i mitt hjärta.

Badsnusk i mellanskåne

Simning blev under en tid den främsta rekreationen och motionen i badhus i Höör och dess omgivningar.

Fogdarödsbadet i Höör, som under vissa tider uppläts för pensionärer, hade bastu och en mindre bassäng. Tiderna för pensionärer respekterades inte. Grovt nedsmutsade barn kunde plötsligt komma in och kasta sig direkt i den lilla bassängen på tider som var reserverade för äldre.

Även Orupsanläggningen hade simbassäng som jag provade ett par gånger. Här anordnades en gång i veckan vattengymnastik som också far, syster och svåger deltog i.

I Sösdala, Tyringe och Hässleholm fanns större bassänger som var mera lämpade för motionssimning. Genomgående för samtliga dessa badanläggningar var alltför låg temperatur i varmvattenskranarna. Många underlät att tvätta sig och duscha innan de gick till bastun eller bassängen. Somliga nöjde sig med att, iförda baddräkter eller simbyxor, ta en hastig dusch, men många gick direkt i bassängen utan att ha duschat.

Vid ett tillfälle ökade plötsligt vattentemperaturen avsevärt i Hässleholmsbadets bassäng i närheten av en annan av de badande. Enbart hennes inkontinens skulle inte ha gett en så stor temperaturskillnad på avståndet ifråga. Hon måste ha avsiktligt ha frigjort en större volym.

En obehaglig erfarenhet av ett bad i Sösdala var hög feber under flera dagar med efterföljande lunginflammation efter att jag råkat svälja något av det ljumma duschvattnet. Vattnet innehöll sannolikt legionellabakterier.

Varmvattenskranarna i Eslöv hade så låg temperatur att flertalet badande gick direkt i bassängen utan att ens ha försökt att rengöra kroppen.

I Tyringe simmade damer ofta försiktigt med högt buret huvud för att inte blöta ned frisyren. Lukten från kosmetikan i ansiktena kändes på långt håll. Badpersonalen ingrep aldrig.

Efter ungefär ett och ett halvt år fick jag nog av offentliga badinrättningar.

Femtiotalet

Sjuttiotalet

Fastighetsaffärer

Åttiotalet

Violin och piano

Till Gästbok